Nr 813: Sweet Sweetback's Baadasssss Song

Originaltitel: Sweet Sweetback's Baadasssss Song (1971) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: En av de första blaxploitationfilmerna, enligt många. Melvin Van Peebles ligger bakom i princip allt utom foto - manus, regi, redigering, musik - och dessutom spelar han huvudrollen. Jag anar en handling i filmen; en svart man flyr - oftast joggande - från den vita orättvisan/rättvisan, gestaltad av korrupta poliser. Enormt krävande bildspråk. Ett febrigt kalejdoskop. Känns som att jag i stora delar är helt chanslös i att kunna vila i vad nuvarande scen har för relation till föregående och nästkommande. Till detta den dunkande funken, tjutljuden och den gåtfulla dialogen. Flippat, trippat och ganska flummigt. En hel del bilåkande, som sig bör, och lite stillbildsmedleyn. Dessutom en misstänker jag föregångare till förbokade misshandelsscenen i Superfly. I denna rullen är det en polischef som framhärdar över telefon till bilpatrullens komradio (hur det nu går till) att vittnet fått stryk, innan han fått det.
Denna filmen känns klart råare och mer svårtillgänglig än både Superfly och Mitt Namn Är Shaft, men vissa ingredienser delar de. Funken, slangen, uppkäftigheten. En "överdos av svart lidande".
"That's not him." (Efter att polisen slagit sig in och misshandlat en man. Lyfter upp hans ansikte och inser att det är fel snubbe).
"So what?" (Kollegans svar).

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: "This film is dedicated to all the brothers and sisters who had enough of the man". van Peebles lånade ihop lite pengar från Bill Cosby och, under förevändning att han spelade in en porrfilm, lyckades hålla nere kostnaderna till denna rulle genom att anlita "svart" arbetskraft. Den gjorde dock succé i alternativa filmkretsar, drog in hela 15 miljoner dollar och blev startskottet för den så kallade blaxploitationrörelsen. Det börjar med att Sweetback (spelad av van Peebles själv) växer upp fort. Från ung tonåring på bordell till vuxen man bara under förtexterna. Han är grymt fåordig. Frågan är om han överhuvudtaget säger något annat än "fuck" i hela filmen. Å andra sidan är det en kille i badmössa i början av filmen som under en scen på, låt oss ett par minuter, max fem, säger mer än resten av filmens snack sammantaget. Sweetback är en ousider som blir förbannad och ger igen när två vita poliser misshandlar en svart man. Därefter följer en flykt undan lagen och han joggar sig genom stan, öknen och hela jävla filmen innan han hamnar på andra sidan mexikanska gränsen. Filmen är en yrslig mix av olika genrer, tekniker, exponeringar och ljud som gör att det inte går att vila ett ögonblick. Här är det bara att åka med. Svårtillgänglig som fan men mycket intressant. Dessvärre är det rätt låg kvalitet på ljudspåret och den är utan undertext så det gäller att vara uppmärksam.

Nr 812: Super Fly

Originaltitel: Super Fly (1972) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Andra blaxploitationrullen i projektet, den första var Mitt Namn Är Shaft. Kokainlangaren Youngblood Priest (Ron O'Neal) glider runt i Harlem och siktar på en sista stöt som ska ta honom till det goda, avslappnade livet bortom droger och brottslighet. Mycket gatuslang, många besvärande tystnader mellan de överspelade replikerna. Mycket soulfunk av Curtis Mayfield. Många scener på bilåkning. Lite fantastiskt dåligt teaterblod. Bästa scenen, smartaste scenen, tycker jag är när man får se hur polisen ringer in en skadad person och begär ambulans, innan de har slagit honom. Knogjärnet i handen som en förvarning. Mitt i filmen en flera minuter lång stillbildsväxlande sekvens till musik. Där ser man.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Jag har skrivit två saker om den här filmen. "Priests rakning alltså!" (Jag måste ju ha fascinerats över den på nåt sätt) och "Fliphoppet över stängslet i den inledande jakten" (Antagligen nåt jag skrattade åt). Men det var ju synd att jag inte skrev ner mer för jag minns inte mycket alls av den här filmen. Jag går till boken för vägledning. Aha, en av de mest älskade i blaxploitation-genren. Där ser man. Svängig funk med Curtis Mayfield. Jo, men det minns jag ju nu. Till och med ett slags liveframträdande också va? "Pusherman". Knarkaffärer och machoideal. Ungefär så. Och så nånting om att nästan hela filmteamet bestod av svarta och att filmen var den första som enbart finansierades med "svarta" pengar. Fyndigt. Måste nog se om den och förhoppningsvis pressa upp betyget något. Black lives matter.

Nr 811: Myteri

Originaltitel: Mutiny On The Bounty (1935) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Skepp ohoj. Hierarkin görs klart från start, och de två största huvudpersonerna framställs som ond respektive god. Skönt, då slipper man tänka på det. Kapten Bligh (Charles Laughton) låter piskan gå varm och verkar i allmänhet njuta av att straffa och våldstukta besättningen. Under honom i rang kommer Fletcher Christian (Clarc Gable) som förespråkar en mildare pedagogik, han är en påhejare. Det känns helt naturligt att det senare är han som kommer leda upproret, myteriet, mot kaptenen. Skönt, då slipper man tänka på det. Skeppet MS Bounty tar sig över haven till Tahiti. Hela tiden skruvas spänningarna åt. Folk mår sämre och sämre, men det tar kaptenen ingen hänsyn till. Kölhala, kedja fast, häng upp i sträckning eller spread eagle. Varianterna är många. Till slut ett slags friidrottsligt upplopp tycker jag, när det måste ros in i vinden. Kaptenen vill straffa, men Christian lyckas med lite hederlig uppmuntran få vind i seglen. Där tar han, Christian, liksom livtag om kaptenen och vinner mannarnas respekt och förtroende.
Ankomst Tahiti där livet är lätt, enkelt, milt, fullt av frukt, skratt och bad. Tänker på liknande scener i Den Tunna Röda Linjen. Kulturell överbryggning, vem tar vem under palmerna, och sen är det tyvärr dags att fara hemåt. Ganska omgående brister det. Myteri. Kaptenen och några till sätts ut i enkel båt. Christian med anhängare återvänder till Tahiti, tror jag. Efter 45 dagar lyckas kaptenen hitta land, och senare anländer Rule Britania för att fånga boven Christian, men då har han dragit och gömmer sig på en annan ö, där han har bränt ner skeppet Bounty. Rättegång mot de kvarvarande, som döms till döden trots intensivt brandtal.

Spännande och skickligt skildrad maktkamp ombord. Lite rörigt på slutet - vem är egentligen på vilken ö? Tänker väldigt ofta på den där scenen i Rött Hav med Gene Hackman och Denzel Washington. Float the bouy(ee).

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Direkt efter Kapten Blod i boken kommer Myteri. Från ett sjöäventyr till ett annat. Men istället för äventyr i de Västindiska farvattnen får vi här följa en reseskildring från England till Tahiti i Söderhavet. En jävla resa måste jag säga. Det spårar egentligen ur redan på utresan. Sjösjuka sjömän, maststraff, kölhalning och enbenta alkisar. Dessutom en hel del piskrapp för både det ena och det andra. Kaptenen tyranniserar verkligen sin besättning men det är först på hemresan som måttet blir rågat och besättningen gör (begår?) myteri. Kaptenen och hans polare får svälta och svettas i en eka medan de övriga vänder tillbaka till paradiset. Sen blir det lite rörigt med öarna hit och dit, återresan till England, förhören och straffen. Men oavsett det så är det en spännande händelse som det gjorts flera filmer om, åtminstone fem stycken. Då borde man ju ha täckt de flesta perspektiv kan man ju tycka. Den här versionen räknas väl som en av de bättre får jag utgå från. Påkostad, överdådig och vacker men också engagerande, välspelad och underhållande. MGM levererar en charter extra allt.

Nr 810: Kapten Blod

Originaltitel: Captain Blood (1935) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Slutet av 1600-talet. Pirater, slavskepp och upproriska maktkamper. Liksom i Robin Hoods Äventyr är det Errol Flynn och Olivia de Havilland som har huvudrollerna. Betydligt mindre svärdfäktning i den här filmen, egentligen bara en riktig duell på en strand och sen lite massfäktning ombord på skeppen på slutet. Ja, jag blev nog en smula besviken. I början: ung kvinna attraheras av uppkäftig fånge, går själv emot konventionerna och köper honom. I slutet: ung kvinna blir köpt av före detta fången, numera pirat. Hon känner avsky och hat för hans gärningar, men de blir ihop sen ändå så klart.
Fantastiska och bombastiska slagskeppsscener på slutet. Folk som svingar sig i rep och brakande kanoner, eld i seglen och fallande master. Påskyndarrop och lojalitet. "Det är världen mot oss och vi mot världen!" tycker Flynn och får hundra procent uppbackning från besättningen.
Kan inte sluta tänka på att det liksom är 85 år sedan filmen gjordes. Vilken enorm planering som måste ha krävts för att genomföra särskilt slutscenerna. Imponerande.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Dr Peter Blood (spelad av den atletiske Errol Flynn med den sexiga pagefrillan och det bländvita leendet) har bytt ut värjan mot skalpellen efter år av strider. Av en händelse blir han dock arresterad av kungens män misstänkt som rebell. Straffet är att han tillsammans med andra deporteras till Port Royal i Karibien som slav där han köps av plantageägarinnan Arabella Bishops (spelad av den tjusiga Olivia de Havulland) för 10 pund. Han lyckas charma ägarinnan och naturligtvis hamnar han så småningom i Bishops arms så att säga. Eller rättare sagt, han köper henne efter att han har gjort uppror, flytt och blivit pirat. What goes around comes around. Det är ett riktigt underhållande äventyr med mer pang pang än värja.

Nr 809: Monsieur Verdoux

Originaltitel: Monsieur Verdoux (1947) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Charlie Chaplin snackar! Kan det vara första gången jag hör det? Förmodligen. Filmen öppnar med en gravsten som avslöjar att berättarrösten kommer från en redan död person, (Monsieur) Henri Verdoux. Han förklarar att han har "likviderat representanter av det motsatta könet", och att detta handlat om "ren affärsverksamhet, för att försörja familjen". Sen följer då historien om hur Verdoux gör just detta. En solochvårare med extra topping. Det är ofta farsartat med en hel del spring i och mellan dörrar, men också några allvarligare scener, speciellt den vid bordet där Verdoux till sist avstår från att förgifta kvinnan han lurat med sig. Detta efter att hon berättat hur hon upplever vad kärlek är; "Kärlek är att ge och offra sig, det en mor känner för sitt barn". Hon fortsätter beskriva hur hon kände för sin numera avlidne make, att han var invalid efter kriget och att hon älskade honom för att han behövde henne. Att han var som ett barn. Han var hennes religion, hennes andetag. Hon hade kunnat döda för honom. Här ser väl Verdoux sig själv, han har ju en invalid fru hemma på gården, och en liten son. För dem dödar han. Och, känns det som, för att han har en i grunden cynisk och pessimistisk syn på livet och världen. "Man måste vara hjärtlös i en hjärtlös värld", menar han.
En stor del av filmen hänger på Chaplins fenomenala kroppsspråk, mimik och blickar. Genom hela filmen är det som att han sneglar in i kameran och kollar att man är med. Typ Ricky Gervais i The Office, fast med självinsikt. Filmen känns lite omständlig med en hel del scener som är onödigt utdragna.
Bygger på verkliga charmtrollet Henri Landu, som lyckades ha ihjäl 11 personer på ungefär det här viset. Kallades "den franske riddar Blåskägg", och blåskäggsreferensen finns även i en tidigare film, Den Låsta Dörren.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Charles Chaplin köpte idén till Monsieur Verdoux av Orson Welles för 5000 dollar. Welles hade tänkt göra en film om den legendariske seriemördaren Henri Desiré Landru men så blev det alltså inte. Chaplin gav istället liv i detta genom att karaktärisera en charmerande och borgerlig sol-och-vårare som tappar fotfästet i depressionens fotspår och börjar gifta sig och mörda rika kvinnor på löpande band. 12 stycken på tre år. Förbränningsugnen går varm i trädgården. Det är tydligen ett lukrativt jobb för han försörjer samtidigt en egen familj. Hans tidigare jobb som banktjänsteman kommer väl till pass när det är dags att räkna sedlarna. Ett fantastiskt bläddrande som är både underhållande och imponerande. Tills det är dags att åka fast och giljotinen väntar. Verdoux menar att "mördar du en är du en skurk, mördar du miljarder är du en hjälte". Han syftar naturligtvis på offentliga mord i form av krig och av detta blev Chaplin både hatad och förföljd av den politiska högern i USA. Filmen känns lite osammanhängande och rörig men samtidigt tät och smart. En talande Chaplin känns spännande. Den är mycket mer allvarlig än hans stumfilmer men ändå med den chaplinska blicken och glimten.

Nr 808: Svart Ängel

Originaltitel: Une affaire de femmes (1988) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på TriArt av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Om olagliga och omoraliska aborter i Frankrike under andra världskriget. Senapsbad och nån form av livmoderlig tvålsköljning. Marie (Isabelle Huppert) är fattig och helt ointresserad av sin hemvändande och krigsskadade make. Effektiv scen när han läser upp ett brev som en annan soldat fått från sin fru. Vad fick han själv? Ingenting. Tystnad. Filmen igenom är han väldigt skicklig på att se besviken ut. Marie börjar sin abortverksamhet i liten skala, men utökar eftersom. Lukrativt. Efter flytt till större lägenhet kan hon dessutom erbjuda rum för prostitution. Gungor och karuseller. Det ena föder det andra. Ibland går det bra, ibland blir det katastrof. Sexbarnsmamman som dör, hennes make tar sitt liv. Marie fixar sig en älskare. Maken/pappan fyller lilla sonen med vin för att få honom att berätta vad det är som försiggår. Maken hittar Marie i sängen, sovande tillsammans med älskaren. Maken anger Marie. Skvallrar till staten. En kort sekund tänkte jag att han aborterar sin oönskade fru, att han vill skära, skölja bort det som dränerar honom, det som inte vill ha honom.

Tvättställsrealism och blekintensiva färger. Ganska i början en planterad gås som får huvudet avhugget av blindbockad ung man. Marie hamnar i kvinnofängelse och placeras till slut under galgen, dömd av statsdomstolen.
Huppert såg vi ganska nyligen i Pianisten. Hon har verkligen en extraordinär utstrålning, en närvaro som liksom tränger undan de övriga.
"Ha medlidande med de dömdas barn."

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Frankrike är ockuperat av Tyskland. Det är 40-tal och soldatfrun och mamman Marie börjar utföra illegala aborter som extraknäck. Något hon tycks vara väldigt bra på. Dessutom hyr hon ut delar av sin lägenhet till prostituerade kvinnor för att ha sex i så hon är minst sagt företagsam av sig. Maken, nyss hemkommen efter att ha varit krigsfånge, är besviken över att inte ha fått kärleksbrev under sin tid i fängelset. Marie är kall och avvisande. Hon har definitivt andra saker att tänka på än att ligga med sin make. Till slut börjar Marie själv prostituera sig, kanske av girighet, kanske för att skapa spänning i det torftiga äktenskapet. Hon bjuder till och med bort sin make till hemhjälpen. Frustrationen hos maken växer och till slut anger han sin fru som omedelbart arresteras och slutligen döms till döden. Slutscenen ger mig starka vibbar till En Kvinnas Martyrium. Närbilden. Ansiktet. Håret. Isabelle Huppert briljerar med sin utstrålning och närvaro. Men jag gillar också stramheten och det osentimentala. "Filmen tillägnas alla dem som spelar med".

Nr 807: Underground

Originaltitel: Underground (Подземље/Podzemlje) (1995) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på SF Anytime av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Känns som att befinna sig på kulmen av en riktigt urspårad efterfest med lite olika gäster. Fellini snedtänder scenmässigt. Monty Pythongänget humorspånar. Tom Waits arrangerar blåsorkestermusik. Elfride Jelinek skriver tankegångar som i Pianolärarinnan. Jag sitter och tittar på det som händer framför mig, men jag fattar ganska omgående absolut ingenting. För mig är det mer eller mindre ett normaltillstånd i det här projektet. Jag vet inte hur många gånger jag har haft den upplevelsen, att jag liksom inte förstår ens det grundläggande i det jag tittar på. Som med Marketa Lazarová. Så även här. Det blir bara bilder som kommer efter varandra, scener som staplas på hög. Jag tycker för all del om det jag ser, men jag förstår det inte. Så när filmen är slut läser jag lite på nätet. Det är nästan som en chock. Är det samma film jag nyss tittade på? Visst, jag är yr och matt av nån infektion som vägrar ge med sig och som har cirkulerat i mig i tre veckor, men så här ute i terrängen har jag nog aldrig varit. Det finns tydligen en handling i filmen. Jag läser lite till och förundras. Bestämmer mig för att se filmen igen. Och då är det som en helt annan upplevelse. Den är fortfarande helt obegriplig på sina ställen, men jag lyckas klamra mig fast vid nåt slags skelett. Bombningar, gömställe i källaren, tre olika delar; 40-60-90-tal. Krigsskildringar. Arkivmaterial med forna höjdare med inredigerade skådespelare, precis som i senaste rullen Rätta Virket. Jag lyckas hålla isär personerna och vilken relation de har till varandra. Vilken skillnad.
Scenerna känns så fullspäckade med information. Hela tiden rörelse, ljud, förflyttningar, repliker. Bara på ett ställe blir det helt tyst, på slutet när far och son sitter i melonkanoten ute på öppet vatten i soluppgången.
Den parallella filminspelningen - "Våren kommer på en vit häst" - som pågår är fantastiskt rolig med sitt överspel och brutna, misslyckade tagningar.
Underground känns brutal, bisarr, absurd, grotesk, vimmelkantig och smått genialisk när det kommer till alla lekfulla scenlösningar. Men jag kan inte för mitt liv förstå hur någon kan se den här filmen en gång och förstå allt som den verkar innehålla. Fast det kanske inte är meningen? Men jag inbillar mig att de allra flesta ser en film just en gång. Juryn i Cannes som gav den här rullen Guldpalmen lär ju bara ha hunnit se den en gång, om ens det. Med exempelvis musik är det annorlunda, nästan tvärtom. Jag hör något intressant i en låt, jag lyssnar igen, igen, tusen gånger om under en livstid. Samma med viss poesi. Väldigt få romaner har jag läst om, kanske ett tjugotal, men då långt senare. Romaner och filmer är mer lika varandra, så som poesi och låtar liknar varandra. Musik och poesi känns ju mer som gjort för att lyssnas, läsas om och om igen. Inte riktigt så med film, i alla fall inte biofilm. En visning, ett högtidligt tillfälle. Ska mycket till om man ska gå och se en film igen på bio. Förutom vissa giganter. Titanic var väl en sån? Folk såg den 20 gånger. Dirty Dancing kanske? Känns inte som att Underground är lika publik. Well well, är väl bara att bejaka antar jag, att jag behöver se vissa filmer flera gånger för att närma mig dem. Det är definitivt en av de grundläggande insikterna jag gjort i och med det här projektet; jag har väldigt svårt att bara titta, bara låta det flöda. Vad är det? Kontrollbehov? Behöver det vara något negativt? Behövs terapi?
Två repliker fastnade: "Vi är alla som tokiga, Natalija. Några av oss har bara inte fått diagnosen än." och "Inget krig är ett krig innan en bror mördar sin egen bror."

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Det här är en av mina favoritfilmer av Emir Kusturica. Även om förvirringen kring det jag betraktar aldrig tycks ge med sig. Kanske är det det som är poängen och som gör att jag fascineras så mycket. Det jag fick med mig från första gången jag såg den för 20 år sedan har jag som utgångspunkt när jag nu ser om den; människor som lever flera årtionden i en källare i Belgrad, lurade att tro att andra världskriget ovanför dem fortfarande pågår. Skälet är helt enkelt rent ekonomiska och politiska då källaren är en vapenfabrik för kommuniströrelsen ovanför. Det var typ det jag hade med mig när jag nu ännu en gång gick in den absurda och mustiga värld som är Kusturicas. Det kändes skönt för nu kunde jag tänka lite mer på anledningen till källarlivet, vapenproduktionen, de ekonomiska, politiska och sociala aspekterna, karaktärerna, släktskapen, svarta börsen och så vidare. De är satir och fars men på ett väldigt briljant sätt, överdrivet men ändå fantastiskt underhållande. Bröllopsfesten och filminspelningen är två minnesvärda scener. Underground blev föremål för en livlig debatt om tolkningar, ställningstaganden, historieförvanskningar, anklaganden om att vara proserbisk och så vidare. Oavsett detta så är det en riktigt mustig och härlig film som aldrig vilar. 

Nr 806: Rätta Virket

Originaltitel: The Right Stuff (1983) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på SF Anytime av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: NASA. Ljudvallen, en demon att besegra. Mach 1.0, Mach 2.0. Pang. Machomän och oroade hemmafruar. "Gifter man sig med en jaktpilot, gifter man sig med flygvapnet". Och vidare till rymdkapplöpning. Urvalstester. Försökskaniner. Labbråttor. Till slut är de utvalda och redo, de sju bästa nationen har att uppbringa, och då kan jag ju inte undgå att tänka på exemelvis De Sju Samurajerna. Misslyckade uppskjutningar i form av utgår jag från arkivbilder, men till slut upp i omloppsbana, och här de absolut bästa scenerna, jorden runt, gryning på gryning, däremellan stjärnklar tystnatt och fullmåne. Kubrickfeeling. Underbart. Och nere på jorden sitter aboriginer och eldar och didgeridooar och detta förenas med högteknologin i rymden i form av mystiska, oförklarliga eldflugor. Eller? Och så neråt neråt i en brinnande kapsel, nödsituation, Ikaros för i helvete, men plötsligt som ett hack i skivan Glory Glory Hallelujah och välkomstkortege med fladdrande fanor och är det en drömsekvens innan kraschen? Nej, han verkar ha klarat sig oskadd och är livslevande. Hur? Ingen aning. Som att den delen, de scenerna söps bort på wrap partyt, bara att tuta och köra. På slutet drar alla till Houston och då är det väl dags för månen antar jag.
Lång film, över tre timmar, och med de ibland ganska obegripliga hoppen och övergångarna i historien känns det som en sövande gasbromsgasbromsupplevelse mellan de suveräna flygscenerna.
Mycket Glenn för pengarna.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Väldigt snygg inledning. Ljudvallen sprängs. Dödlig utgång som det verkar. Eller? En föraning eller en illustration av pilotfruarnas ständiga dödsskräck. Individuell konkurrens, internationell kapplöpning. Snabbare, högre, längre. Månen är målet men så långt kommer vi inte i den här filmen. Däremot några snygga varv runt jorden med mäktiga rymdbilder. Filmen har högtflygande ambitioner på många sätt. Både som handling och produktion. Påkostad och ambitiös. Episk och realistisk. Det finns inget förskönande i karaktärerna utan här är det hard core pilots av rätta virket som gäller. Lite macho men det kanske krävs för den typen av resor. Vad vet jag? Tyvärr är det en hel del märkliga klippningar som gör att både spänning och tempo haltar störande mycket. Lite för lång också. Levon Helm (trummisen i The Band är filmens berättare). Cool röst till en hyggligt cool film.

Nr 805: Blekansiktet

Originaltitel: The Paleface (1948) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Fantastiskt fjantig och punktvis, just punktvis riktigt underhållande. Lustgasen som framkallar galet fnitter, de olika namnen på diverse etablissemang (Dirty Shame Saloon) och det där återkommande gaget när Potter - och i slutet Jane - dras med av hästarna istället för vagnen. Karaktären Jane verkar verklighetsbakgrunda sig i Calamity Jane, eller Martha Jane Canary som hon hette, och som huserade och pricksköt i vilda västern på 1800-talet.
Filmen känns som en blandning av och brygga mellan Buster Keatons stunts, Disneys färger och ljud, och situationsförvirringen i exempelvis Frasier. Med den skillnaden att jag inte tycker att det här är särskilt kul. Dessutom närmast omöjligt att hänga med i de olika karaktärerna som introduceras, trots svenska undertexter. Läste om den efteråt och fattade nästan ännu mindre.

Jimmys betyg: 1+

Kommentar: Den fege tandläkaren Painnless Peter Potter och revolverkvinnan Calamity Jane på äventyr i en galet märklig västernkomedi. Scenerna som dåliga sketcher avlöser varandra med pinsamma repliker "Vakna ditt pulver" (ja, jo i och för sig så var den repliken ganska kul) och förlöjligandet av natives "Knepiga de där utlänningarna". Men när Bob Hope sjunger Buttons & Bowes så kan jag ändå inte låta bli att tänka att det vore riktigt soft att åka ut på prärien i en sån där wagon och ligga och gotta sig i solen. Tydligen finns det en uppföljare, Blekansiktets son, som kom 1952. 

Nr 804: Snacka Går Ju...

Originaltitel: Say Anything... (1989) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Cameron Crowes regidebut. Avgångstalande, framtidsrädda ungdomssnillet Diane (Ione Skye) övertalas av ordinäre, kickboxande utsiktslöse Lloyd (John Cusack) att gå på dejt med honom. Dejten går bra, Diane bedömer Lloyd vara okomplicerad och de båda inleder en relation, till en början en vänskaplig sådan - Diane ska stipendieåka till England om 16 (!) veckor. Lloyd får komma hem på middag hos Diane och hennes ensamstående pappa, där Lloyd bedöms vara mer eller mindre utan räddning, karriärmässigt, eftersom han helt enkelt inte har en aning om vad han vill göra i framtiden. Detta motsatsförhållande mellan Diane och Lloyd verkar magnetiskt, de attraheras av varandra. Ganska omgående blir det sex i bilen till låten In Your Eyes av Peter Gabriel. Ordentliga Titanicvibbar där, med heta droppar och skakande kroppar. I en överraskande sidohistoria misstänks Dianes pappa för ekobrott - något han heligt förnekar all kännedom om, och Diane tror honom, på samma vis som hon alltid har trott och litat på honom. Dagarna går, resan till England kryper närmare, och Diane - pressad av pappan att gå rätt väg och pressad av anklagelserna mot samme pappa - gör det enda rimliga; hon gör slut med Lloyd. Då börjar det även regna. Dagarna går igen. Är sju obesvarade samtal verkligen gränsen, frågar sig Lloyd via sina vänner? Nja. Han växlar upp och ställer sig lite semistalkande utanför Dianes sovrumsfönster och drar igång "deras" låt In Your Eyes på en bergsprängare som han håller på raka armar ovanför huvudet. Pappan lägger sig med kläderna på i ett tomt badkar i en väldigt märklig scen. Känns orealistiskt liksom. Ok om han hade satt sig på toalettstolen med huvudet i händerna, och inte riktigt vetat hur han ska ta sig ur detta. Men i badkaret? Nykter, med kläderna på? Diane hittar en besvärande mängd cash i ett skrin, konfronterar pappan som tvingas erkänna. Där säger hon filmtiteln, att hon alltid känt att hon kunnat say anything till honom, men nu är allt förstört. Pappan åker i finkan, Diane och Lloyd flyger till England, mot en oviss men kärleksfull framtid.
Ojämn rulle, scenmässigt. Ibland känns det oerhört styltigt och ibland överraskande bra. Pluspoäng för historien med pappan där samtalen mellan far och dotter inte alls känns lika klichéartade som de borde göra. Utrymme för självrannsakan och ärlighet bland all välmenad lögn. 

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Det är bara att bestämma sig vilket humör man vill vara på. Jag bestämmer mig för att den här inte alls gör mig på bra humör. Möjligen vissa scener men på det stora hela, nej. Den är hysterisk och tröttsam, orimlig och överdriven. I boken står det att regissören Crowes regi debut "skildrar tonårsromantik precis som den är". Jag måste å det bestämdaste dementera detta. Tonårsromantik är definitivt inte så enkel så att den kan skildras "som den är". Och om det skulle gå, är det då någonting vi skulle vilja se? Är det sedan nyskapande att få se grabben i filmen göra allt för att få tjejen? Kanske, kanske inte. Visst är det lite charmigt när han beklagar sig för sina tjejkompisar eller står med bergsprängaren över huvudet spelandes deras låt men samtidigt kliar det fruktansvärt i mig. Historien med hennes pappa är dock uppfriskande och ger filmen behövliga andningspauser. Alla 80-talsdetaljer gör filmen också lite mer intressant: selfie med självutlösande kamera, kassettspelare i bilen, videokamerorna, bergsprängaren, telefonsvarare, filmen Cocoon på VHS. 

Nr 803: Reds

Originaltitel: Reds (1981) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Louise (Diane Keaton) tröttnar på sin tandläkartråkige man och fastnar för oorganiserade organisatören Jack (Warren Beatty). Förändra världen står på menyn, med hjälp av ett socialistiskt löspapperssystem. Bort från lilla Portland, mot New York, mot Greenwich Village. Dikter, artiklar, manifest, pjäser. Jack Nicholson glider omkring som sedemera nobelpristagaren Eugene O'Neill och marinerar sig i whiskey och pessimistisk cynism. Efter praktgräl och försoning mellan Louise och Jack drar de sig tilbaka till stillheten i Provincetown där de går strandpromenader under fåglarna och Storaro färgar fotot så att jag tycker mig titta på oljemålningar från Skagen. Nicholson är fortfarande med på ett hörn, vill gärna vara mer än stand in när Jack är borta. "Snacka inte salongssocialism med mig" uppmanar han Louise, och sen är det istället de som vandrar bland sanddynerna, badar i havet, skrynklar lakan i sängen. Jack kommer hem och ser vad som pågår. Inget de pratar om. Vill hon kanske gifta sig? Ny flytt. Nytt bråk. Nytt uppbrott. Louise till Paris, Jack opereras och vill till Ryssland, Petrograd, St Petersburg, Leningrad, staden som skiftar namn. Louise är med, de båda fortsätter som kolleger. Jack organiserar upp hela Ryssland, en turn on för Louise, de blir ihop igen, vandrar under fanor och Internationalen på ryska. Intermission och sen tillbaka till New York där Jack skriver boken som ligger till grund för filmen Dagar Som Skakat Världen av Eisenstein. Amerikanska kommunistarbetarförbundet har lite svårt att hålla sig förbundna. Fraktioner, splittringar. Jack drar tillbaka till Ryssland trots protester från Louise. "Vi ses när vi ses". Nicholson gör ytterligare instick, kritiserar både Jack och Louise för att ha medelklassdrömmar. Om jag identifierar mig med någon i filmen är det med Nicholson. Men jag identifierar mig i och för sig alltid med Nicholson. Här kom han tydligen mer eller mindre direkt från inspelningen av The Shining, via nån viktminskningsprocess. Han är så millimeterrättvis i sina gester och miner, blicken alltid så full av... betraktande. Jack flyr från Ryssland, tillfångatas i Finland, men utväxlas, back in the USSR. Louise till undsättning på skidor, de söker varandra, innan internet, ingen kontakt. Inte förrän på perrongen, man tänker nästan på Crocodile Dundee, men bara nästan. Återföreningen, den ljuva. Men Jack är sjuk, dör där i sängen och muras tydligen senare in i Kreml, ovanligt.
Behållningen är definitivt Storaros bilder, som alltid. Och Nicholson, som alltid, nästan. Helt klart en välgjord film, och luftande avbrott med de anekdotiska insticken från "gamla vittnen", men jag blir inte överväldigad av denna överväldigande historia.
Bästa repliken kommer nån gång i början när en gammal kvinna avböjer.
"Det är sent, jag följer dig hem."
"Varför då? Jag ska inte skada någon."

Jimmys betyg: 3

Kommentar: "Jag skriver. "Taxin väntar." "Var är whiskyn?" Några repliker som stannat kvar. Kanske för att de också återkom med jämna mellanrum. Annat som återkom var de dokumentära talking heads-inslagen med vittnen från tiden det begav sig, det politiska uppvaknandet, de tio dagarna som skakade världen. Journalisten Jack Reed (den överskattade Warren Beatty, producent, regissör, manusförfattare, skådespelare) är en idealist som vill rädda världen. Verktyget är pennan. Modellen är socialsim och den framväxande ryska revolutionen. Tillsammans med sin flickvän och partner Louise Bryant (den magnetiska Diane Keaton) så hänger de bland intellektuella i Greenwich Village där det snackas salongssocialism, där det festas och diskuteras, planeras och skrivs. Rebellisk intellektualism. Skylten på Jacks dörr sammanfattar vad allt handlar om: "Ägande är stöld. Kliv på". I kulisserna väntar Eugene O´Neill (den knivskarpa Jack Nicholsson) som kliver fram och inleder en romans med Louise när Jack är på demokraternas valturné. Den fria kärleken. Eller? Filmens första del, fram till revolutionen, känns bra och intressant men efter pausen så händer något som får mig att tappa intresset. Jag vet inte vad för det är ju där det bränner till liksom. Nåväl, Reds känns som en modig film för den amerikanska marknaden vid tiden för premiär. Ronald Reagan hade varit president ett år, kalla kriget var ständigt närvarande, kommunisträdslan efter Nixon hade knappast lagt sig. Men med lite hjälp av Hollywoods underhållningsmaskin så lyckades den ändå kamma hem några Oscars och bidrog till ytterligare en pusselbit till den amerikanska historien.

Nr 802: Pianisten

Originaltitel: La Pianiste (2001) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Draken av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Innan vi såg den här läste jag boken Pianolärarinnan av 

Elfride Jelinek, som ligger till grund för filmen. Att läsa den boken var som att befinna sig i ett oupphörligt skred av tankar, känslor och analyser. En lavin av tillbakatryckt men översvämmande ångest och kontroll, hållen och tappad.
Filmen känns mycket mer samlad och tydlig. Imponerande att kunna destillera en bok på det viset.
Isabelle Huppert är helt makalöst bra som lärarinnan Erika, en stram kvinna som skär sig i underlivet med rakblad, som nästan kissar på sig av tillfredsställelse när hon fluktar andras sex, som sover och slåss med sin mamma, klänger sig fast vid henne, gråter på henne som ett litet barn, som lägger krossat glas i en studentskas jackficka - svartsjuk hämnd, uppskurna fingrar. Svartsjuk för att hon inlett en relation med eleven Walter (Benoît Magimel), och fast hon verkar avsky sig själv och honom ska ingen annan komma och lägga sig i. Hon vill kontrollera deras relation med tystnad, skriver önskebrev om rep och piskor, gummi och kedjor, nypor och nålar. Äcklas av deras sexuella möten, tvingar sig ändå in i dem, spyr. William frustrerad som en tryckkokare, fattar inte mycket, och det han fattar fnyser han ifrån sig, galenförklarar Erika. Ohållbart såklart, och slutscenen med Erikas självhugg är så stumt skrikande att det slår lock för hjärtat.
Wiensalongsupprättade kulissen med pianotangenternas svartvita, exakta ordning. Schumann och Schubert. Strävan, övning, nötande, kontroll, tvång. Och ändå en lust där i allt. Lust att bli bättre, skickligare, omtyckt, beundrad, älskad. Strängt och vasst.
En obehaglig film, men fascinerande och tilldragande som den klassiska bilolycka man passerar utan att kunna sluta titta. Vad är det som händer, har hänt? Kunde det ha varit jag?

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Oj så bra. Att säga att Isabelle Huppert är strålande som den strama, svala och frustrerande pianolärarinnan Erika är kanske inte särskilt illustrativt beskrivet. För här strålar det knappast av stjärnglans, istället uttrycker hon en återhållen, formell och alienerad bild som gör mig både betagen och äcklad på samma gång. Huppert är otroligt skicklig och mästerlig när hon låter sin karaktär vara på uppmanande och avvisande på samma gång gentemot den förälskade pianoeleven Walter. Walter är en brat som mest av allt vill ha sin lärarinna och uppvaktar henne med alla möjliga medel. Istället inleds en märklig spiral av kontroll, kränkningar och kräkningar dem emellan. En relation som är dömd att gå under. Pianisten är osentimental och oromantisk men lyckas ändå framkalla en obehaglig form av sympati. Mycket bra.

Nr 801: Lola Montez – kurtisanen

Originaltitel: Lola Montès (1955) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Draken av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Färgsprakande, myllrande och våghalsig cirkusshow om Lolas liv varvas med flashbacks från hennes otaliga äventyr i olika delar av världen med olika män och människor. "En femme fatale stannar inte någonstans". 

Oerhört aktivt och rörligt kamerarbete, men aldrig over the top. Noterar att det mer ofta än sällan finns någon typ av distraktion i bilden, mellan linsen och skådespelarna. Det kan vara ett rep som svänger, en gardin, en grind, ett staket, en kamin, vad du vill. Inga "rena", pompösa bilder, mer lite skavigt och repigt. Det gillar jag. Tycker dock aldrig att det riktigt lyfter eller griper tag. Lite rörigt. Ibland ganska roligt också. "Vår revolution kommer från vänster".

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Lola Montèz var tydligen en av 1800-talets mest berömda femme fataler. En inte jättebegåvad dansare och underhållare men som kompenserade för dessa brister genom att kurtisera med kända kompositörer och kungligheter. Hon reste världen runt och fick både uppmärksamhet, pengar och status genom sina affärer. Dessvärre fick historien ett ganska tragiskt slut då hon, innan hon dog utfattig i New York, uppträdde på cirkus där hon sålde kramar till köande män. Filmen ramar in hennes liv genom just cirkusen där olika akter får illustrera hennes liv, hennes uppgång och fall, i tillbakablickar. Ett intressant grepp. Det är en praktfull film om en tragisk historia som dessvärre mestadels känns ganska oengagerande. Slutet med fallet lyfter dock en aning.

Nr 800: Jeanne Dielman, 23, quai du Commerce, 1080 Bruxelles

Originaltitel: Jeanne Dielman, 23, quai du Commerce, 1080 Bruxelles (1975) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Draken av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Närmare tre och en halv timme med statisk kamera - genomgående i ungefär samma höjd - och långa tagningar utan musik. Två och ett halvt dygn. Vardagsrituella rutiner. Hon lagar mat, städar, prostituerar sig, bäddar, diskar, sitter barnvakt, badar, dukar, och äter middag under tystnad med sin son, om de inte pytsar ut fraser mot varandra. Maken/pappan död sedan sex år. Hon verkar leva på nån slags änkepension. Vid läggdags om kvällarna undrar och frågar sonen om mamman och pappan, låg de med varandra? Han funderar kring relationer, sexualitet - föräldrarnas. Jag tänker Oidipus. Och jag går och kokar en kopp kaffe och tar en bit rulltårta och fortsätter titta på filmen, en film där hon kokar kaffe i all enkelhet. Men vartefter dagarna passerar börjar strukturen krackelera, knappt märkbart. Subtila förändringar, misstag i dukningen, glömt terrinlock, eller favoriten överkokt potatis som måste slängas. "Jag kunde gjort potatismos, men det ska vi ha imorgon". Stenhård matsedel. Bara att börja koka nytt. Hon börjar tappa sitt skelett. Ny torsk på ingång. Saxen planteras, jag ser den, tänker till och med att i en annan film skulle den ha kunnat användas som mordvapen, men inte i denna. Och kort efter det används den som mordvapen. Hon fick nog av flämtande kötthögen ovanpå sig. Bland det första jag tänker är: mulade hon maken för sex år sedan också?
Ett litet mästerverk i verket är köttfärsscenen; tre och en halv minut av omsorgsfullt knådande och formande. Hypnotiserande. Och slutscenen är nästan sex minuter lång, hon i dunklet vid bordet. Hyperintensivt stillasittande.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Fast kamera i låg höjd. En betraktelse av rutinartade handlingar i realtid. Tre dagar hos änkan och hemmafrun Jeanne (Delphine Seyrig) som bor med sin studerande son Sylvain (Jan Decorte). Tre dagar av diskande, skoputsande, prostituerande, matlagande. Det är tålamodskrävande, strängt och minimalistiskt men magnetiskt och mästerligt i sina vardagliga detaljer. Tisdag - gryta, onsdag - schnitzel, torsdag - köttfärslimpa. Det är tristess, enformigt och kvävande men regissören Chantal Akerman lyckas få Delphine att med små subtila medel skildra detta och hur det långsamt driver hennes karaktär till desperation och frustration. Den sista halvan av filmen sitter jag bara och väntar på att hon ska tappa greppet. Vissa filmer kommer man bara inte att glömma. Det här är en sådan film.

Nr 799: Butiken Vid Storgatan

Originaltitel: Obchod Na Korze (1965) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Draken Film av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Precis i början visas en hastig inledningstext, en kort information som jag måste pausa för att hinna läsa. Den lyder: "Following the occupation of Czechoslovakia by Hitler's army and the declaration of a Slovak state, one of the first political acts of Tiso's regime was the voluntary acceptance of the Nuremberg Race Laws."
Det är en hel del i den korta texten som jag inte har, eller hade, en aning om. Den tillfälliga slovakiska republiken mellan 1939-45, i vilken filmen utspelar sig 1942. Tiso, avrättad till slut. Nurnberglagarna. Rättegångarna har man ju hört talas om, lagarna är nåt helt annat. Och att partisymbolen för Slovakiska Folkpartiet, lett av Tiso, är den som syns på olika ställen, och som monteras på Segertornet, som byggs genom filmen. Och sedan termen arianism. Mycket nytt, som är gammalt.
Nåväl. Det verkar ligga nån slags arvstvist och skava mellan de båda systerfamiljerna. I den ena finns Tóno, knaper snickare och ointresserad av armėn. I den andra finns Marcus, välfylld kommendant och intresserad av makt. Marcus fixar så att Tóno får bli ariansk kontrollör av en judisk butik, som drivs av en mer eller mindre döv änka. Detta firar de båda familjerna med en riktig fyllemiddag där ta mig tusan tio snapsglas far i backen ett efter det andra. Tóno i högform, hycklande Hitler, vinglade på en stol. Hade han haft en slips hade den garanterat suttit knuten runt pannan.
Väl på jobbet visar det sig snart att butiken är en kuliss, finns inte mycket att sälja där, men den och änkan hålls under armarna ekonomiskt av den judiska befolkningen. Änkan gillar inte att jobba på sabbaten, utan ägnar sig då hellre åt soppa och grammofon. Tumba tumba tumba la, minns hon. Tóno och änkan blir vänner, kommer nära. Sen påbörjas deporteringen. Tågvagnar fylls, namn ropas upp. Tóno vill försöka gömma änkan, men råkar döda henne istället. Här några väldigt intressanta scener när Tóno hittat änkan död i nån form av skrubb och stänger dörren. Då blir kameran som en "förföljare" och hänger sig fast i Tóno som rör sig förtvivlat runt i rummen och vid åtminstone fyra tillfällen tittar uppgivet och sorgset in i kameran. Vad är kameran här? Representerar den Tónos samvete? Skam? Som förföljer honom och inte släpper? Omvärldens framtida blickar? Till slut blickar både kameran och Tóno upp mot en krok i vilken Tóno snart hänger sig. Först släpper han ut hunden och, så att säga, stänger butiken. I en drömsekvens dansar, om jag fattar det rätt, änkan och hennes make ut genom butiksdörren, ut i en överexponerad blåsorkesterglädje. Antar att orkestern står och spelar på just den plats där Segertornet byggdes. 
En personlig, pinpointad gestaltning av något enormt och oerhört. Två öden, bland miljontals. Suveräna insatser av Tóno och änkan.
Tyvärr har jag min vana trogen lite svårt att hänga med i svängarna stundtals, gällande vem som är vem.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Jag har svårt att hänga med i början och tycker dessutom att det känns lite taffligt men så plötsligt händer något. Efter middagen med svågern då Tóno motvilligt blir utnämnd till kontrollant av en judisk butik så sitter jag som klistrad. Kanske är det det briljanta samspelet mellan den gamla änkan Lautmann och Tóno, kanske är det hoppfullheten i det allvarliga eller det allvarliga i hoppfullheten, eller det rörande i frågan om individuellt ansvar och skuld. Något är det som gör att jag dras in i filmen och får känslan av att vara en medspelare. Det är både fint och lite obehagligt på samma gång. Många filmer har gjorts om Förintelsen men den här tycker jag sticker ut då den fokuserar på den vanliga människans ansvar på ett sällan skådat sätt. En enskilda individen, ointresserad av politik och ideologi, som ändå tvingas förhålla sig till det totalitära samhälle han befinner sig i. Den fick en välförtjänt Oscar för bästa utländska film.