Originaltitel: The Cook, The Thief, His Wife & Her Lover (1989) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Pestana Village Garden Resort, Estrada Monumental 194, Funchal, Madeira och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Jag ser den och jag tycker inte alls om den, men misstänker att det som så ofta handlar om dagsform, så jag ser vad jag har sett, det vill säga jag ser om den, kanske dagen efter, och då tycker jag väldigt mycket bättre om den. Kanske behöver jag se filmer flera gånger för att överhuvudtaget på något litet vis landa i dem?
Vivaldidoftande introt av Michael Nyman som sedan återkommer genom hela filmen, bara det är värt en titt, med slutna ögon om det skulle behövas. De olika rummens färger; exteriören är blå, köket grönt, matsalen röd och toaletten vit. Personernas kläder som ändrar färg när de rör sig genom de olika rummen. Just det här med färgerna och kläderna har jag svårt att imponeras särskilt av. Jag registrerar det, men tänker mest jahopp, det är en effekt, det är kanske "skickligt", men jag kommer inte riktigt underfund med varför de finns med. Är det för att tittaren lättare ska kunna hänga med i vilket rum man befinner sig? Svårt att tro det. Kanske är det ett sådant artistiskt grepp som jag helt enkelt inte förstår eller kan ta till mig, som jag bara tycker känns lite överflödigt och smått obegripligt, sagt med milda och små bokstäver, obegripligt för att jag inte begriper det, inte obegripligt som i att jag förkastar det. Långa kameråkningarna i sidled, överbryggande rum och scener, som en matens väg genom kroppen, från exteriör in i mun, ner i mage, tarmar, ut i toaletten. Måltidsmålningar, smaklaborerande, matkonst, smått frosseri som får mig att tänka på Fellini Satyricon. Den ständigt malande, högljutt påpekande, domderande Spica. Hans fru Georgina, terroriserad av hans tyranni. Den tyste, i skymundan bokläsande älskaren. Kocken Richard som lyder varje vink. Sällskapet runt bordet som skrattar åt allt, löper med.
Dagarna går, presenteras på menyskyltar, är det totalt en vecka? Det blir som en nedräkning, utan att man egentligen vet hur lång den är. Men ett slut och upplösning måste ju finnas bakom en av dagarna. Frun och älskaren blir påkomna. Flyr till hans hem, ett mer eller mindre bibliotek. Men de hittas, älskaren matas till döds med boksidor. Och här en fantastiskt fin, lugn och mild scen när frun ligger bredvid sin döde älskare och bekänner, eller berättar om alla övergrepp, sexuella, psykiska, fysiska. Hur hon har försökt lämna sin make, inte kunnat. Den scenen som en varm och varsam ström genom den annars ganska skrikiga vardagen på restaurangen.
"Kan du tillaga honom?" undrar frun och menar döde älskaren och det kan kocken. Och Albert ska få äta, äta allt han gjort och sagt. Och när numera kannibalen Albert darrande tar en tugga av älskaren sitter jag själv och äter lunch och tar i samma ögonblick en tugga av ett ägg och det smakar älskare. Skottet som ett bokslut.
Många olika tolkningar om man börjar botanisera på nätet lite grann. Är allt en beskrivning av Thatcher vid makten, där Albert är Maggan som förtrycker arbetarna i form av kocken Richard och förstör hela Britannien i form av frun Georgina och dödar intellektuella oppositionen i form av älskaren? Är det en mörkhumoristisk politisk satir ifrågasättande materialismen? Är det en exploaterande pornografi med over the top-brutalitet? Är det en jacobeansk tragedi med rå sluthämnd? Ett feministiskt statement, och i så fall ett "viktigt" sådant? En allmänt beskriven social hierarki där mycket vill ha mer, gestaltande de rikas förtryck av de fattiga? Är det en remake av Dantes Den gudomliga komedien?
Regissören Peter Greenaway kan nog inte vara till så mycket hjälp här, han verkar ointresserad av att förklara sina filmer.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Ingen aptitretare direkt och den är rejält hårdsmält. Men jag gillar den direkt. Estetiken, vidrigheten, de panorerande kameraåkningarna, färgerna, det depraverande beteendet, den bedrägliga enkelheten, de koncentrerade miljöerna, det överdramatiserade skådespeleriet samt överklasskritiken och alla andra undertexter och tolkningar (om man vill). Det brittiska bandet Chumbawamba gjorde en låt som heter Georgina på skivan Anarchy som jag alltid har gillat. Nu fattar jag vad den handlar om. Bara det är ju ett uppvaknande. Och med tanke på deras anarkistiska och Thatcherfientliga hållning så får ju låten och textens relationen till filmen ännu en politisk dimension. Jag tror att jag har sagt det förut men jag gillar när kulturella referenser tvinnas ihop. I det här projektet så finns det massor av det, både när det gäller filmernas relation till varandra och de eventuella böcker de bygger på men också lite mer delikat som i det här fallet.
Originaltitel: Written On The Wind (1956) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Pestana Village Garden Resort, Estrada Monumental 194, Funchal, Madeira och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Semibörjar lite märkligt och stolpigt tycker jag, efter att Kyle har fyllekört hem och ragglat ut genom ytterdörren och kalendern har blåst tillbaka i tiden och historien börjar berättas. För den början är bra, men sen blir det lite segt varvat med forcerat när Kyle och Mitch träffar Lucy och Kyle väldigt hastigt bekänner det ena efter det andra, inklusive förälskelse och önskan om giftermål, barn, hus, hem. Mitch drar sig tillbaka i vänzonen. Replikskiftet mellan Kyle och Lucy får illustrera detta, när de har känt varandra i typ sex timmar:
Kyle: "Grädde i kaffet?"
Lucy: "Aldrig."
Kyle: "Det visar hur lite jag vet om dig."
Men sen stabiliserar sig filmen ordentligt och känns som ett riktigt bra avsnitt av Dallas, fast i långfilmsformat. Oljepappan med egna porträttet bakom sig på kontoret, med borrtornet i händerna. Den supande Kyle som nu, in the name of love, torkar upp. Mitch, helyllereko och stöttande, trots sin uppenbara förälskelse i Lucy, Lucy som omedelbart tar äktenskapet och nya familjen på största allvar. Och så nymfosyrran Marylee, med sin röda bil, sin röda telefon, sina röda blommor och sina av mullbärssaft röda läppar. Marylee som sitter vid flodkanten och barndomsminns äventyren med brodern Kyle, med Mitch som är som en bror, som hon är förälskad i, men inte han i henne.
Ohyggligt välplanerade scener, kassaskåpssäkert skådespeleri av samtliga i kvartetten. Det rullar på bra och blir intressant när pappan dör trappdöden, Kyle får reda på att han har en "svaghet" och kanske inte kan få barn - och börjar dricka igen, och Mitch börjar längta ända till Iran för att försöka komma bort från det outhärdliga i att inte få älska Lucy på riktigt. Dessutom finns det en pistol i var och varannan låda, så snart kommer det smälla, det är givet. Det pyser över när Mitch bekänner sin åtrå för Lucy, när Lucy berättar för Kyle att hon är gravid, vilket han tolkar som att hon varit otrogen med givetvis Mitch, när Kyle slår Lucy till golvet som får missfall, när Kyle drar iväg till närmaste bar för påfyllning. Då är vi tillbaka vid filmens början och det är inga konstigheter. Kyle kommer hem, hittar undangömda pistolen efter lite fågel, fisk, mittemellan, börjar vifta, syrran går emellan och Kyle vådaskjuts till döds. Sen följer tio minuter av lite märklig - men väldigt effektivt berättad - rättegång där det till en början verkar som att Mitch kommer hållas ansvarig för Kyles död, med väldigt god hjälp av en sårad och missunnsam Marylee. Hon vill ju ha Mitch, som fortfarande verkligen inte vill ha henne. Men hon tar sitt förnuft till fånga till slut och berättar hur det egentligen gick till, och sen sitter hon där, på faderns plats, med ett oljeborrtorn i händerna och ett familjeimperium på axlarna. Marylee går helt klart segrande ur filmen när det gäller vem som genomgår den största utvecklingen och förändringen. Mitch och Lucy lämnar the mansion tillsammans i en bil. Blev nog inget Iran då nej.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Fantastisk öppning med fyllekörning i kvällsblåsten. Det går liksom inte att värja sig. Välkommen in i den här filmen likson, nu jävlar blir det åka av. Och nyfikenheten får ju en rejäl skjuts. Tiden snurrar tillbaka och plötsligt befinner vi oss i ett slags triangeldrama men ändå inte. Ärligt talat så fattar jag inte mycket i början. Den märkliga hookup-en på kontoret, vips iväg med privatplanet och bröllopet mellan Kyle och Lucy går i sån rasande fart så jag blir helt mållös. Barndomspolaren Mitch som också vill ha Lucy har en mer tillbakahållning medan Kyle är partyprissen med ett gigantiskt hävdelsebehov. Det står snart klart att Kyles oljefarsa egentligen ser Mitch som en i familjen och inte vilken som helst. Det är egentligen Mitch som är något av en "favoritson" till oljefarsan. Det gör att Kyle i sin längtan att få bli sedd och bekräftad har lagt sig till med ett alkoholmissbruk. Men efter bröllopet med Lucy så är han helt nykter. Och så finns Kyles syrra Marylee som går sin helt egna väg. Lätt på foten skulle man kanske ha sagt. Marylee har altid varit förälskad i Mitch och hennes barndomsminnen vid floden är så vämjeligt sliskiga och outhärdliga så det kryper i mig. När Kyle får veta att han inte kan bli pappa (vilket han visst kan som det senare visar sig men då är det liksom för sent) så tar han till flaskan igen. Det ena leder till det andra och allt slutar olyckligt med både oljefarsan och Kyle som dör. Och så kommer rättegången. Vad är det med alla jävla rättegångsscener i amerikansk film, som att man behöver nånting för att försäkra sig om rättvisan eller för att man inte riktigt litar på att kunna avsluta på annat sätt. ”Hur fan ska vi avsluta det här då?” ”Äh, in med dem i rättssalen så löser det sig.” Nåväl, det löser sig ju och allt slutar lyckligt trots allt. Sammantaget så är det en film jag ändå gillar. Den är smart och allvarlig men har ändå såpoperans drama och estetik.
Originaltitel: Angel Face (1952) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Elite Stadshotell på Stora Torget 7 i Västerås och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 4+
Kommentar: Ambulansföraren Frank åker på självmordsförsökslarm upp till exklusivt mansion i Beverlybergen. Men är allt verkligen vad det verkar? Nej, sannerligen inte. En pappa finns där, en styvmamma finns där, ett japanskt servicepar finns där, men framförallt finns pappans dotter där, en Diane, som har fingret med i nåt slags spel, är hjärnan bakom nån slags plan, är spindeln i nåt slags nät och det verkar utveckla sig till att handla om att försöka göra sig av med styvmamman. Frank fattar givetvis tycke för Diane, får jobb där uppe som privatchaufför, men slutar efter att han berättat för Diane vad han tror och tycker om hennes planer. Han vill inte bli inblandad. "I guess it´s a kind of love, but with a girl like you, how can a man be sure?"
När man trodde att Ashton i Nord Och Syd var den slugaste ormen i terrariet krälar Diane in i bilden och fullkomligt äger med min -och konspirationsspel. Svärmor och pappan forslas med lite smidig backning ut för en brant klippa och nu är deckargåtan i full gång. Det ska bli rättegång, och för att blidka juryn gifter sig Diane och Frank. Det blir en mycket pedagogisk rättegång där det i detalj förklaras hur man med enkla handgrepp kan modifiera frambackställaren på en bil och få den att åka i rakt motsatt riktning än vad som är avsett. Det är också förmodligen första gången jag ser en jurymedlem ta över utfrågningen av misstänkta i en rättegång. Fröjdefullt. Frank och Diane bedöms oskyldiga och ses uppe i lyxresidenset, där Frank packar, ringer taxi och förklarar att han inte vill ha något med Diane att göra mer. Nu får det räcka. Diane vill följa med till Mexiko, men det är uteslutet tycker Frank. Det skulle han inte ha tyckt, om man säger så. Ytterligare en bil ut för stupet och i sista scenen kommer taxin och tuttutar lite försiktigt. Inga hästar hemma.
Jag trodde väldigt långt in i filmen att det japanska paret var inblandat på något vis, men de verkar stå helt utanför historien. Fantastiskt märkligt att de får så pass mycket plats som de faktiskt får. Men vilken underbart pedagogisk och sköntittad rulle alltså. En befrielse. Särskilt rättegångsscenerna. Kanske borde jag bara titta på instruktionsfilmer. Gillar sånt.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Jodå. Årets första film lägger ribban högt. En oviss, oväntad och cynisk noir där Jean Simmons fullkomligt glänser i rollen som den manipulativa och konspiratoriska femme fatalen Diane. Hon lyckas snärja den stilige ambulansföraren Frank (Robert Mitchum) som lämnar sin fästmö Mary för att falla rakt i armarna på Diane som lyckas övertala sin far och styvmor att anställa Frank som chaufför. Det blir mer och mer tydligt att Diane vill få sin styvmor ur bilden vilket hon till slut lyckas med. Dessvärre stryker farsan med köpet vilket inte tycks bekomma Diane särskilt mycket. Naturligtvis misstänks både Diane och Frank för mordet och för att underlätta ett frikännande så övertalar deras advokater dem att gifta sig. Sedan kommer den klassiska rättegången. Hur många såna har man inte sätt? Nåväl, åklagaren lyckas inte bevisa deras skuld och nu tror man ju att de ska leva lyckliga i alla sina dar. Men icke. Frank vill inte vara med längre och jag klandrar honom inte. Hur övertygande och kärleksfull Diane än är så är hon en slug och oberäknelig orm. Frank vill tillbaka till Mary. Det gillas naturligtvis inte av Diane som så att säga tar saken i egna händer. Det här är en mycket bra film som avnjöts i lobbyns skinnsoffa på Elite Hotell med ett glas öl och lite nötter. Smäktande stråkar och piano förstärkte filmens heta känslor och den melodramatiska utvecklingen. En behaglig upplevelse på det stora hela.
Originaltitel: The Awful Truth (1937) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Tydligen hyperimproviserat skilsmässodrama. Frun får vårdnaden om hunden Mr Smith, som spelas av legenden Skippy - den sinnessjukt väldresserade rackaren har vi sett förut i både Den Gäckande Skuggan och Ingen Fara På Taket. De båda makarna träffar andra, men vill de kanske ändå tillbaka till varandra? Efter 90 dagar, när skilsmässan ska gå igenom juridiskt ses de båda för att skåla. De hamnar i en gammal stuga där gökuret öppnar sig med riktiga människor och till slut finns bara en dåligt stängd dörr mellan de båda.
Jag upplever skådespeleriet som styltigt, kanske beroende på improvisationerna? Istället för att replikerna sömlöst glider över i varandra, som de borde göra i rapp skilsmässodialog (jag såg nyss The Marriage Story från 2019 och där trodde jag på allt), så är de i detta fall liksom tydligt avgränsade, befinner sig i separata rutor och aktiverar varandra, som med en liten mikropaus emellan. Slask, kanske?
I ett shownummer åker kjolen upp av ett vinddrag. Då tänker man givetvis direkt på Marilyn Monroe och den mytologiska bilden från Flickan Ovanpå som jag aldrig sett. Men en helt liknande scen finns även med i, om jag inte missminner mig, Det Går Som En Dans. Och själva urscenen verkar född redan 1901 i en kortfilm, snarare klipp, vid namn What Happened On Twenty-third Street, New York City.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Romantisk 30-talskomedi som jag ärligt talat inte minns så mycket av alls. Försöker läsa mig till vad den egentligen handlar om men det hjälper inte riktigt. En skilsmässa, så långt är jag med men i övrigt minns jag nästan inga detaljer alls. Det är straffet med att vänta tre månader innan man bloggar. Måste skärpa mig. (Hur många gånger har jag sagt det under det här projektet?) Det enda jag minns klart och tydligt är slutscenen i stugan i skogen och dörren mellan de båda makarna som inte riktigt vill stängas. Symboliskt naturligtvis.
Originaltitel: The Snake Pit (1948) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Scanidc Plaza på Storgatan 40 i Umeå och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 4+
Kommentar: Virginia (Olivia de Havilland) sitter på en bänk och har, som jag tolkar det, problem med schizofrena symtom (hör röster, känner sig förföljd). Det visar sig snart att hon befinner sig på mentalsjukhuset Juniper Hill State Hospital, men hon vet inte varför, och hon känner inte igen sin make som kommer och hälsar på. Inne på Dr Kiks kontor, där (antar jag att det är) Freud hänger och övervakar på väggen, börjar maken berätta och filmen går in i en flashback. Här visas hur Virginia hastigt avviker från både förhållande och Chicago, och hur relationen återupptas i New York sex månader senare, men hur Virginia lider av sömnsvårigheter, oro, är desillusionerad och insjuknar i typ panikångestattacker. Slut på flashback och tillbaka på Juniper Hill får Virginia pröva på hela utbudet av behandlingsmetoder, något som skildras väldigt effektivt. Elchockerna med blinkande lampor, brytare, reglage och skrikande ljud skapar en obehaglig känsla, trots att man aldrig får se Virginia chockas. Denna behandling ger efter ett tag en liten förbättring. Klädterapin minns jag inte så mycket av. Hypnosen börjar luckra upp minnen av en tidigare fästman, Gordon, som förolyckas i en bilkrasch där Virginia är passagerare. Kunde hon ha gjort något? Ville hon verkligen gifta sig med honom? Var han lik hennes pappa? "Tell me about your father" säger Dr Kik, och det känns nästan Star Warshögtidligt, men framsteg verkar göras, baby steps. Virginia får komma på utskrivningssamtal, går inget vidare. Hela tiden ett samtal med sig själv, en inre malande dialog. Hon får stanna kvar på Juniper, där hon avancerar upp och ner på de olika avdelningarna; ju bättre hon mår desto längre ner kommer hon nummermässigt. Det blir hydroterapi, även detta väldigt väl skildrat med drunkningsvågor och rop på hjälp. Arbetsterapi, en docka tillverkas och provocerar fram minnen av hur Virginia som liten, avundsjuk och avvisad flicka slog sönder en docka aka pappan. Strax därefter dör pappan, Virginia huvudlöst förtvivlad och tror sig ha orsakat detta. Hon berättar om detta barndomstrauma för Dr Kik och inflikar givetvis skamfyllt att visst är det löjligt och patetiskt att gråta över detta, och givetvis förklarar doktorn inte alls, det är en framgång i behandlingen. Och då kommer den oundvikliga dippen, falluckan upp till nivå 33-33A, själva ormgropen. Tvångströja och riktigt snygg utzoomning från den krälande högväggade miljön. Nära knutens upplösning nu, insikten. Virginia kan tända lampan utan att nödvändigtvis förstå hur den fungerar. Räcker så. Varde ljus. Anknytningsbekymmer i barndomen. Undangömd skuld. Sökandet efter ersättare. Bilder på baby till och med. Det är detta jag tycker väldigt mycket om med filmen. Den visar, förtydligar, förklarar och går detaljerat in på det den handlar om. Med hjälp av flashbacks, som ju kan ses som ett slags minnen, med hjälp av gestaltningar av Virginias "inre" i de olika terapierna, med hjälp av Dr Kiks torrnyktra och piprökande resonerande, med hjälp av miljöbeskrivningarna på de olika avdelningarna med personal och de andra patienterna presenteras en väl utmejslad bild av behandlingsprocessen. På slutet stor dans och avsked. Dags att flyga iväg. Färdigbehandlad, om än inte frisk.
Storartat spel av huvudpersonen de Havilland (som fortfarande lever, 103 år gammal. Bra jobbat.) som växlar mellan total hysteri till mild och ömsint medpatient. De olika terapibehandlingarna skildras väldigt intressant och klipparen Dorothy Spencer är frisörexakt med saxen. Ser att hon har haft fingrarna med i minst en handfull andra rullar i projektet, bland dem en annan liten godbit: Spöket Och Mrs Muir.
Funderar på vilka andra filmer i projektet som behandlar mentalsjukhusmiljö och kommer på rak arm bara på tre; Gökboet, Shock Corridor och Doktor Caligari. Finns det kanske fler? Vem frågar jag? Mig själv?
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Freudiansk dramathriller med stark början. Välregisserat och välspelat men kanske lite för klinisk. Det blir tydligt och övertygande men jag hade nog ändå hoppats på något mer delikat och mystiskt i Virginias sjukdomsbild. Istället landar allt i plain daddy issues vilket känns lite snopet. Jag hade velat bli lite mer överraskad. Olivia de Havilland är dock fantastisk i rollen som den sjuka Virginia. Det finns också en hel del bra scener inifrån sjukhuset och filmen skildrar på ett obehagligt och trovärdigt sätt bilden av mental sjukdom och livet på en mentalinstitution i amerikansk efterkrigstid.
Originaltitel: Ride Lonesome (1959) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Kompakt liten vidfilmsrackare. Ensamvargen tillika exsheriffen Brigade handfängselsläpar ryggskyttemördaren Billy genom ökenprärien, natt och dag, via konkurshotad diligensstation och övergiven boskapsranch inklusive indianöverfall till hängträdet en bit från Santa Cruz. Längs vägen ansluter nyblivna änkan Carrie, och kumpanerna som ska börja om och vandra den lagliga vägen; Sam och Wid. Amnesti utlovas till den som överlämnar Billy till rättvisan. Men är det vad som är på gång? Brigade lämnar medvetet tydliga spår efter sig, eftersom han egentligen är ute efter Billys bror Frank, på grund av att Frank a long time ago mördade Brigades fru, just vid och i hängträdet. Så hur ska Brigade få tag på Frank? Jo, han använder Billy som lockbete. Det är detta jag tycker bäst om med filmen, att det sakta och säkert blir tydligare att slutmålet, nedräkningen, finalen, vad du vill inte är belöning och amnesti i Santa Cruz, utan hämnden som ska utkrävas. Vägen, ritten, färden till Santa Cruz är kulissen, och själva kärnan är Brigades stillsamma och målmedvetna hämndlystnad. Frank närmar sig, kommer ur skuggorna, ut i solgasset. Och där ute, vid det enorma gängliga träkorset, får den långe sadelfararen Brigade äntligen lätta på trycket och skicka Frank till de sälla jaktmarkerna. Billy skiter han sedan högaktningsfullt i och säger adios till de som ska fortsätta in till stan. Sen eldar han upp trädfanskapet, står där i lågorna av sin vrede, sitt långa sökande, sin sorg, sin ensamhet. Sen antar jag att han rider iväg mot nya horisonter. Kanske slår ner bopålarna nånstans, sitter på saloonen och berättar rövarhistorier för medelmåttiga pokerspelare och självspelande pianister. Kanske hittar han en ny fru att försöka älska, kanske istället distanserar sig från, börjar dricka för mycket, börjar vifta med sin gamla sheriffstjärna och en skarpladdad revolver mot fel snubbe, får en kula i hjärtat, det gamla söndersaknade hjärtat, hamnar under ett halvt ton sand, några tunga stenar och ett skevt kors på en ödslig plätt bakom sista huset på huvudgatan.
Vid ett tillfälle skickades det några riktigt fina röksignaler också, från en klippa. Betydde tydligen strid.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Prisjägaren med det fantastiska namnet Ben Brigade (Randolph Scott) fängslar mördaren Billy (James Best) i början av filmen och därefter påbörjas en resa över vidderna i Cinemascope. Fler personer dyker upp längs vägen, alla lika ensamma och med olika mål och mening. Brigade vet dock vad han vill och det är inte att överlämna Billy till rättvisan vilket man kan tro. Nej, hack i häl ligger Billys brorsa Frank och lurar och det är egentligen han som är målet för äventyret. Det är en lättsam och rätt optimistisk film med fint samspel mellan karaktärerna. Kanske inte den bästa västern men definitivt en trevlig stund med ett oväntat slut.
Originaltitel: Le Dernier Combat (1983) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SF Anytime av Jimmy på Thoméegränd 24B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Fan, här sitter man. Ensam, ute i öknen, stum som en staty och med en punkterad knulldocka på madrassen. Behöver bara ett ynka batteri till så är flygplanet klart. Då är jag historia, i alla fall här. Fattar inte varför jag inte kan snacka. Vaknade upp så för länge sen. Kanske ska kika vad lodislägret sysslar med, de sitter väl och hänger som vanligt. Aha, de håller på att skicka in vattenslaven. Jag drar dit och norpar några volt. Hugger en snubbe när jag ändå är igång, verkar ha varit ledaren. Tillbaks till rummet. Nu ska det monteras djävlar i min låda. Ok, de är på ingång genom dörren med bräcka. Dags att lägga på en rem och veva igång den här vingmackapären. So long suckers. Riktigt nice det här ju. Högt över dynerna. Motorn hackar lite misstänkt bara. Gah, det blir nödlandning, får ta mig vidare till fots. Övergiven bar minsann, där ska jag rulla hatt. Länge sen jag var packad. Snurrar på ordentligt här. Slocknar. Vaknar. Hur hamnade jag här? Just ja, får ta mig vidare, nånstans ska man ju vara på väg. Wtf, regnar det fisk? Ok, läge att hamstra. Och vem är den här liraren som ska slåss? Här ska du ha, och här ska du ha, och här får jag. Han cuttade mig. Dags att sjappa. Här verkar det bo en doktor, det måste funka. Såren omlagda, lite käk, oftast fisk. Vedeldad fisk, gaslågestekt fisk, rå fisk, överallt fisk. Jag får ögonbindel och så går vi och matar en donna. Fina händer har hon, det är allt jag får se. Vem är snubben som prompt ska in? Det är ju snubben från förr. Glöm det, du är för taggad, gå ett varv. Vi släcker den djäveln med skumsprutaren. Får lite partygas av doktorn. "God dag". Haha! "God dag". Lite heliumballongfeeling. Ja, det var den festen det. Jaha, vi ska mata donnan igen. Jag kammar mig och tar med en present. Man vet ju aldrig. Får en glimt av henne, ser ju riktigt fin ut. Vi ler mot varandra. Kanske kan bli nåt. Ok, tillbaka till basen. Börjar regna typ stenhagel. Hey, doktorn, kom hit, du måste in i skydd. Fan, han klarade sig inte. Och där är snubben från förr igen, hur kom han in? Ok, vi gör upp en gång för alla. Där fick du minsann. Hur ska jag hitta donnan nu då? Jag får blindbocka mig själv. Här måste det vara. Shit, för sent, hon är riktigt död, inget tvivel. Jag får dra tillbaka till öknen, till lodisgänget. Raket i magen på nye ledaren, gott nytt år mothafucka. Vattenslaven visar mig var nya donnan finns. Gött, hon lever och ler. Då ler jag också. Kanske kan bli nåt.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Luc Bessons debut gjord i princip med nollbudget. Surrealistisk postapokalyps i ökenlandskap. Ruinerade stadsmiljöer och stumma överlevare. Kvinnor är sällsynta så de hålls fängslade. Intressant och oväntat men tyvärr inte bättre för det. Roberts kommentar får i alla fall 4+.
