Filmen sågs på SF Anytime av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Kommentar: Watanabe, socialutskottsbyråkrat, änkling, en mumie, levande begravd under runtforslade utredningar. Stämplar och förhalar. Får läkarbesked (utan att egentligen få besked, men alla inblandade fattar): magcancer, din klocka är fem i tolv. Först chock och apati, famlar efter att känna sig behövd, särskilt hos sonen som mest tänker på arvet. Slutar gå till jobbet. Självmordsförsök, nåt slags? Kan inte. Inser: "Innan jag dör måste jag veta varför jag levt". In i handlingen vägvisare i form av Mefistofeles. Det blir till att rulla hatt nåt infernaliskt. Tivoli, striptease, utomhusrave och bluesiga barer där Watanabe till ensamt piano sjunger stillsam sorglig tårfylld klassiker; "Livet är kort". Horor och ut ur taxin för att spy. Ohållbart. Bakfyllan leder in på nytt spår, börja hänga med yngre dam från kontoret. Livfull, sprudlande, nyfiken. Nytt nyktert umgänge med te, tivoli, skridskor, bio och nudlar. Carpe diem in da house. Ny insikt: börja göra konkreta saker, hjälpa andra, vill man så går det, ingentingeomöjligt. Helt plötsligt är Watanabe död. Lite mittifilmen som i Psycho. Resten av filmen begravningsparty med flashbacks. Vad hände på slutet innan slutet? Alla undrar, pusslar, skålar och dricker. Watanabe hade inte tid att hata någon, han "skulle ju ändå dö". Rev tag i papprena på kontoret, styrde upp, fixade lekpark åt barnen, till slut. Yes we can, tycker de övriga, på fyllan. Tillbaka i kontorsvardagen mal kvarnarna lika långsamt ändå. Konformismens dämpande skynke över den som försöker sticka ut, stå upp. Men parken finns kvar. Watanabes avtryck till eftervärlden, där han satt i snöfallet och gungade, nynnande på "Livet är kort". Så enkelt. Magnifik sista sak att göra i livet.
Väldigt många slides i bildövergångarna. Säkert ett fyrtiotal totalt. Tydligen lite trademark för Kurosawa, och jag minns nåt liknande från De Sju Samurajerna.
Jimmys betyg: 5-
Kommentar: Att försvara byråkratin genom att inget göra, låta tiden gå, att flytta papper, varje problem och klagomål flyttas runt bland alla sektioner och avdelningar i kommunhusets invecklade och meningslösa system. Är detta en beskrivning av min egen tjänst? Skulle kunna vara men nej, det är i det sammanhang som Kenji Watanabe (Takashi Shimura) finns, en plikttrogen mellanchef som inte varit frånvarande från jobbet en enda dag på 30 år. Vardagen är händelselös, frun är avliden och relationen med sonen skaver. Visst är jobbet grått och otillfredsställande men det är ett jobb och det ska göras. En dag får han veta att han har cancer och inte långt kvar att leva. I sin dödsångest och frustration träffar han dels den dekadente Mephistoliknande skribenten som tar med honom på nattliga, syndiga äventyr, dels den levnadsglada leksakstillverkaren som får honom att skratta, att leva, att vilja leva. Men hur lever man när man snart ska dö? Är man skyldig att leva om man vet att man ska dö? Watanabe finner till slut sin mening genom att med alla medel få den stela kommunförvaltningen att faktiskt anlägga den lekpark som är så nödvändig. Det finns ett visst mått av civil olydnad i hur den fyrkantige byråkraten, tar sig an problemet och utmanar systemet. Watanabes likvaka blir en både känslosam och underhållande uppvisning i fantastisk självmedvetenhet. I takt med att kollegorna från jobbet blir fullare och fullare så blir de allt mer ärliga mot sig själva och mot varandra. "Vi bara låtsas att vi gör något." "Watanabe gjorde ju faktiskt något." Shimura är inte de stora gesternas man och han kan tyvärr ibland bli lite endimensionell i sitt uttryck men karaktären är djupt sympatisk och Akira Kurusawa har i Att Leva gjort en väldigt humanistisk film. Bilden av den döende Watanabe i lekparkens gunga är så stark och sorglig men samtidigt så levande.
No comments:
Post a Comment