Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Kommentar: Ett riktigt flashback -och voiceovermonster. Börjar i regn på begravningen av Maria (Ava Gardner), där regissören Harry (Humphrey Bogart) närvarar lite i skymundan i egenskap av nära vän. Via hans knarriga mungipevoiceover förs vi bakåt i tiden och får genom kanske åtta olika flashbacks följa Marias väg från enkel klubbdansös i Madrid till stjärnstatus i Hollywood, vidare till baronessa i Italien. Hela tiden med Harrys blick för film och manus; som att filmen skapar sig själv under tiden den utspelas. Mellan dessa flashbacks landar vi kontinuerligt på begravningen igen, där det bara regnar mer och mer. Ibland är det Humphrey som voiceovrar, ibland är det svettiga och filmbästa birollen Oscar (Edmond O'Brien) som sufflerar. Bästa scenen/scenerna tycker jag är när Maria möter greven på festen. Det gestaltas i två olika perspektiv och gör mötet lite mer spännande och intressant. Maria och greven gifter sig, men tyvärr berättar inte greven att han är impotent (bland många andra krigsskador - endast hjärtat fungerar som det ska) förrän efter vigseln. Detta gör att Maria tar tingen i egna händer och befruktar sig med utomstående part. Själva graviditeten når aldrig greven, men bara det att Maria varit med en annan ger honom grönt ljus för två skott; ett i Maria och ett i älskaren. Man kan ju tycka att de kunde ha snackat om det där innan?
Tillbaka på begravningen har solen kommit fram och deltagarna lämnar platsen. Kvar står en staty av Maria. Läste nåt om att Frank Sinatra tog hand om den statyn efter inspelningen, efter att han och Gardner separerat. Lite halvcreepy?
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: I boken står det att filmen har en tacksamhetsskuld till Citizen Kane när det gäller den "mosaikliknande uppbyggnaden som ger oss möjlighet att se en av filmens personer med de andra personernas ögon". Nu var det länge sedan jag såg Citizen Kane (kanske dags igen eftersom den tycks vara riktmärke för mängder av efterkommande filmer) men det är just det jag gillar med Barfotagrevinnan - alla ständiga voiceovers kan däremot lätt bli lite störande men att huvudkaraktären Maria Vargas (Ava Gardner) får sin berättelse berättad av flera personer gör henne mer intressant, outgrundlig. Dessutom är den klassresa Vargas gör genom olika sociala världar också fint skildrad - från rökig nattklubb i Madrid där den fattiga dansösen först gör entré, (dock får vi endast se henne genom männens hänförda blickar), via Hollywoods glamorösa men bedrägliga showbusiness till den sydeuropeiska aristokratin där hon slutligen får sin grevinnetitel. Alla miljöer lika introverta och dekadenta med en undergångsstämning tungt vilande över sig. Ständigt, men inte alltid närvarande, vid hennes sida finns regissören och vännen Harry Dawes (Humphrey Bogart), känsligt betraktande och stödjande. Joseph Mankiewicz har ändå gjort ett bra jobb, kanske inte lika bra som i Allt Om Eva och Spöket Och Mrs. Muir men inte långt ifrån.
No comments:
Post a Comment