Nr 793: Min Fru Har En Fästman

Originaltitel: The Awful Truth (1937) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Tydligen hyperimproviserat skilsmässodrama. Frun får vårdnaden om hunden Mr Smith, som spelas av legenden Skippy - den sinnessjukt väldresserade rackaren har vi sett förut i både Den Gäckande Skuggan och Ingen Fara På Taket. De båda makarna träffar andra, men vill de kanske ändå tillbaka till varandra? Efter 90 dagar, när skilsmässan ska gå igenom juridiskt ses de båda för att skåla. De hamnar i en gammal stuga där gökuret öppnar sig med riktiga människor och till slut finns bara en dåligt stängd dörr mellan de båda.
Jag upplever skådespeleriet som styltigt, kanske beroende på improvisationerna? Istället för att replikerna sömlöst glider över i varandra, som de borde göra i rapp skilsmässodialog (jag såg nyss The Marriage Story från 2019 och där trodde jag på allt), så är de i detta fall liksom tydligt avgränsade, befinner sig i separata rutor och aktiverar varandra, som med en liten mikropaus emellan. Slask, kanske?
I ett shownummer åker kjolen upp av ett vinddrag. Då tänker man givetvis direkt på Marilyn Monroe och den mytologiska bilden från Flickan Ovanpå som jag aldrig sett. Men en helt liknande scen finns även med i, om jag inte missminner mig, Det Går Som En Dans. Och själva urscenen verkar född redan 1901 i en kortfilm, snarare klipp, vid namn What Happened On Twenty-third Street, New York City. 

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Romantisk 30-talskomedi som jag ärligt talat inte minns så mycket av alls. Försöker läsa mig till vad den egentligen handlar om men det hjälper inte riktigt. En skilsmässa, så långt är jag med men i övrigt minns jag nästan inga detaljer alls. Det är straffet med att vänta tre månader innan man bloggar. Måste skärpa mig. (Hur många gånger har jag sagt det under det här projektet?) Det enda jag minns klart och tydligt är slutscenen i stugan i skogen och dörren mellan de båda makarna som inte riktigt vill stängas. Symboliskt naturligtvis. 

Nr 792: Ormgropen

Originaltitel: The Snake Pit (1948) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Scanidc Plaza på Storgatan 40 i Umeå och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Virginia (Olivia de Havilland) sitter på en bänk och har, som jag tolkar det, problem med schizofrena symtom (hör röster, känner sig förföljd). Det visar sig snart att hon befinner sig på mentalsjukhuset Juniper Hill State Hospital, men hon vet inte varför, och hon känner inte igen sin make som kommer och hälsar på. Inne på Dr Kiks kontor, där (antar jag att det är) Freud hänger och övervakar på väggen, börjar maken berätta och filmen går in i en flashback. Här visas hur Virginia hastigt avviker från både förhållande och Chicago, och hur relationen återupptas i New York sex månader senare, men hur Virginia lider av sömnsvårigheter, oro, är desillusionerad och insjuknar i typ panikångestattacker. Slut på flashback och tillbaka på Juniper Hill får Virginia pröva på hela utbudet av behandlingsmetoder, något som skildras väldigt effektivt. Elchockerna med blinkande lampor, brytare, reglage och skrikande ljud skapar en obehaglig känsla, trots att man aldrig får se Virginia chockas. Denna behandling ger efter ett tag en liten förbättring. Klädterapin minns jag inte så mycket av. Hypnosen börjar luckra upp minnen av en tidigare fästman, Gordon, som förolyckas i en bilkrasch där Virginia är passagerare. Kunde hon ha gjort något? Ville hon verkligen gifta sig med honom? Var han lik hennes pappa? "Tell me about your father" säger Dr Kik, och det känns nästan Star Warshögtidligt, men framsteg verkar göras, baby steps. Virginia får komma på utskrivningssamtal, går inget vidare. Hela tiden ett samtal med sig själv, en inre malande dialog. Hon får stanna kvar på Juniper, där hon avancerar upp och ner på de olika avdelningarna; ju bättre hon mår desto längre ner kommer hon nummermässigt. Det blir hydroterapi, även detta väldigt väl skildrat med drunkningsvågor och rop på hjälp. Arbetsterapi, en docka tillverkas och provocerar fram minnen av hur Virginia som liten, avundsjuk och avvisad flicka slog sönder en docka aka pappan. Strax därefter dör pappan, Virginia huvudlöst förtvivlad och tror sig ha orsakat detta. Hon berättar om detta barndomstrauma för Dr Kik och inflikar givetvis skamfyllt att visst är det löjligt och patetiskt att gråta över detta, och givetvis förklarar doktorn inte alls, det är en framgång i behandlingen. Och då kommer den oundvikliga dippen, falluckan upp till nivå 33-33A, själva ormgropen. Tvångströja och riktigt snygg utzoomning från den krälande högväggade miljön. Nära knutens upplösning nu, insikten. Virginia kan tända lampan utan att nödvändigtvis förstå hur den fungerar. Räcker så. Varde ljus. Anknytningsbekymmer i barndomen. Undangömd skuld. Sökandet efter ersättare. Bilder på baby till och med. Det är detta jag tycker väldigt mycket om med filmen. Den visar, förtydligar, förklarar och går detaljerat in på det den handlar om. Med hjälp av flashbacks, som ju kan ses som ett slags minnen, med hjälp av gestaltningar av Virginias "inre" i de olika terapierna, med hjälp av Dr Kiks torrnyktra och piprökande resonerande, med hjälp av miljöbeskrivningarna på de olika avdelningarna med personal och de andra patienterna presenteras en väl utmejslad bild av behandlingsprocessen. På slutet stor dans och avsked. Dags att flyga iväg. Färdigbehandlad, om än inte frisk. 
Storartat spel av huvudpersonen de Havilland (som fortfarande lever, 103 år gammal. Bra jobbat.) som växlar mellan total hysteri till mild och ömsint medpatient. De olika terapibehandlingarna skildras väldigt intressant och klipparen Dorothy Spencer är frisörexakt med saxen. Ser att hon har haft fingrarna med i minst en handfull andra rullar i projektet, bland dem en annan liten godbit: Spöket Och Mrs Muir.
Funderar på vilka andra filmer i projektet som behandlar mentalsjukhusmiljö och kommer på rak arm bara på tre; Gökboet, Shock Corridor och Doktor Caligari. Finns det kanske fler? Vem frågar jag? Mig själv?

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Freudiansk dramathriller med stark början. Välregisserat och välspelat men kanske lite för klinisk. Det blir tydligt och övertygande men jag hade nog ändå hoppats på något mer delikat och mystiskt i Virginias sjukdomsbild. Istället landar allt i plain daddy issues vilket känns lite snopet. Jag hade velat bli lite mer överraskad. Olivia de Havilland är dock fantastisk i rollen som den sjuka Virginia. Det finns också en hel del bra scener inifrån sjukhuset och filmen skildrar på ett obehagligt och trovärdigt sätt bilden av mental sjukdom och livet på en mentalinstitution i amerikansk efterkrigstid.

Nr 791: Vägen Till Santa Cruz

Originaltitel: Ride Lonesome (1959) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Kompakt liten vidfilmsrackare. Ensamvargen tillika exsheriffen Brigade handfängselsläpar ryggskyttemördaren Billy genom ökenprärien, natt och dag, via konkurshotad diligensstation och övergiven boskapsranch inklusive indianöverfall till hängträdet en bit från Santa Cruz. Längs vägen ansluter nyblivna änkan Carrie, och kumpanerna som ska börja om och vandra den lagliga vägen; Sam och Wid. Amnesti utlovas till den som överlämnar Billy till rättvisan. Men är det vad som är på gång? Brigade lämnar medvetet tydliga spår efter sig, eftersom han egentligen är ute efter Billys bror Frank, på grund av att Frank a long time ago mördade Brigades fru, just vid och i hängträdet. Så hur ska Brigade få tag på Frank? Jo, han använder Billy som lockbete. Det är detta jag tycker bäst om med filmen, att det sakta och säkert blir tydligare att slutmålet, nedräkningen, finalen, vad du vill inte är belöning och amnesti i Santa Cruz, utan hämnden som ska utkrävas. Vägen, ritten, färden till Santa Cruz är kulissen, och själva kärnan är Brigades stillsamma och målmedvetna hämndlystnad. Frank närmar sig, kommer ur skuggorna, ut i solgasset. Och där ute, vid det enorma gängliga träkorset, får den långe sadelfararen Brigade äntligen lätta på trycket och skicka Frank till de sälla jaktmarkerna. Billy skiter han sedan högaktningsfullt i och säger adios till de som ska fortsätta in till stan. Sen eldar han upp trädfanskapet, står där i lågorna av sin vrede, sitt långa sökande, sin sorg, sin ensamhet. Sen antar jag att han rider iväg mot nya horisonter. Kanske slår ner bopålarna nånstans, sitter på saloonen och berättar rövarhistorier för medelmåttiga pokerspelare och självspelande pianister. Kanske hittar han en ny fru att försöka älska, kanske istället distanserar sig från, börjar dricka för mycket, börjar vifta med sin gamla sheriffstjärna och en skarpladdad revolver mot fel snubbe, får en kula i hjärtat, det gamla söndersaknade hjärtat, hamnar under ett halvt ton sand, några tunga stenar och ett skevt kors på en ödslig plätt bakom sista huset på huvudgatan.
Vid ett tillfälle skickades det några riktigt fina röksignaler också, från en klippa. Betydde tydligen strid.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Prisjägaren med det fantastiska namnet Ben Brigade (Randolph Scott) fängslar mördaren Billy (James Best) i början av filmen och därefter påbörjas en resa över vidderna i Cinemascope. Fler personer dyker upp längs vägen, alla lika ensamma och med olika mål och mening. Brigade vet dock vad han vill och det är inte att överlämna Billy till rättvisan vilket man kan tro. Nej, hack i häl ligger Billys brorsa Frank och lurar och det är egentligen han som är målet för äventyret. Det är en lättsam och rätt optimistisk film med fint samspel mellan karaktärerna. Kanske inte den bästa västern men definitivt en trevlig stund med ett oväntat slut.

Nr 790: Den Sista Striden

Originaltitel: Le Dernier Combat (1983) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SF Anytime av Jimmy på Thoméegränd 24B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Fan, här sitter man. Ensam, ute i öknen, stum som en staty och med en punkterad knulldocka på madrassen. Behöver bara ett ynka batteri till så är flygplanet klart. Då är jag historia, i alla fall här. Fattar inte varför jag inte kan snacka. Vaknade upp så för länge sen. Kanske ska kika vad lodislägret sysslar med, de sitter väl och hänger som vanligt. Aha, de håller på att skicka in vattenslaven. Jag drar dit och norpar några volt. Hugger en snubbe när jag ändå är igång, verkar ha varit ledaren. Tillbaks till rummet. Nu ska det monteras djävlar i min låda. Ok, de är på ingång genom dörren med bräcka. Dags att lägga på en rem och veva igång den här vingmackapären. So long suckers. Riktigt nice det här ju. Högt över dynerna. Motorn hackar lite misstänkt bara. Gah, det blir nödlandning, får ta mig vidare till fots. Övergiven bar minsann, där ska jag rulla hatt. Länge sen jag var packad. Snurrar på ordentligt här. Slocknar. Vaknar. Hur hamnade jag här? Just ja, får ta mig vidare, nånstans ska man ju vara på väg. Wtf, regnar det fisk? Ok, läge att hamstra. Och vem är den här liraren som ska slåss? Här ska du ha, och här ska du ha, och här får jag. Han cuttade mig. Dags att sjappa. Här verkar det bo en doktor, det måste funka. Såren omlagda, lite käk, oftast fisk. Vedeldad fisk, gaslågestekt fisk, rå fisk, överallt fisk. Jag får ögonbindel och så går vi och matar en donna. Fina händer har hon, det är allt jag får se. Vem är snubben som prompt ska in? Det är ju snubben från förr. Glöm det, du är för taggad, gå ett varv. Vi släcker den djäveln med skumsprutaren. Får lite partygas av doktorn. "God dag". Haha! "God dag". Lite heliumballongfeeling. Ja, det var den festen det. Jaha, vi ska mata donnan igen. Jag kammar mig och tar med en present. Man vet ju aldrig. Får en glimt av henne, ser ju riktigt fin ut. Vi ler mot varandra. Kanske kan bli nåt. Ok, tillbaka till basen. Börjar regna typ stenhagel. Hey, doktorn, kom hit, du måste in i skydd. Fan, han klarade sig inte. Och där är snubben från förr igen, hur kom han in? Ok, vi gör upp en gång för alla. Där fick du minsann. Hur ska jag hitta donnan nu då? Jag får blindbocka mig själv. Här måste det vara. Shit, för sent, hon är riktigt död, inget tvivel. Jag får dra tillbaka till öknen, till lodisgänget. Raket i magen på nye ledaren, gott nytt år mothafucka. Vattenslaven visar mig var nya donnan finns. Gött, hon lever och ler. Då ler jag också. Kanske kan bli nåt.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Luc Bessons debut gjord i princip med nollbudget. Surrealistisk postapokalyps i ökenlandskap. Ruinerade stadsmiljöer och stumma överlevare. Kvinnor är sällsynta så de hålls fängslade. Intressant och oväntat men tyvärr inte bättre för det. Roberts kommentar får i alla fall 4+. 

Nr 789: Fellini Satyricon

Originaltitel: Fellini Satyricon (1969) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Scener. Färgrika. Som enorma målningar i vilka personer rör sig. Berättelser som brottstycken, uthuggna och inte särskilt väl överlappande, i alla fall upplever inte jag tråden särskilt röd. Bygger delvis på Petronius ofullständiga (?) verk Satyricon som är två tusen år gammalt. Encolpius och Ascyltus. Äventyr och prövningar. Mat, sex och våld. Berättelser i berättelsen. Poesi, musik och en uttorkad hermafrodit.
Hittar ett citat från en intervju med Fellini (min översättning): "Målet var att eliminera gränsen mellan dröm och fantasi: att uppfinna allt och sedan objektifiera fantasin; att få distans till den för att kunna utforska den som något odelbart och ovetbart".
Man kan ju inte annat än säga att han lyckades helt och hållet med sitt mål, vad det nu var.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Fellini på chocktåg. Vulgär och grotesk. Visuell och våldsam. Blasfemisk och dekadent. Dessutom fullständigt obegriplig. Romarriket med eller utan verklighetsförankring. Får lite Odysseus-känsla; en nyckfull äventyrsresa där vår hjälte gång på gång sätt på prov. Det är inte alls dåligt, bara väldigt svårt att följa.

Nr 788: Häftigt Drag I Plugget

Originaltitel: Fast Times At Ridgemont High (1982) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SF Anytime av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Ett skolår på high school. Sexuella debuter, extrajobb, poolbad, dejter, musik, dans, bilar, surf, lektioner och raster. Cameron Crowe ska enligt uppgift ha "gått under cover" (hur det nu går till) på Clairemont High School för att sedan använda sig av gjorda erfarenheter för att skriva en bok som ligger till grund för denna film, i regi av Amy Heckerling. Ett antal karaktärer för att måla bild. Den hårdjobbande och relationstvekande burgarvändaren Brad (Judge Reinhold) som på slutet avväpnar en rånare och lite förvånat finner sig själv vara något av en hårding med vapen i hand - hände inte ungefär samma sak två år senare i slutet av Snuten I Hollywood? Brad är äldre bror till oskyldiga Stacy (Jennifer Jason Leigh) som av väninna och med morot får lära sig avsugningarnas ädla konst. Hon hamnar i poolhus med supercoole konsertbiljettmagnaten och dejtingexperten Mike (Robert Romanus) som kommer snabbare än Magnus Uggla, vilket resulterar i ensambesök på abortkliniken för Stacy som mallenligt övergivits av betäckaren. Istället tar hon sitt förnuft till fånga och börjar en andra gång kila stadigt med Mark (Brian Backer), helyllekillen som lyssnar på alla goda råd, aldrig skulle låta en dam betala på restaurang och sätter på fel Led Zeppelinskiva i bilen (antingen på grund av rättighetsfrågor, eller som en medveten manusdetalj - meningarna verkar gå isär). Och så slackersurfaren och Beavis eller Buttheadpåminnande Spicoli (Sean Penn) som alohar handfaste magistern Mr Hand och beställer in pizza under pågående föreläsning. Deltar i en av de bästa scenerna i filmen, även om han inte direkt bidrar; den där han drömmer om framgångar på vågorna, och blir intervjuad av Stu Nahan som sig själv, och denne Stu är ju så fenomenalt skicklig i replikskiftet med den tydligen improviserande Penn. "That´s fantastic, let me ask you a question".
Ja, och så massa musik så klart. Tidsmarkörer. Säkert fantastiskt underhållande och igenkännande särskilt för de som var samtida när filmen utspelar sig, men för min del är det lite för avlägset. Tycker även att tajmingen i vissa scener är lite märklig och forcerad. Konstigt nog i highschoolfilmsammanhanget tycker jag mycket bättre om Grease, och i det hittar jag ingen direkt logik, ingen substans. Men nästan allt jag kan få ur mig är bättre än "analysen" av en annan film som Amy Heckerling regisserade, nämligen Clueless, som vi såg för elva och ett halvt år sedan. Min kommentar till den filmen är så oerhört fattig och fylld av kompenserande för okunnighet att jag var tvungen att se om filmen. Den var inte alls så dålig nu som jag gav uttryck för när det begav sig. Tycker definitivt att den är bättre än Häftigt Drag I Plugget. Men det var då och nu är nu och eftersom det är valfritt och utan vinstintresse att skriva och läsa de här texterna är det trots allt lite roligt att kunna gå tillbaka till sådana bottenprestationer och försöka undvika att hamna i den dyn igen. Ungefär som att titta på gamla bilder från skoltiden.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: 80-talets high school-filmer präglades till stor del av Brat Back filmer, och en del andra klassiker som åtminstone till formatet skulle kvala in bland dessa men som saknar den nödvändiga ingrediensen - någon av de åtta unga skådespelarna som på den tiden utgjorde originalmedlemmarna i Brat Pack. Häftigt Drag I Plugget är inte en av dessa även om den innehåller många unga talanger som senare fick sina stora genombrott, Sean Penn, Jennifer Jason Leigh och Judge Reinhold till exempel. Mitt tonårsjag älskade den här filmen och märkligt nog minns jag allt när jag ser om den. Amerikanska förortsungdomar på väg att bli vuxna med allt vad det innebär. En fot i skolan, en annan på extrajobbet. Revolt mot lärarna. Tankarna hela tiden kretsande kring tjejer, helger, fester. Kaféhäng. Filmen lyckas dessutom att kombinera detta med ett stråk av melankoli (som jag inte alls reagerade på när jag var femton eller vad jag var när jag såg den). Den bärande historien är nämligen en oplanerad graviditet som i sig inte känns så dramatisk men i sammanhanget blir rätt känslosam. Tyvärr slarvas den bort något. Dessutom är det en karaktärsfilm med separata historier vilket inte känns så vanligt i den här typen av filmer. Och så bra musik så klart. Jodå, det kändes bra att se den igen.

Nr 787: De Blodtörstiga

Originaltitel: The Masque Of The Red Death (1964) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Halloweentider. Då blir det pest, terror och satanism i medeltida Italien, där alla talar engelska. Röddöden härjar, bråkstakar fängslas, en ung kvinna från byn hamnar på prinsmaskeradbal och den småväxte arrangerar hämnd för flickvänsslag genom att klä ut förövaren Alfredo till apa och tända eld på honom. Gruvligt. Hemliga rum i vilka man dyrkar. 5-knivsleken med dödsgift. Jag tänker att de stora, ekande skratten bara kan framkallas av att man bär täta masker, som tillåter en att vara uppriktig. Vem var det som sa det, att man inte ska lita på någon som inte har en ordentlig mask, för att den tillåter sanningen att sägas? Prinsen, den förbittrade, demaskeras i alla fall på slutet, hittar sig själv när han rycker undan luvan på den mystiske gästen i rött. Fin scen. Alla utom sex personer dör. Sån var pesten, eller vad det nu var. Ett skräckäventyr baserat på olika verk av Edgar Allan Poe.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Skräckmästaren Vincent Price in action. Den fantastiska rösten som hörts i både Michael Jacksons Thriller, Alice Coopers Welcome To My Nightmare och som berättaren till Tim Burtons kortfilm Vincent. Förutom mängder av lågbudgetskräckisar är han dessutom känd som uppfinnaren i Edward Scissorhands. De Blodtörstiga följer en fin tradition av brittiska skräckfilmer. Här spelar Price den italienske satanistiske prins Prospero som håller högtidliga hov och maskerader i sitt slott dit han bjuder adel och ståndsherrar. För att hindra pesten som härjar beordrar han att byar ska brännas ned. Dock tar han bondflickan Francesca (Jane Asher) till sitt slott för att inviga henne i satanskulten. Här hamnar även Francescas trolovande Gino och hennes far Ludovico. De utsätts för Prosperos favoritlek, knivleken, en slags rysk roulette med knivar där en är förgiftad. Jag gillar detta. Det är snyggt, smart och underhållande. Inte särskilt otäckt men spännande.

Nr 786: Det Grymma Livet

Originaltitel: Mondo Cane (1962) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Oerhört underhållande om olika kulturella skillnader och fenomen världen över. Som ett enda långt och välredigerat YouTubeklipp. Jag skulle kunna sitta och titta hur länge som helst. Ibland skämskuddigt torr berättarröst, som Helge Skoog i Halv åtta hos mig, ibland känns det nästan som att Kalle och hans vänner önskar smaklig måltid när det bjuds på tillredd hund, ibland tittar jag på nån "shredsvideo" när det är musik. Perfekt till förfesten, för de som sysslar med sånt. Har ingen aning om hur mycket som är - som man säger - på riktigt, men det struntar jag i. Det är bara att bejaka den ding ding dinga världen vi försöker orientera oss i. Mest minnesvärt tycker jag är det lite avbrytande och vardagsvackra avsnittet från Hamburg där folk fyllevinglar hem i vad som är kvar av morgonruset. Hög igenkänningsfaktor och riktigt märkligt, med lite helikoptervy.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Snack mot kameran som för att säga "vi ser dig, du är lika verklig som vi". Sedan följer en global mosaik av människor, situationer, händelser, ritualer tolkade av en sarkastisk och väldigt subjektiv berättarröst. Det blir en blandning mellan både förlöjligande och exotifierande när vi ser Söderhavets barbröstade kvinnor jaga en ensam man i en slags kärleks- och sexualritual eller asiaterna som serverar kor sex liter öl om dagen samtidigt som de ger djuren massage. Ett nytt begrepp introduceras för mig, mondofilm. Det är ett slags dokumentärt berättande om udda eller bisarra fenomen. Hela syftet tycks vara att provocera och uppröra och mondo har senare följts av s.k. snuffmovies eller filmer där verkliga avrättningar visas. Samtidigt är man ärlig med att säga att allt inte behöver vara verkligt eller verifierbart. Jag vet inte vad jag tycker. Lite som att sitta och youtuba en onykter fredagkväll, slösurfa på porrsajter eller klicka på dramatiska rubriker i facebookflödet. Snabba kickar. Omedelbar behovstillfredsställelse. Men samtidigt framkallar det verkligen de värsta sidorna hos en. Det Grymma Livet summeras med att världen är grym och brutal och att det egentligen endast finns en lösning på allt tillkortakommande - kristendom.

Nr 785: Marketa Lazarová

Originaltitel: Marketa Lazarová (1967) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Vad är det jag tittar på? Första vändan lämnar mig helt oförstående efter bara fem minuter. Jag kan inte hålla isär karaktärerna, jag begriper ingenting av en eventuell handling, allt blir bara ett flöde av olika arga människor, av våld, av lera, lort och smuts. Det är en färs av Ronja, Braveheart och Farmen. Några magnifika scener, fotografiskt, men hur många gånger ska man kunna hänvisa till "bra foto" under en livstid, utan att förklara varför man tycker så? Som att läsa en bok och rekommendera den med "vilket språk!". Redan under första titten lägger jag dock märke till några särskilda saker gällande fotot. Det är regelbundet återkommande en kamera som både gömmer sig och tjuvtittar. Bakom högra, grova grässtrån, bakom trädstammar, genom gluggar. Och vid åtminstone fyra tillfällen används en effekt som verkar handla om att kameran rör sig framåt samtidigt som den zoomar ut. Eller tvärtom rör sig bakåt samtidigt som den zoomar in. Resultatet blir en känsla av rörligt stillastående, en person som samtidigt avlägsnar sig och stannar kvar i bilden. Just effektfullt.
Filmen tar slut och jag känner mig tvungen att läsa om den på nätet. Den är ju trots allt framröstad till Tjeckiens bästa film genom tiderna. Hur kan det komma sig? Jag hittar lite olika texter och när jag har tagit mig igenom handlingen är jag helt förbluffad. Hur kan någon enda människa ens vara i närheten av att förstå alla dessa ingredienser, berättade på ett så experimentellt sätt? Jag ser om filmen en andra gång och vissa saker börjar falla på plats. Jag kan hålla isär de olika familjerna, klanerna, personerna. Jag kan skönja någon form av förståelse för handlingen, men fortfarande är det väldigt rörigt. Flashbacks utan förvarning, handlingar utan förklaringar, relationer vars sammanhang inte direkt skrivs på näsan, röster som känns väldigt burkiga och inte alls i samma rum som personerna de tillhör. Filmen tar slut igen och jag fortsätter söka på nätet. Jag hittar en essä av Tom Gunning, en professor i bland annat filmhistoria och jag läser och tröstas av att han skriver att han har sett filmen fyra gånger och fortfarande inte har allt klart för sig. Essän finns tydligen i DVD-nyutgåvan av filmen. Men han skriver bra och begripligt om filmen, jag tycker mig hitta och känna skelettet, trär några nycklar på knippan. Jag ser om den en tredje gång, och nu börjar det bli bra på allvar. När jag kan hänga med bättre i handlingen, när jag inte blir överraskad var femte minut. Det är fortfarande en extremt svårtillgänglig film, men den börjar bli spännande nu. Inte spännande för att jag inte vet hur det kommer gå, utan mer för att jag är nyfiken på hur den eller den scenen hänger ihop. Aha, det var så. Den rösten som hörs där tillhör en person som inte ens finns i bild. Den scenen här rör en händelse som inträffade tidigare, men som dyker upp nu för så berättas den här filmen. Som ett plockepinn. De korta textskyltarna mellan vissa scener skänker en viss hjälp istället för som tidigare förvirring. Det är en oerhört rå och brutal skildring av livet för många hundra år sedan. Definitivt ingen elektricitet eller golvvärme. Konflikter mellan familjer, religion, styren. Det känns nära och autentiskt, som att jag är där i leran, i kylan, i snön, bland vargarna, bland huggen, bland blodet. Efter tredje titten börjar jag fatta att det är mycket jag inte fattat, eller kanske missförstått. Jag påbörjar en fjärde vända, men den har jag inte slutfört. Det får räcka för nu. Men det här är definitivt en film jag aldrig kommer glömma. Eller i alla fall inte själva upplevelsen av att titta på den, och det är ju tyvärr det absolut sista jag vill göra, recensera själva upplevelsen, men jag saknar verktygen för nåt annat. Fint foto.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Tjeckoslavisk medeltid. 1200-talets Böhmen. En barbarisk tid. De hade det besvärligt på alla sätt eftersom det ständigt var vinter. Även på sommaren var det vinter på medeltiden. Männen hade tjocka pälsar medan då få kvinnorna hade mindre kläder på sig. Grannfejder var vardagsmat, även då. Men istället för arga lappar så kidnappade man och slog ihjäl varandra. Det fanns vargar också. I medeltidens Böhmen var även tidsuppfattningen annorlunda. Fram- och tillbakablickar förvirrade människorna. Det fanns ett nunnekloster högt upp på berget. Nära Gud. Dit ville Marketa Lazarová men det är ytterst oklart om hon överhuvudtaget klarade intagningsprovet. Det hela försvårades dessutom av en kidnappning och en våldtäkt. Marketa blev även oförklarligt nog kär i sin kidnappare. Nog för att han såg bra ut men ändå... På slutet gifter de sig, ögonblicket innan han dör och hon föder en son vilket innebär att klostret bara är ett minne blott. Det verkade vara en besvärlig tid helt enkelt.

Nr 784: The Crying Game

Originaltitel: The Crying Game (1992) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Öppnar med lågtempoklassikern When a man loves a woman och en flirt på ett nöjesfält, för att liksom direkt vagga in tittaren i tron att nu blir det heterolove för hela slanten. IRA tillfångatar brittisk soldat och skogsgömslar. Nedräkning: 3 dygn, sen skjuter vi. Fången och fångvaktaren bondar, och i det ingår att fången berättar för fångvaktaren om kärleken där hemma. Fotografi visas. Tjänst efterfrågas. Löfte avges. När det till slut blir dags för avrättning kommer första överraskningen; rule brittania anländer med fullt understöd, fången flyr - tillåts fly - men springer huvudstupa in i lastbil och dör. Där var jag nog beredd på ett annat scenario (det var jag inte, eftersom jag har sett filmen tidigare, men man får ju låtsas). Till exempel att fången flyr och sedan ska bli jagad resten av filmen för att han har sett ansiktet på IRA. Istället får fångvaktaren gå under jorden, efter att han tagit sig över vattnet, till Londontrakten, och börjar byggknega. Han söker som avtalat upp fångens kärlek för att berätta vad som hänt, men blir ganska omgående själv lite uppeldad och betuttad, och därmed kan han inte riktigt få ur sig det han kom för att leverera. Här känns det lite som en andra film har dragit igång. Inte alls dumt. Nu har det liksom glidit över till att handla om deras relation. Dags för en av de mer berömda twistscenerna som i alla fall jag vet om. Full frontal penis. Detta var vad det snackades om när filmen kom. Avslöjandet mottas inte helt utan konvulsioner; fångvaktaren spyr vasken full och får höra: "jag trodde du visste". Ilska och höjda ögonbryn. Men vänskapen överlever, blir starkare. Var ska filmen ta vägen nu? Jo, här dyker IRA upp igen. Överlevare från skogen i början av filmen har sniffat upp fångvaktaren och kräver att han ska utföra terror, mord. Annars ryker kärleken. Utpressning, förföljelse, tvång. Fångvaktaren får helt enkelt ta och berätta för kärleken om varför han kom dit i första taget. Nu är det de två mot världen. Det blir riktigt hårda handskar på slutet med automateld på öppen gata och lägenhetsskytte. Fångvaktaren tar på sig hela baletten, gör tid för kärlekens skull. De håller ut tillsammans där i besökssalen på fängelset till avslutningslåten Stand by your man.
Känns lite som tre filmer i en som mer eller mindre sömlöst glider över i varandra. Överraskande, utmanande, spännande. Eller som bartendern Cole säger, handduksputsande ett glas: "Vem känner till hjärtats alla hemligheter?".

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Har helt och hållet missat att se den här. Men nu i efterhand gör det inte så väldigt mycket. Den är dock ganska intressant, inte minst ur ett queerperspektiv. Och då menar jag inte bara Jaye Davidsons karaktär Dil utan ännu hellre Forest Whitakers rollfigur, den brittiske militären Jody som kidnappas som gisslan av IRA och sedan omkommer i ett flyktförsök. Det hela utvecklas till ett slags film noir i independentformat när Jodys kidnappare (Stephen Rea) söker upp "änkan" i London och inleder en relation med "henne". Men historien kommer ikapp. Visst är det fräckt och vågat men det lyfter aldrig riktigt. Det är åtrå, mystik och erotik blandat med den reella konflikten mellan Storbritannien och IRA. Känns kanske lite som effektsökeri även om jag inser att filmen definitivt har en målgrupp. Jag hör nog dessvärre inte till den tyvärr.

Nr 783: She´s Gotta Have It

Originaltitel: She´s Gotta Have It (1986) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Netflix av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Spike Lee debuterar med svartvitt pentagondrama där kvinnan själv får välja, som nånstans mitt i typ förgylls i några minuter med ett färgsprakande dansnummer; ett grepp som för mig känns jaha och sådär. Lite styltigt skådespeleri och spretigt överlag, men jag börjar väl bli gammal. Annars flera intressant filmade erotiska sekvenser, och särskilt scenen där de tre männen spelar Alfapet tyckte jag var underhållande. Metamaktspel. Läser att Lee fick inspiration till den här jointen efter att ha sett Demonernas Port av Kurosawa. Där ser man.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Lågbudgeterat fyrkantsdrama i metadokumentärt format signerat Spike Lee. Nola Darling (Tracy Camilla Johns) kan inte få nog av män. Hon avverkar den ena raggningsrepliken efter den andra samtidigt som hon försöker få ihop sig själv. Genom älskare, väninnor och inte minst henne själv så tecknas hennes porträtt. Det är ett lite halvtaskigt skådespeleri och emellanåt en amatörmässig produktion. Lite som ett överambitiöst studentarbete på nån filmskola. Men ändå finns där en kvalitet och ett språk som i sina bästa stunder gränsar till exempelvis Woody Allen eller varför inte franska nya vågen. Men där Allen håller sig till Manhattan och så lämnar inte Lee Brooklyn för ett ögonblick,.

Nr 782: Shoah

Originaltitel: Shoah (1985) IMDb Wikipedia
Filmen sågs 7 och 8 september på SVT/TiVo hos Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: En helg i september, efter en femdagars fjällvandring. Drygt nio timmar förintelsefilm, uppdelat på två dagar. I pauserna lunch på hippa centrala hak, sedan tillbaka för fortsatt beskådande. Kontraster. Vaggas in i detaljerade beskrivningar, berättelser om evighetslånga, trånga transporter med tåg och lastbil, gaskamrar, mekaniskt avrättande, effektiviserat kremerande, systematiskt utrotande. Det blir mer begripligt. Claude Lanzmann slutar aldrig fråga, hittar ständigt en ny spricka, en ny skärva att belysa, undra över. Du svarade inte på min fråga. Frågan som aldrig kommer bli färdigställd. Koncentrationsläger, arbetsjudar, getton, Treblinka, rälsen in i Auschwitz. Inga bilder från då, bara ett utforskande hur det ser ut nu. Långa tagningar, färder genom ruiner, övergrävda, jämnade ytor. Samtidigt berättelser om hur det såg ut då, vad som skedde, hur det gick till. Jag hamnar där. Som att röra sig i en orolig sömn, en halvdröm, tillbaka på platser där det hände, men inget annat än krematoriernas skorstenar, den skeva rälsen och det mänskliga minnet vittnar om skräcken, det metodiska hatet, det massiva mördandet. Människor levde, lever bredvid det makabra. Jag hade med största sannolikhet varit en av dem, eftersom jag väl är en av dem idag? 

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Först tog man ifrån dem deras rättigheter. Sedan placerades dem i ghetton. Men frågan om den slutgiltiga lösningen på judefrågan förblev obesvarad. Fram till januari 1942 då femton konferensdeltagare från olika delar av nazistpartiet enades om att helt enkelt utrota judarna en gång för alla. Och så var hela apparaten i gång som resulterade i ett av historiens värsta folkmord. Shoah visar ingenting av detta. Den tar oss inte tillbaka till lägren som var de var då, till bilder och journalfilmer. Istället undersöker den hur överlevare, offer, förövare och åskådare ser på händelserna idag. Claude Lanzmann reser runt världen under tio år och träffar dessa människor, tar med dem till platserna, följer järnvägsspåren som ledde till utrotningslägren, intervjuar lokförare, tjänstepersoner och andra. Det är långa tagningar, långa scener, ett ständigt utfrågande. Många berättelser är hemska, rent av fruktansvärda, andra berättelser är kalla byråkratiska konstateranden. Tågtrafiken som fraktade judarna till dessa läger var tvungna att upphandlas och bokades av resebyråer som gruppresor. Allt betalades med konfiskerade värdesaker eftersom nazistpartiet inte hade budgeterat för detta. Den nio timmar långa dokumentären visades första gången 1985, endast 40 år efter de fruktansvärda händelserna som mörklade Europa. 

Nr 781: Svart Narcissus

Originaltitel: Black Narcissus (1947) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Målade höghöjdskulisser, närbildsnunnor och en nästan Robin Hood-lirare i för små shorts ridande omkring på en alldeles för liten ponny. Erotiskt så det förslår. Kolonialmakten flyttar in ett gäng systrar i stenruckel på en vindpinad topp i Himalaya och ska både lära och läka lokalbefolkningen, men istället låter de attraktionskänslor och gamla minnen ta överhand och felbehandlar barn till döds. Oops. Dags att schappa.
Men visst, flera fint filmade scener, där tydligen ca 3 mil från London.
Första gången i livet, som jag minns det, som jag förstår att Christmas är ”Kristusmässa”. Det bara dök ner i mig i och med ett julkort i filmen. Genant.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Technicolorexplosion i målad Himalayamiljö. Ett sällskap unga nunnor sänds dit av det brittiska imperiet för att starta en skola och ett sjukhus i ett gammalt harem, högt upp bland de blåsiga bergen. Kulturkrocken är absolut och stället framkallar en slumrad sexualitet bland kvinnorna. Det är en vågad film som kittlar mitt intresse men tyvärr blir den alltför överdramatiserad för att överhuvudtaget kännas spännande. Ändå, ett trevligt karaktärsbibliotek; den mediterande gubben under trädet, den lilla generalen, den dansande flickan, de svartsjuka nunnorna och den ridande brittiske agenten eller som en recension på Filmtipset.se säger: "Snusmumriken på gotlandsrusset som skulle vara filmens hunk var den största behållningen". Så mitt i prick.

Nr 780: Woodstock

Originaltitel: Woodstock (1970) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Fullspäckad med mytologiska framträdanden och groovig musik, men som film vet jag inte. Det bästa är de personliga meddelanden som ropas ut från scenen mellan akterna; allt från familjära hjärtattacksbesked till gratulationer gällande barnafödsel, via drogråd och mötesplatsförslag. Och mannen som jobbar med att tömma toaletter. Oerhört stolt över sitt jobb, vilket han ska vara. En ung och nästan tjackpundarlik Joe Cocker vibrerar ut med lite hjälp från sina vänner. Det var bland de bästa numren. Annars känns det som att festivalen aldrig riktigt kom igång. Och så det ständiga malandet om att det är så fantastiskt med att så många människor samlas på en och samma plats, utan bråk (källa på det?). Jag kan inte riktigt känna fascinationen i det. Mycket folk här. Jaha. Ring Guinness rekordbok.
Flera fina sekvenser med split screen duo och triple. Lite Dallaskänsla goes rock n´roll. Och vad hände med Jimis brinnande gitarr?
Skulle hemskt gärna se en uppdaterad version med ”50årsenare”-intervjuer med de som lever och går att få tag på. Och då menar jag besökarna och möjligtvis arrangörerna. Hur såg de på det och hur ser de på det?

Jimmys betyg: 3+

Kommentar:  Woodstock Music And Art Fair 15-17 augusti. Den mytologiska bilden av festivalernas festival, urtypen för stora utomhuskonserter och symbolen för det frigjorda 60-talet både bekräftas men samtidigt bleknar en aning efter den här filmen. Det är ett okritiskt tidsdokument som använder massor av ny teknik för att få till en filmisk upplevelse utöver det vanliga, (det fattar jag mest när jag ser allt extramaterial som finns i boxen), men samtidigt brottas arrangörerna med oändliga problem till följd av en underskattning av publiken. 200 000 sålda biljetter blev snabbt till en halv miljon besökare. Artister fick flygas in med helikoptrar. Flygvapnet lejdes in för att släppa ner mat och torra kläder. Bajamajorna räckte inte till. Trafikstockning. Dålig LSD som cirkulerade på platsen. Ett oväder som förvandlade festivalen till ett lerbad. Trots detta hanterade arrangörerna det hela med peace, love and understanding i sina utrop mellan akterna. Hälsningar från föräldrar, efterlysning av läkare som kan hjälpa till med förlossning, uppmaningar att dela på maten och så vidare. Och bland ortsbefolkningen hörs både positiva och negativa röster om den unga generationens leverne men när polischefen ger sitt gillande så måste jag dra på smilbanden. Bland artisterna syns storheter som Janis Joplin, Jimi Hendrix, Crosby, Stills, Nash and Young, The Who, Jefferson Airplane, Joan Baez, Santana och Joe Cocker. Rock, folk, psykedelia, flum. Jag var helt enkelt tvungen att göra en spellista med samtliga artister som spelade.

Nr 779: Död Man Lever

Originaltitel: Seconds (1966) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: Paranoida, förvrängda inledningsbilder - ett oönskat, utslitet ansikte. Myrstacksmyllret på tågstationen, alla dessa varelser och jag är en av dem. Bankjobb, trist rådgivning, en utflyttad dotter, sporadisk kontakt. Min fru väntar i hemmet, väntar och väntar. På mig, på oss, på islossningen som aldrig kommer. Döda kyssar, separata sängar. En lapp trycks i min hand just innan tåget tar mig dit jag inte vill, en hastig möjlighet ut, en adress, en väg, en riktning. 34 LAFAYETTE ST. Tvekan, kanske nästa gång. Jag får ett samtal från min döde vän. Det finns en chans att börja om. Ett företag, en summa pengar, ett kontrakt. Jag drogas, iscensätts, filmas, utpressas - jag går med på det. 30 000 dollar, en låtsad hotellrumsbrand och transport till kirurgen. Ny kropp, ny plats, nytt liv. Jag är konstnär i Malibu. Jag sketchar och går strandpromenader. Jag har betjänt istället för fru som ansar rosorna. Jag har riktig frihet. Men samma inre tyngd. En dag sitter hon där, på stranden. Nora. Hon frågar havet, hon lever, hon funderar och berättar. I varje människa en nyckel som väntar på att vridas om, låsa upp, befria. Vi åker på fruktbarhetspartaj i vildmarken kring Santa Barbara. Ringdans och druvtramp. Vin och blockflöjt. Stomp those grapes! Folk klär av sig. Jag är ovillig, motvillig, rationell. Påklädd och stel. Plötsligt släpper jag taget, bejakar ruset. Då inträffar den riktiga förlösningen, livet börjar om, på nytt. Född igen i det där kletiga druvkaret, skriker mig in i min nya värld. Fest, glädje, dans, möten, berusning. Lyckan och harmonin blir kortvarig. Snart är jag dekadent, missnöjd även i detta nya, fria, obegränsade. Rör mig genom nya trånga folkmassor, dricker för mycket, börjar prata om mitt hemliga förflutna, bryter tystnadslöftet. Ventilen. Jag åker och hälsar på min fru, min änka. Hon vet inte vem jag är, men hon vet vem jag var. Hon kan äntligen berätta, nu när jag är död. Jag var alltid upptagen med att lyssna inåt, jag levde som en främling i mitt eget hem. Jag försökte säga något, men förblev tyst. Vi levde våra liv i ett artigt celibat, i ett stillestånd, en vapenvila. Jag får höra detta, och jag hör att det stämmer, att det var jag, att det fortfarande är jag. Jag vill ha ännu en ny chans att börja om. Företaget erbjuder, men motprestation krävs. Kan jag föreslå någon? Vet jag någon som vill börja om? Vill jag sponsra? Jag misstänker att det bara kommer fördröja min process. Jag vill födas om nu, direkt. Jag vägrar sponsra, jag vill ha direkt service. Milda leenden, jag läggs på brits, spänns fast, något är fel. En präst, för mycket folk. Sista smörjelsen. En kraniumborr aktiveras. Jag ser mig själv på en strand med min lilla dotter på axlarna. Runt oss springer en hund. Havet i vågor in mot strandkanten. Vi är på väg bortåt. Allt är enkelt.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Ett erbjudande han inte kan motstå. Att lämna sin känslomässigt fattiga tillvaro och få börja om. Ett nytt liv i en ny kropp. Någon annanstans. "Företaget" kan erbjuda detta och han går med på det. Det trista banktjänstemannalivet med en fru i sängen bredvid kan nu bli ett minne blott. Han lägger sig under skalpellen och vaknar upp som bohemisk konstnär på västkusten. Rik och fågelfri. Strandvilla. Det är fancy parties och hippiefester men inuti finns samma tomhet kvar. Han vill tillbaka. Det här är en en riktigt bra kafkaartad berättelse som förstärks av en fantastisk kamerateknik och ett obehagligt soundtrack. Från den första klaustrofobiska tågstationsscenen till det perfekt utmejslade slutet så finns hela tiden en skruvande känslan av obehag. 

Nr 778: Z - Han Lever

Originaltitel: Z (1969) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Alla likheter med verkliga händelser är avsiktliga. Tydligen om mordet på grekiske friidrottsaktive aktivisten Grigoris Lambrakis i Thessaloniki 1963, även om det inte nämns några sådana namn eller sådana platser. Väldigt delikat och rappt redigerad rulle det här, men min vana trogen har jag enorma svårigheter att hänga med. Börjar misstänka att om det är fler än en handfull personer inblandade så saknar jag kapacitet att greppa. Vilken militärgubbe är vilken? Vilken motståndsrörelseperson är vilken? Vilken sida är den här personen på? Vilka sidor finns det överhuvudtaget?
Vid flera tillfällen oerhört snygga "minnen" i form av superkorta flashbacks som uppstår hastigt i alla möjliga situationer, men kanske särskilt hos frun efter att hennes make dött - bilder och fragment som återväcks. Det kan jag ju jämföra med hur "historien" generellt och historien om mordet återskapas olika beroende på vem som minns, och hur någon vill minnas.
Kamikaze - bra namn på en trehjuling.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: "Vi har ju ingen lokal” Allt inleds med jakten på en lokal för det oppositionella mötet i ett fiktivt land, fast alla vet att det är militärjuntans Grekland vi är i. Sedan ett mord, eller en olycka som de styrande vill kalla det. Och sökandet efter sanningen, upprättelsen. Men vems sanning? Händelsen spelas upp olika beroende på karaktärernas mål och syfte. Och så en advokat eller vad han är, The Deputy, som får den delikata uppgiften att reda ut allting. Efter en lite rörig inledning så blir det stundtals väldigt bra. Diskret kamerateknik och intressant dramaturgi. Viktigt politiskt statement.

Nr 777: Den Sista Vågen

Originaltitel: The Last Wave (1977) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: En dream noir down under. Fader Ralph från Törnfåglarna är advokaten som hör och häpna aldrig har sett en gul paprika. Skickligt. Han hamnar i ett snårigt fall med aboriginer anklagade för ett mystiskt mord. Sakta men säkert börjar han ana oråd och misstänker att jorden och kanske universum vad vet jag är på väg mot systemkollaps, samtidigt som de mer rutinerade säger read my lips: det pågår ingen organiserad stamverksamhet i stadsmiljö. Det känns nästan lite twinpeakskt emellanåt med drömmar, ugglor och strecksymboler. Drömtid, vintertid, normaltid - alla lika kluriga att hålla reda på. Ner i underjorden, i kloakerna, i de undermedvetna kulvertarna, gör upp med motståndet, renas och spolas ut på stranden. Skåda vågen, den enorma. Är den verklig, är den på väg? Ännu en gång? Apokalypsen sker alltid inombords.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar:  Märkvärdig thriller mellan dröm och verklighet. Ett mystiskt dödsfall bland aboriginerna som ingen vill prata om. En advokat med mardrömmar. Märkliga väderfenomen. Syner om den förestående apokalypsen. Och så Mulkurul. “Who are you? Are you a Fish? Are you a Snake? Are you a Man? Who are you? Are you Mulkurul?” “Yes.”. En obehaglig dialog mellan aborigin Charlie och advokaten David. Och så ner i underjorden, in i det innersta, i uppgörelsen med sig själv. På slutet. Tsunami. The end. Det är inte varje dag man får höra didgeridoosoundtrack.
-->

Nr 776: Bakom Spegeln

Originaltitel: Bigger Than Life (1956) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: James ”Munbloss” Mason är läraren Ed som även i hemlighet extraknäcker som taxiväxlist för att få svarta siffror i budgeten. Tillsammans med frun Lou (Barbara Rush) och deras barnskådespelande son lever de ett kärnmjölksfamiljeliv i ett hus med posters föreställande italienska städer på väggarna; Rom, Bologna och Florens. Även London finns med på ett hörn, med Themsen liksom tecknad såg det ut som. Horribelt. Ed plöjer på, men envisa smärtor som en dag däckar honom visar sig vara nåt oroväckande och dödligt. Ett halvår kvar att leva. Din klocka är fem i tolv. Läkarna ger honom möjligheten att testa en ny pryl: kortison (tydligen uppfunnet på 30-talet läser jag mig till). Det visar sig vara rena mirakelmedicinen. Ed blommar som aldrig förr, undervisar med ny kraft, kör ett Pretty Woman-race i exklusiv klädbutik med frugan och hårddrillar sonen i långpassningarnas ädla konst. Hemmalivet går som på räls. Hushållsassistenten får jobba hårt. Men så kommer kollapsen. Spegeln spricker, krackelerar fullständigt. Ed börjar överdosera, självmedicinera kan du säga. Han traskar steg för steg in i ett kontrollerande skräckvälde med massiva humörsvängningar och börjar skuggdominera både son och fru vilket får mig att tänka på Ivan Den Förskräcklige. Psykosen eskalerar, tar sig till slut bibliska proportioner och kulminerar i att Ed vill lajva Abrahams prövning på berget. Sonen ska få smaka på saxen, tycker Ed. In genom dörren kommer släkting och det blir fight till tivoli-tv, trappan rämnar och Ed knockas. Efter gigantiska mängder sömn och avgiftning vaknar Ed på sjukhuset, omringad av läkare och sina älskade. "Släck solen”. Allt ska bli bra igen, det gäller bara att hålla sig till ordinerad dosering.
Intressant och välspelat om familjepress och medicinering. Tänker på dagens vaccindebatter och olika syner på antidepressiv medicin. 

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Ett präktigt, småborgerligt, mamma-pappa-barn-liv sätter kulissen för detta melodram. Men bakom den bridgespelande fasaden finns något som skaver och plågar. Pappa Eds hemliga extraknäck vittnar om att det som verkar vara för bra för att vara sant antagligen är det. Sjukdom, ekonomiska bekymmer och medelålderskris döljs och förnekas tills det inte längre finns någon återvändo. Ed faller ihop och får beskedet att han snart kommer dö. Det finns dock ett sätt att bromsa den ödesdigra utgången - det nya läkemedlet kortison. Det är dock viktigt att det tas i ordinerade doser och med största försiktighet. Ed blir snabbt beroende av detta och stoppar i sig mer än vad som är nyttigt för honom. Och för familjen. Till en börjar utvecklar Ed en slags manodepressivitet men ett fortsatt slarvande med medicinen gör att han blir en otrevlig, temperamentsfull patriark med storhetsvansinne. Pojken pressas hårt i både skolarbete och idrott och frun får sig också en släng av sleven när hon anklagas för att vara otrogen med Eds bror. Eds förakt mot sig både sig själv och samhället kulminerar när han som enda utväg ser att döda sin son för att rädda honom från den depraverade värld han själv befinner sig i. Bakom spegeln är en överraskande intressant film med många speglingar till nutiden. Den räds inte att ta i de svåra medicinska frågorna och samtidigt kritisera den stereotypa mallen för familjeliv och småborgerlighet.

Nr 775: Hombre

Originaltitel: Hombre (1967) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Hey hombre! Antiwestern med oerhört väldresserade vildhästar i öppningsscenen. Svarta hingsten tar sig ner till vattenhålet för att kolla läget. Kusten klar, då kommer resten av flocken ner och blir på det viset instängda i fålla av semiapachen John Russell (Paul Newman); mannen som inte kunde tala med hästar, eftersom han verkar närmast stum där han tittar fram som en staty bakom en stenbumling. Russell får reda på att han ärvt ett pensionat i Sweetmary, en håla som alla verkar vilja ta sig ifrån. Det väljer också ett gäng - däribland Russell - att göra, med vad det verkar den allra sista diligensen, tågtrafik på intågande nämligen. Dålig stämning i vagnen, Russell blir efter ett tag uppkommenderad till dragiga shotgun, halvblod som han är. Det blir rån halvvägs, en av passagerarna har massa kosing som han lurat till sig på bekostnad av indianerna i området. Det blir gisslansituation, det blir ökenvandring där kosingsnubben får vara så god att lämna sällskapet, tjuv som han är. Nu duger Russell plötsligt till med sina friluftskunskaper, såklart, och det gör honom puttrande förargad, såklart. Lång natts färd mot dag och det blir status quo i gamla gruvbarackerna. Och här en scen, som jag tycker hör ihop med öppningen. Kosingsnubben gör come back och tar sig ner till baracken, hittar vatten, efter honom följer banditerna som kan man säga nästan fångas in i nedre huset. Hästarna och fållan. Långsökt kanske, men nåt ska man ju försöka sig på. Låsta positioner. I stilleståndet väcks moralfilosofiska grubblerier; det blir som en Brechtpjäs där uppe i rucklet. Vem ska man hjälpa, och varför? På vem vilar ansvaret för kvinnan, kosingsnubbens fru, som lämnats ute i solen för att stekas till döds? Nånanismen blommar. Russell där uppe i utkiksfönstret; en fåordig taktiker som blickar inte bara mot, utan bortom horisonten. Till slut blir det action i gruvdalen, Russell tar på sig uppdraget. Hjälten dör. Tillfångatagna numera fritagna helt slutkörda kvinnan ska verkligen verkligen upp för den där branta trappan. Där önskar jag att någon kunde sagt åt henne: det är över, du behöver inte kämpa dig upp dit, det blir bara till att vända direkt. Istället avslutas det med en stillbild på verklighetspojken Jimmy Santiago McKinn, som 11 år gammal tillfångatogs av indianer 1886, och som sedan vägrade återvända till sin familj. Han slutade som smed i Phoenix. Också ett livsöde.
Jag gillar filmen, det annorlunda, mer kritiska perspektivet jämfört med standardwesterns. Bra, rapp dialog, oväntat frispråkigt om sex, kroppsljud och smolkade förväntningar på livet. Alla snackar skit om alla; kvinnor om kvinnor, kvinnor om män, män om män, män om kvinnor, vita om indianer, indianer om vita, vita om mexikaner, mexikaner om vita, indianer om mexikaner, mexikaner om indianer. Alla varianter.
Riktigt snygg scen med gevärssiktet från gökboet där på slutet. Säkert fotograflegendaren James Wong Howes idé, jag vill så gärna tro det. Jag höjer honom till skyarna. Även flera scener där figurer dyker upp liksom långt borta i ögonvrån, kommer runt en knalle, över en ås, kilometer bort, men hamnar direkt i blickfånget ändå. Minimalistiska långskott. Hey Howe!

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: En annorlunda västern. Kanske lite mer vågad, lite mer liberal. Russel (Paul Newman) är uppfostrad av apaches och lever ett fåordigt liv i vildmarken. När han plötsligt får ärva sin riktiga fars hus, ett pensionat, så återvänder han till det "vita" livet. Oklart varför men plötsligt befinner han sig i en diligensvagn tillsammans med en brokig skara människor. Det föregås av ett psykologiskt drama på diligensstationen och det är typ där som hela tonen i filmen etableras. Mod, rasism, civilkurage och därifrån så utvecklas filmen till ett slags ställningskrig där det känns som alla mot alla. Rätt bra skådespeleri överlag, mycket bra kameraarbete, intressant och lite annorlunda manus gör att den tvingar sig över fyrastrecket.

Nr 774: Välkommen Mr. Chance!

Originaltitel: Being There (1979) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Kickar igång med en synthfunkelektraversion av öppningsfanfaren Sunrise i tondikten Also sprach Zarathustra av Richard Strauss. Samma verk som i början av År 2001 - Ett Rymdäventyr. Peter Sellers är trädgårdsmästaren Chance, en man utan bakgrund, som efter att ha blivit tvungen att lämna huset där han levt hela sitt liv hamnar i amerikanska politiska toppeliten. Men vem är han?  Secret Service kan inte gräva fram något, CIA kan inte hitta något, inte ens Chance själv vet något annat än att han alltid skött om trädgården och fått mat. Lyssnat på radio, tittat på tv. Ute i ”verkligheten” menar han att ”det är precis som på tv, men man kan se mycket längre”. Med sin lågmälda, lite frånvända framtoning framstår Chance som en djupt tänkande sanningssägare. Obegripligheter blir profetior, Chance är ett orakel. Hans rättframma frågor blir livskonfronterande och tankeomvälvande för i princip alla som kommer i hans väg, från mannen på gatan till presidenten. Men inget av det Chance säger får vara enkelt. Det måste tolkas, bearbetas, analyseras och betyda något mer, något större, något djupare. Allt blir metaforer och liknelser. Vad menas med det som sägs? Det beror på vem som lyssnar. Vilka livsval är du på väg att göra? Världen, marknaden, politiken är en trädgård. Sköt om den. Ekonomisk tillväxt är lika med årstidsväxlingar. Njut och stå ut. Chance är en vit duk på vilken andra projicerar sina formler och livsneuroser.
Samtidigt sitter den mörkhyade före detta hushållerskan Louise, som verkar ha uppfostrat Chance under hela hans liv, nu sitter hon på motsvarande fattighuset, bitter, ser Chance framgång på tv och tycker att han pratar ”fikonspråk” och har ”luft mellan öronen”, och att Amerika tillhör de vita - bara man är vit kan man ta sig nånstans, och då duger vad som helst som man säger.
På slutet går Chance bokstavligen på vattnet, och det är ett slut som jag verkligen inte gillar, oklart varför. Bara känns som att hela filmen punkteras där. Jesus. Och sen följer helt obegripligt några bloopers från inspelningen. Oerhört märkligt.
Jag tycker att karaktären Chance är alldeles för ojämn för att jag ska riktigt dras med i "nykommen främling levererar utifrånperspektiv”. Ibland är han Rainman 3.0, men i nästa stund är han helt hyperfungerande gällande finmotoriska sociala koder. Känns ofta lite för långsökt. Att det att han ”gillar att titta” resulterar i en onaniscen innehållande en björnfäll får representera hur missförstånden känns halmstråkonstruerade mer än dråpligt träffsäkra.
Sellers i rullstol igen! Som i Dr Strangelove.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Det gör lite ont i mig att ge den här filmen ett så pass lågt betyg då jag ändå känner att det finns något fint och värdigt över den. Det är en av de sista filmerna Peter Sellers gjorde innan han gick bort och det finns så tydliga igenkänningar från hans andra excentriska karaktärer, även om skådespeleriet i denna film är mer passivt och lågmält. Peter Sellers spelar den förståndshandikappade Chance som i hela sitt liv har skött trädgården åt den numera avlidne Gardiner. Det blir början på en ny fas där Chance misstas för att vara Gardiner när han egentligen bara presenterar sig som gardener. Ja, ni hör. Där har vi ribban för hela filmens struktur av missförstånd och oklarheter. Han rapar ur sig självklarheter som av hela den politiska eliten tolkas som fantastiska metaforer och profetior och han föreslås till slut dessutom som en ny kandidat till presidentposten när han istället vandrar iväg, ut över vattnet. Även om det finns små glänsande stunder så sitter jag mest med höjda ögonbryn. Jag får självklara tankar till både Rain Man och Forrest Gump som säkert har inspireats av Mr Chance men som i mitt tycke är mycket mer omsorgsfulla och genomarbetade. Jag tycker dessutom synd om Shirley MacLaine som i några pinsamma scener får visa sig långt under sina skådespelarkvaliteter.

Nr 773: Mord, Min Älskling

Originaltitel: Murder, My Sweet (1944) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Ja, jösses. För vilken gång i ordningen sitter jag som en pannrynkad fågelholk och försöker desperat greppa någon form av handling, röd tråd, försöker förstå pusslet, de olika karaktärernas samspel med varandra, vem som är vem, vem som har gjort vad, vem som inte har gjort något? Lyckas inte alls, bortfintad och offside ganska omgående och när det på olika ställen i filmen ändå förklaras - precis som det brukar göras i deckarböcker när huvudpersonen liksom redogör för sig själv vad hen hittills har kommit fram till, för att läsaren ska kunna hänga med, känna sig på banan - då blir det nästan värre. Typ: menar du det? Vad menar du då? Så djävla komplicerat kan det väl inte vara? Det är ett halsband av jade som eventuellt har stulits, men tydligen inte då, tror jag det visar sig på slutet, och detta blir privatdetektiven Philip Marlowe (Dick Powell) inblandad i. Det mesta går fel, men jag kan helt enkelt inte redogöra för hur, för mig har det bara flimrat förbi olika scener, bilder, repliker som låter vassa men som jag inte fattar nåt av, kvinnor kommer och går, blir kyssta och försvinner, pistoler dras och avfyras, män slår varandra med kolvar, med små batonger, med knytnävarna, det är sedlar hit och lönnlöften dit och allt är ett enda blixtparti schack som spelas med förbundna ögon, inklusive rökpauser med cigaretter tända av stickor som aktiverats av precis vilket material som helst. Det måste ju vara ett trejdmark för historierna om Marlowe. En sak tyckte jag mycket om; scenerna när Marlowe är drogad. Coola snurrande desillusionerade sekvenser med mjölkig lins. Effektfullt.
Detta är tredje och som jag förstår det sista filmen om Philip Marlowe, som är med i projektet; de två tidigare är Utpressning och ganska nyligen sedda Långt Farväl. Tack och hej.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Inte långt efter den senaste filmen om Philip Marlowe, Långt Farväl, så är det dags att återigen stifta bekantskap med den karaktäristiske privatdeckaren, här gestaltad av Dick Powell. I Powells tolkning är Marlowe mycket mer spjuveraktig och lekfull men som tidigare verbal och kvicktänkt. I den här filmen får han dessutom utstå en hel del när han ska lösa ett brott som innefattar ett försvunnet halsband. Men inte bara det. Han åtar sig dessutom att leta rätt på den försvunna Velma Valento. Historierna vävs samman och jag läser mig till att filmen, eller boken som filmen bygger på, är en blandning av material från tidiga noveller av författaren Raymond Chandler. Det kan förklara rörigheten och vilsenheten men jag bestämmer mig tidigt för att helt enkelt bara flyta med. Marlowe får som sagt utstå mycket spott och spe och bland de bästa scenerna är nar han blir drogad och hamnar i ett hallucinatoriskt tillstånd med dubbelexponeringar, filtreringar och perspektivförskjutningar. Riktigt snyggt. Återigen roliga citat. En av favoriterna är "You're not a detective, you're a slot machine".

Nr 772: Lady Från Shanghai

Originaltitel: The Lady From Shanghai (1947) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på U&Me Hotel på  Storgatan 46 i Umeå och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Häst och vagn i Central Park, New York. Orson Welles voice over lovar flash back och glider förträffligt, nästan obemärkt över i dialog mellan honom och Rita Hayworth. Coolt. Gifta på riktigt var de tydligen också, men inte länge till. Rånförsök och slagsmål, Orson tar fajten, Rita vill därefter verkligen ha med honom ut på havet, hon ska segla med rik advokatmake och besättning från New York via Panamakanalen till trakterna kring San Fransisco. Orson är game. Ombord på skutan får Orson förslag från makens typ kumpan att mörda honom. Kumpanen alltså. ”Mörda mig, du får 5000 dollar”. Men han ska givetvis inte mördas på riktigt, utan skenmördas. Kumpanen vill försvinna, byta liv, få ut försäkringspengar, dra sig tillbaka på den minsta av alla Söderhavsöar. Orson ska vara nån form av målvakt, men utan att kunna dömas, eftersom kumpankroppen aldrig kommer hittas, eftersom kroppen inte är död. Kumpanen menar: du måste erkänna att du har mördat mig, annars är jag inte död, men du är ingen mördare så länge jag inte hittas död. ”Corpus delicti” tydligen. Solklart och win win. Allt visar sig vara en fälla, flera gånger om, en fälla riggad av olika inblandade. Kumpanen luras, Rita Hayworth luras, maken luras. Och kumpanen dör på riktigt, pang bom. Det hela semimynnar ut i en helt obegriplig rättegångsfars - lite Släng dig i brunnen - där advokatmaken till slut korsförhör sig själv. Det är möjligt att det skulle kunna bli roligt i en film av och med exempelvis Jim Carrey, men i det här sammanhanget är det bara gäspvarning inklusive lätt höjda ögonbryn. Sen kommer dock en grand finale deluxe med spegelskjutningarna i lustiga huset på övergivna nöjesfältet. Tankarna går till Enter The Dragon och de anhöriga. Orson vandrar iväg på slutet, en lite svårmodig promenad mot havet och voice overn går in och konstaterar att livet nog kommer rulla vidare och Orson kommer eventuellt glömma Rita, eller die trying. 
En ganska splittrad film tycker jag, med lite för mycket av mycket. Sodukoplot nivå svår. Stundtals överarbetat bildflöde. Orson stannar, Orson vill gå, Orson stannar, Orson vill gå. Och så den där jäkla rättegången alltså. Men också ovanlig och lite uppfriskande rulle. Ja, man blir lite splittrad. Och det här med Shanghai? Rita verkar ha bott i Shanghai ett tag, och på slutet gömmer sig hon och Orson på en kinateater, men i övrigt? Orson blev shanghajad av Rita, en ordvits som skulle passat bra under den där rättegången som jag tydligen inte kan släppa.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Rita Hayworths blick rakt in i kameran lockar och bjuder in. Precis som hon gör med Orson Welles. Något motvilligt går han med på erbjudandet att åka med henne, hennes make och makens advokat på deras yacht som nåt slags sällskap slash förkläde slash övervakare slash sjöman. Lite kurtiserande hinns med på båten varpå Rita säger till Orson "Now he knows about us" och syftar på sin make. Orson replikerar "I wish I did". Absolut igenkänning i den repliken. Nåväl, det flyter på och ganska snart börjar man misstänka att det är något fuffens på gång. Orson vill sluta, hoppa av, lämna båten men så plötsligt, på klipporna i Acapulco får han ett erbjudande han har svårt att motstå. Mer och mer uppdagas och inget är längre vad det verkar. Den avslutande rättegången blir allt annat än dramatisk och hela spektaklet får sitt crescendo i en spegelsal. Lady Från Shanghai är en noir till sjöss, ibland genialisk, ibland helt obegriplig.