Saturday, August 17, 2019

Nr 779: Död Man Lever

Originaltitel: Seconds (1966) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.


Roberts betyg: 5-

Kommentar: Paranoida, förvrängda inledningsbilder - ett oönskat, utslitet ansikte. Myrstacksmyllret på tågstationen, alla dessa varelser och jag är en av dem. Bankjobb, trist rådgivning, en utflyttad dotter, sporadisk kontakt. Min fru väntar i hemmet, väntar och väntar. På mig, på oss, på islossningen som aldrig kommer. Döda kyssar, separata sängar. En lapp trycks i min hand just innan tåget tar mig dit jag inte vill, en hastig möjlighet ut, en adress, en väg, en riktning. 34 LAFAYETTE ST. Tvekan, kanske nästa gång. Jag får ett samtal från min döde vän. Det finns en chans att börja om. Ett företag, en summa pengar, ett kontrakt. Jag drogas, iscensätts, filmas, utpressas - jag går med på det. 30 000 dollar, en låtsad hotellrumsbrand och transport till kirurgen. Ny kropp, ny plats, nytt liv. Jag är konstnär i Malibu. Jag sketchar och går strandpromenader. Jag har betjänt istället för fru som ansar rosorna. Jag har riktig frihet. Men samma inre tyngd. En dag sitter hon där, på stranden. Nora. Hon frågar havet, hon lever, hon funderar och berättar. I varje människa en nyckel som väntar på att vridas om, låsa upp, befria. Vi åker på fruktbarhetspartaj i vildmarken kring Santa Barbara. Ringdans och druvtramp. Vin och blockflöjt. Stomp those grapes! Folk klär av sig. Jag är ovillig, motvillig, rationell. Påklädd och stel. Plötsligt släpper jag taget, bejakar ruset. Då inträffar den riktiga förlösningen, livet börjar om, på nytt. Född igen i det där kletiga druvkaret, skriker mig in i min nya värld. Fest, glädje, dans, möten, berusning. Lyckan och harmonin blir kortvarig. Snart är jag dekadent, missnöjd även i detta nya, fria, obegränsade. Rör mig genom nya trånga folkmassor, dricker för mycket, börjar prata om mitt hemliga förflutna, bryter tystnadslöftet. Ventilen. Jag åker och hälsar på min fru, min änka. Hon vet inte vem jag är, men hon vet vem jag var. Hon kan äntligen berätta, nu när jag är död. Jag var alltid upptagen med att lyssna inåt, jag levde som en främling i mitt eget hem. Jag försökte säga något, men förblev tyst. Vi levde våra liv i ett artigt celibat, i ett stillestånd, en vapenvila. Jag får höra detta, och jag hör att det stämmer, att det var jag, att det fortfarande är jag. Jag vill ha ännu en ny chans att börja om. Företaget erbjuder, men motprestation krävs. Kan jag föreslå någon? Vet jag någon som vill börja om? Vill jag sponsra? Jag misstänker att det bara kommer fördröja min process. Jag vill födas om nu, direkt. Jag vägrar sponsra, jag vill ha direkt service. Milda leenden, jag läggs på brits, spänns fast, något är fel. En präst, för mycket folk. Sista smörjelsen. En kraniumborr aktiveras. Jag ser mig själv på en strand med min lilla dotter på axlarna. Runt oss springer en hund. Havet i vågor in mot strandkanten. Vi är på väg bortåt. Allt är enkelt.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Ett erbjudande han inte kan motstå. Att lämna sin känslomässigt fattiga tillvaro och få börja om. Ett nytt liv i en ny kropp. Någon annanstans. "Företaget" kan erbjuda detta och han går med på det. Det trista banktjänstemannalivet med en fru i sängen bredvid kan nu bli ett minne blott. Han lägger sig under skalpellen och vaknar upp som bohemisk konstnär på västkusten. Rik och fågelfri. Strandvilla. Det är fancy parties och hippiefester men inuti finns samma tomhet kvar. Han vill tillbaka. Det här är en en riktigt bra kafkaartad berättelse som förstärks av en fantastisk kamerateknik och ett obehagligt soundtrack. Från den första klaustrofobiska tågstationsscenen till det perfekt utmejslade slutet så finns hela tiden en skruvande känslan av obehag. 

No comments:

Post a Comment