Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Kommentar: Hey hombre! Antiwestern med oerhört väldresserade vildhästar i öppningsscenen. Svarta hingsten tar sig ner till vattenhålet för att kolla läget. Kusten klar, då kommer resten av flocken ner och blir på det viset instängda i fålla av semiapachen John Russell (Paul Newman); mannen som inte kunde tala med hästar, eftersom han verkar närmast stum där han tittar fram som en staty bakom en stenbumling. Russell får reda på att han ärvt ett pensionat i Sweetmary, en håla som alla verkar vilja ta sig ifrån. Det väljer också ett gäng - däribland Russell - att göra, med vad det verkar den allra sista diligensen, tågtrafik på intågande nämligen. Dålig stämning i vagnen, Russell blir efter ett tag uppkommenderad till dragiga shotgun, halvblod som han är. Det blir rån halvvägs, en av passagerarna har massa kosing som han lurat till sig på bekostnad av indianerna i området. Det blir gisslansituation, det blir ökenvandring där kosingsnubben får vara så god att lämna sällskapet, tjuv som han är. Nu duger Russell plötsligt till med sina friluftskunskaper, såklart, och det gör honom puttrande förargad, såklart. Lång natts färd mot dag och det blir status quo i gamla gruvbarackerna. Och här en scen, som jag tycker hör ihop med öppningen. Kosingsnubben gör come back och tar sig ner till baracken, hittar vatten, efter honom följer banditerna som kan man säga nästan fångas in i nedre huset. Hästarna och fållan. Långsökt kanske, men nåt ska man ju försöka sig på. Låsta positioner. I stilleståndet väcks moralfilosofiska grubblerier; det blir som en Brechtpjäs där uppe i rucklet. Vem ska man hjälpa, och varför? På vem vilar ansvaret för kvinnan, kosingsnubbens fru, som lämnats ute i solen för att stekas till döds? Nånanismen blommar. Russell där uppe i utkiksfönstret; en fåordig taktiker som blickar inte bara mot, utan bortom horisonten. Till slut blir det action i gruvdalen, Russell tar på sig uppdraget. Hjälten dör. Tillfångatagna numera fritagna helt slutkörda kvinnan ska verkligen verkligen upp för den där branta trappan. Där önskar jag att någon kunde sagt åt henne: det är över, du behöver inte kämpa dig upp dit, det blir bara till att vända direkt. Istället avslutas det med en stillbild på verklighetspojken Jimmy Santiago McKinn, som 11 år gammal tillfångatogs av indianer 1886, och som sedan vägrade återvända till sin familj. Han slutade som smed i Phoenix. Också ett livsöde.
Jag gillar filmen, det annorlunda, mer kritiska perspektivet jämfört med standardwesterns. Bra, rapp dialog, oväntat frispråkigt om sex, kroppsljud och smolkade förväntningar på livet. Alla snackar skit om alla; kvinnor om kvinnor, kvinnor om män, män om män, män om kvinnor, vita om indianer, indianer om vita, vita om mexikaner, mexikaner om vita, indianer om mexikaner, mexikaner om indianer. Alla varianter.
Riktigt snygg scen med gevärssiktet från gökboet där på slutet. Säkert fotograflegendaren James Wong Howes idé, jag vill så gärna tro det. Jag höjer honom till skyarna. Även flera scener där figurer dyker upp liksom långt borta i ögonvrån, kommer runt en knalle, över en ås, kilometer bort, men hamnar direkt i blickfånget ändå. Minimalistiska långskott. Hey Howe!
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: En annorlunda västern. Kanske lite mer vågad, lite mer liberal. Russel (Paul Newman) är uppfostrad av apaches och lever ett fåordigt liv i vildmarken. När han plötsligt får ärva sin riktiga fars hus, ett pensionat, så återvänder han till det "vita" livet. Oklart varför men plötsligt befinner han sig i en diligensvagn tillsammans med en brokig skara människor. Det föregås av ett psykologiskt drama på diligensstationen och det är typ där som hela tonen i filmen etableras. Mod, rasism, civilkurage och därifrån så utvecklas filmen till ett slags ställningskrig där det känns som alla mot alla. Rätt bra skådespeleri överlag, mycket bra kameraarbete, intressant och lite annorlunda manus gör att den tvingar sig över fyrastrecket.
No comments:
Post a Comment