Filmen sågs på SF Anytime av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Kommentar: Ett skolår på high school. Sexuella debuter, extrajobb, poolbad, dejter, musik, dans, bilar, surf, lektioner och raster. Cameron Crowe ska enligt uppgift ha "gått under cover" (hur det nu går till) på Clairemont High School för att sedan använda sig av gjorda erfarenheter för att skriva en bok som ligger till grund för denna film, i regi av Amy Heckerling. Ett antal karaktärer för att måla bild. Den hårdjobbande och relationstvekande burgarvändaren Brad (Judge Reinhold) som på slutet avväpnar en rånare och lite förvånat finner sig själv vara något av en hårding med vapen i hand - hände inte ungefär samma sak två år senare i slutet av Snuten I Hollywood? Brad är äldre bror till oskyldiga Stacy (Jennifer Jason Leigh) som av väninna och med morot får lära sig avsugningarnas ädla konst. Hon hamnar i poolhus med supercoole konsertbiljettmagnaten och dejtingexperten Mike (Robert Romanus) som kommer snabbare än Magnus Uggla, vilket resulterar i ensambesök på abortkliniken för Stacy som mallenligt övergivits av betäckaren. Istället tar hon sitt förnuft till fånga och börjar en andra gång kila stadigt med Mark (Brian Backer), helyllekillen som lyssnar på alla goda råd, aldrig skulle låta en dam betala på restaurang och sätter på fel Led Zeppelinskiva i bilen (antingen på grund av rättighetsfrågor, eller som en medveten manusdetalj - meningarna verkar gå isär). Och så slackersurfaren och Beavis eller Buttheadpåminnande Spicoli (Sean Penn) som alohar handfaste magistern Mr Hand och beställer in pizza under pågående föreläsning. Deltar i en av de bästa scenerna i filmen, även om han inte direkt bidrar; den där han drömmer om framgångar på vågorna, och blir intervjuad av Stu Nahan som sig själv, och denne Stu är ju så fenomenalt skicklig i replikskiftet med den tydligen improviserande Penn. "That´s fantastic, let me ask you a question".
Ja, och så massa musik så klart. Tidsmarkörer. Säkert fantastiskt underhållande och igenkännande särskilt för de som var samtida när filmen utspelar sig, men för min del är det lite för avlägset. Tycker även att tajmingen i vissa scener är lite märklig och forcerad. Konstigt nog i highschoolfilmsammanhanget tycker jag mycket bättre om Grease, och i det hittar jag ingen direkt logik, ingen substans. Men nästan allt jag kan få ur mig är bättre än "analysen" av en annan film som Amy Heckerling regisserade, nämligen Clueless, som vi såg för elva och ett halvt år sedan. Min kommentar till den filmen är så oerhört fattig och fylld av kompenserande för okunnighet att jag var tvungen att se om filmen. Den var inte alls så dålig nu som jag gav uttryck för när det begav sig. Tycker definitivt att den är bättre än Häftigt Drag I Plugget. Men det var då och nu är nu och eftersom det är valfritt och utan vinstintresse att skriva och läsa de här texterna är det trots allt lite roligt att kunna gå tillbaka till sådana bottenprestationer och försöka undvika att hamna i den dyn igen. Ungefär som att titta på gamla bilder från skoltiden.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: 80-talets high school-filmer präglades till stor del av Brat Back filmer, och en del andra klassiker som åtminstone till formatet skulle kvala in bland dessa men som saknar den nödvändiga ingrediensen - någon av de åtta unga skådespelarna som på den tiden utgjorde originalmedlemmarna i Brat Pack. Häftigt Drag I Plugget är inte en av dessa även om den innehåller många unga talanger som senare fick sina stora genombrott, Sean Penn, Jennifer Jason Leigh och Judge Reinhold till exempel. Mitt tonårsjag älskade den här filmen och märkligt nog minns jag allt när jag ser om den. Amerikanska förortsungdomar på väg att bli vuxna med allt vad det innebär. En fot i skolan, en annan på extrajobbet. Revolt mot lärarna. Tankarna hela tiden kretsande kring tjejer, helger, fester. Kaféhäng. Filmen lyckas dessutom att kombinera detta med ett stråk av melankoli (som jag inte alls reagerade på när jag var femton eller vad jag var när jag såg den). Den bärande historien är nämligen en oplanerad graviditet som i sig inte känns så dramatisk men i sammanhanget blir rätt känslosam. Tyvärr slarvas den bort något. Dessutom är det en karaktärsfilm med separata historier vilket inte känns så vanligt i den här typen av filmer. Och så bra musik så klart. Jodå, det kändes bra att se den igen.
No comments:
Post a Comment