Filmen sågs på Draken av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Innan vi såg den här läste jag boken Pianolärarinnan av
Elfride Jelinek, som ligger till grund för filmen. Att läsa den boken var som att befinna sig i ett oupphörligt skred av tankar, känslor och analyser. En lavin av tillbakatryckt men översvämmande ångest och kontroll, hållen och tappad.
Filmen känns mycket mer samlad och tydlig. Imponerande att kunna destillera en bok på det viset.
Isabelle Huppert är helt makalöst bra som lärarinnan Erika, en stram kvinna som skär sig i underlivet med rakblad, som nästan kissar på sig av tillfredsställelse när hon fluktar andras sex, som sover och slåss med sin mamma, klänger sig fast vid henne, gråter på henne som ett litet barn, som lägger krossat glas i en studentskas jackficka - svartsjuk hämnd, uppskurna fingrar. Svartsjuk för att hon inlett en relation med eleven Walter (Benoît Magimel), och fast hon verkar avsky sig själv och honom ska ingen annan komma och lägga sig i. Hon vill kontrollera deras relation med tystnad, skriver önskebrev om rep och piskor, gummi och kedjor, nypor och nålar. Äcklas av deras sexuella möten, tvingar sig ändå in i dem, spyr. William frustrerad som en tryckkokare, fattar inte mycket, och det han fattar fnyser han ifrån sig, galenförklarar Erika. Ohållbart såklart, och slutscenen med Erikas självhugg är så stumt skrikande att det slår lock för hjärtat.
Wiensalongsupprättade kulissen med pianotangenternas svartvita, exakta ordning. Schumann och Schubert. Strävan, övning, nötande, kontroll, tvång. Och ändå en lust där i allt. Lust att bli bättre, skickligare, omtyckt, beundrad, älskad. Strängt och vasst.
En obehaglig film, men fascinerande och tilldragande som den klassiska bilolycka man passerar utan att kunna sluta titta. Vad är det som händer, har hänt? Kunde det ha varit jag?
Filmen känns mycket mer samlad och tydlig. Imponerande att kunna destillera en bok på det viset.
Isabelle Huppert är helt makalöst bra som lärarinnan Erika, en stram kvinna som skär sig i underlivet med rakblad, som nästan kissar på sig av tillfredsställelse när hon fluktar andras sex, som sover och slåss med sin mamma, klänger sig fast vid henne, gråter på henne som ett litet barn, som lägger krossat glas i en studentskas jackficka - svartsjuk hämnd, uppskurna fingrar. Svartsjuk för att hon inlett en relation med eleven Walter (Benoît Magimel), och fast hon verkar avsky sig själv och honom ska ingen annan komma och lägga sig i. Hon vill kontrollera deras relation med tystnad, skriver önskebrev om rep och piskor, gummi och kedjor, nypor och nålar. Äcklas av deras sexuella möten, tvingar sig ändå in i dem, spyr. William frustrerad som en tryckkokare, fattar inte mycket, och det han fattar fnyser han ifrån sig, galenförklarar Erika. Ohållbart såklart, och slutscenen med Erikas självhugg är så stumt skrikande att det slår lock för hjärtat.
Wiensalongsupprättade kulissen med pianotangenternas svartvita, exakta ordning. Schumann och Schubert. Strävan, övning, nötande, kontroll, tvång. Och ändå en lust där i allt. Lust att bli bättre, skickligare, omtyckt, beundrad, älskad. Strängt och vasst.
En obehaglig film, men fascinerande och tilldragande som den klassiska bilolycka man passerar utan att kunna sluta titta. Vad är det som händer, har hänt? Kunde det ha varit jag?
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: Oj så bra. Att säga att Isabelle Huppert är strålande som den strama, svala och frustrerande pianolärarinnan Erika är kanske inte särskilt illustrativt beskrivet. För här strålar det knappast av stjärnglans, istället uttrycker hon en återhållen, formell och alienerad bild som gör mig både betagen och äcklad på samma gång. Huppert är otroligt skicklig och mästerlig när hon låter sin karaktär vara på uppmanande och avvisande på samma gång gentemot den förälskade pianoeleven Walter. Walter är en brat som mest av allt vill ha sin lärarinna och uppvaktar henne med alla möjliga medel. Istället inleds en märklig spiral av kontroll, kränkningar och kräkningar dem emellan. En relation som är dömd att gå under. Pianisten är osentimental och oromantisk men lyckas ändå framkalla en obehaglig form av sympati. Mycket bra.
No comments:
Post a Comment