Nr 764: Havets Hjältar

Originaltitel: Captains Courageous (1937) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Skitungen Harvey (Freddie Bartholomew), van vid betjäntserverad frukost på sängen, återvänder till skolan efter påsklov tror jag det var och lyckas ganska omgående ställa till med sådant trubbel att han blir "sänd till Coventry” i 48 timmar, vilket helt enkelt innebär lite skön och regelrätt utfrysning och osynliggörande från alla på skolan - förutom på lektionstid. Ingen suverän metod eftersom det triggar Harvey till ökat pådrag som leder till överhettning och nån relegering light. Var är föräldrarna? skulle det kunna stått i nåt Facebookinlägg om det funnits sådana på den här tiden. Ja, i det här fallet verkar mamman vara död, och pappan hanterar den sorgen genom att arbeta hårt, ofta och länge och kompensera sonen med pengar. Nu tvingas pappan istället försöka ta ett steg in i relationen till sin avkomma och tar med honom på ångbåt mot Europa. Väl ombord hamnar pappan snabbt i gamla hjulspår och ska bara, medan sonen hetsdricker milkshakes tills det sprutar ur öronen. Ut på däck för att ta luft och helt utan spänningshöjare singlar han plötsligt överbord, ner i havet och ser båten försvinna bort. Upp dyker portugisiske fiskaren och vevliraliraren Manuel (Spencer Tracy) i roddbåt och håvar in Harvey, tar med honom till stora segelfiskeskonaren We´re Here. Ganska omgående efter uppvaknande i kojen börjar Harvey ställa, upplevs det som, orimliga krav på hur han ska hanteras och behandlas ombord. Det resulterar i att det från besättningen i allmänhet och Manuel i synnerhet påbörjas en intensiv attitydkorrigering gentemot Harvey, eftersom det är tre månader kvar tills det är planerat att återvända till hamn. Inte lätt att komma ny i gänget och förstå vem man kan vara oförskämd mot, och när; sjöbusetugget är ingen exakt vetenskap. Ibland måste man vara tvärvänligt respektfull, medan det i nästa stund går alldeles utmärkt att gå full Kapten Haddock. ”Skelögd makrill”, ”rädd sardin” och ”du skrattar som en fiskmås” är bara några ganska milda kort dragna ur högen. Sakta men säkert formas Harvey till en ansvars -och initiativtagande ung fiskarlärling och börjar till och med bemästra de haglande sarkasmerna. Dock går han över gränsen vid nån form av intern fisketävling och får känna på ordentlig utfrysning från Manuel - tystnaden är kompakt, Coventry all over again - tills Harvey erkänner sitt felande och därigenom istället får Manuels fulla stöd i konfrontationen som följer. Kort därefter får Harvey sin jungfrukrok i armen, som Manuel klipper bort. Nu är Harvey inte prospect längre, nu är han om inte fullvärdig så halvfärdig - hittar till och med på en egen nidramsa till rivalerna på andra skonaren, som uppskattas oerhört av den egna besättningen. Gå till klacken, gå. Han har genom hårt arbete, disciplin och underkastelse hittat hem, men då är det dags att segla mot hamn. Hårda vindar, Manuel upp i riggen, tampar brister, masten knäcks, Manuel hamnar i vattnet och dör hjältedöden när han försvinner ner i djupet. Harvey bortom förtvivlan, och väl i land vill han inte ens se åt sin far som flugit långväga i hopp om lycklig återförening. Harvey vill bara vara med Manuel som är död, och då vill han bara vara på havet, vill fortsätta med fiskeriet. Pappan försöker, försöker förstå och förklara, försöker med hjälp av goda råd från kaptenen, men det verkar lönlöst, Harvey är förhärdad. Det blir kyrka, det blir tända ljus, det blir offentlig kransnedläggning i havet, och där, till slut, efter tålamod och upptining hittar far och son varandras händer och det är väl en helt ny situation för båda, men nu är det de två som gäller och slutscenen med en båt på släp och Harvey som ivrigt gestikulerar, verkar beskriva för sin pappa hur stor den eller den fisken var, mellan ögonen.
Skön söndagsrulle med en tydlig karaktärsutveckling i särskilt Harveys fall. Men också pappan får lära sig ett och annat om sig själv, sonen och världen. Spännande vattenscener, allt verkar vara inspelat i bassäng, förutom miljöskonarfoto på distans. Vad tar vi med oss? Arbetet är inte allt, men hårt arbete lönar sig. Om du inte arbetar får du ingen mat, och du får inte vara med i vårat gäng. Var inte oförskämd mot mig, men ibland kan du vara oförskämd mot mig, det beror på. Koder, koder på båten, i hamn, i skolan, mellan far och son, olika. Se ditt barn.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Rudyard Kipling dog 1936 och hann således inte se hur några av hans böcker filmatiserades. En av dem har vi sett, Djungelboken, och en annan dyker upp här i egenskap av Havets Hjältar. En sedelärande historia om att bli vuxen, att ta ansvar, om arbete, slit och mödor men också om vänskap och barndomens äventyr. Harvey är en riktig liten brat, en bortskämd skitunge helt enkelt. Mamman är död och pappan på jobb, jobb, jobb. I ett försök att bonda med grabben åker de på en atlantkryssning. I ett helt odramatiskt ögonblick faller Harvey överbord och fiskas upp av den portugisiske fiskaren Manuel som är ute med sitt fiskargäng och.. ja, fiskar. Det visar sig att de definitivt inte har några planer på att segla hem på en månad minst så Harvey får vackert finna sig i livet på skotaren. Det går väl sådär till en början men efter ett tag finner han en vän i Manuel och blir så småningom en av sjöbusarna. Det skrattas och skränas och hackas fisk så det yr på båten. Jag fattar ingenting av allt som sägs men stämningen tycks vara god. Den stora dramatiken blir när Manuel omkommer i ett oväder och Harvey, som lärt sig både ett och annat under tiden, drabbas av sorg och förstämning. Väl iland vill pappan plötsligt vara pappa och försöker nå fram till den härdade Harvey. Men först adjö och farväl till den döde Manuel och fiskarna innan de kan öppna sig för varandra och nå försoning. En film som tar sig och blir både underhållande, äventyrlig och intressant. Lite Rasmus på luffen-feeling emellanåt när Manuel tar fram vevliren och drar en trudelutt. Bra söndagsmatiné.

Nr 763: Gold Diggers 1934

Originaltitel: Gold Diggers Of 1933 (1933) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: En ordentligt flirtig film, med en ganska avancerad förväxlingshistoria i botten, men det är sångdansmusiknumren - och en baby på rullskridskor - som är den stora behållningen.
Filmen öppnar inte helt olikt den senaste filmen vi såg, Det Går Som En Dans. Föreställning som avbryts av polisen. Tre unga danserskor som bor ihop i en lägenhet. Ja, det var väl det. Den stora Depressionen är i alla fall fullt utvecklad, detta begrepp, denna företeelse, denna mytiska benämning på en period som jag inte egentligen har en aning om vad den beror på eller handlar om. Lågkonjunktur på trettiotalet, så mycket vågar jag gissa. Och vad gjorde man då? Ägnade sig åt pettin´ in the park bland annat, verkar det som. Bad boy, bad girl. Och siluettombyten efter ösregn. Eggande, särskilt för baby som vill tjuvkika. Och man dansar pulserande ringkombinationer med i mörkret glödlysande violiner, detta nummer som är det klart bästa i filmen. Och man klappar varandra på stjärtarna och badar med öppen dörr och möter påringande främlingar i halvt påtagen morgonrock. Precode står det om rullen. Och på slutet gifter sig nästan alla med varandra och i olika åldrar och glädjen sprudlar innan det märkligtvis tycker jag avslutas med ett ordentligt deppigt nummer, ”Forgotten Man”. Tungt, Depressionen igen, marscherar in med krig och matransonering, regn och lera. Känns som att Eisenstein hoppade in på gästspel. Sen ridå ner. The End. Jahopp.
Tycker mycket om att det liksom stegras i musikalnumren, att det helt och hållet lämnas att det ska verka som att det jag ser är det publiken ser. Det blir istället väderomslag, varierande kameravinklar, omöjliga klädombyten och ja, en baby med ärtrör på zoo. Som små musikvideor som avbrott i filmen.
Och så titeln då, den svenska. Den får faktiskt högsta betyg. Den är så ofattbar, så mystiskt provocerande. Som att en skulle få för sig att istället tycka: År 2002 - Ett Rymdäventyr. Ser ju framför mig det där kontoret igen, nånstans i filmsverige, förmodligen Stockholm då. Oerhört länge sedan detta, trettiotal. Knappt elektricitet, eventuellt nån fotogenlampa. Stora skrivbord, stora stolar, stora askfat, stora män med stora mustascher, mycket punsch och och fläsklägg i de kropparna. Redaktionsmöte, som vanligt vid 10.30. Kaffe i tunna koppar, sekreterare redo lite bakom, nästan lite i psykoanalytiska bakgrunden. Samtalet som utspelas. Enwaldson till Lundholm. Lundholm till Enwaldson, och så retur. Funderande tystnaden. Tvinnandet av mustascherna. Vad ska vi göra med titeln? Den är ju svårtolkad, nästan omöjlig att översätta. Guldgrävarna kanske? Nä, det blir för långt ifrån. Förvirrande. Men om vi tar bort of? Ja, nu är du nåt på spåren. Räcker det? Nä. Tystnaden igen. Sekreteraren där i bakgrunden beredd på allt, van vid detta. Lundholm ba: om vi drar fram ett år då? Enwaldson lyser till, liksom skruvar upp sig eurekianskt där i stora stolen, lädersits. Briljant. Genialiskt. Fick du med det fröken? Gott, då tar vi lunch. Hejdundrande ut genom stora dörrarna, hatt på, spatserkäpp och fickuret i kedja. Lundholm, var får du allt ifrån, neråt gränden mot torget, över kullerstenarna. 

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: En nästintill komplett showfilm med uppifråndans, förvecklingar, tråkiga slapsticks, axelgrepp, socioekonomiska kärleksrelationer och avancerad koreografi. Underhållande mitt i depressionens USA. Egentligen har jag inte mycket mer att säga annat än att den svenska titeln nog måste vara en av de mest fantastiska tolkningarna i den svenska filmhistorien. 

Nr 762: Det Går Som En Dans

Originaltitel: Dance, Girl, Dance (1940) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Quality Hotel, Esplanaden 29, i Sundsvall och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Tjuren Ferdinand, pacifisten som gick sin egen väg och bara exploderade vid enstaka tillfälle, på grund av ett litet stick. Hur kommer det sig att den rackaren har en central roll i den här rullen, frågar jag mig lite förstrött? I form av ett mjukisdjur cirkulerar han mellan olika karaktärer och finns även som stor staty inne på restaurangen ”Ferdinand´s” (i och för sig tror jag att statyn beskrivs som ”Ferdinands pappa”). Representerar han passivaggressiviteten hos Jimmy (Louis Hayward) som växlar mellan mild förförare och våldsam svartsjukeslåpåkäftare? Ett litet sting och så är cirkusen igång. Så börjar jag fundera, och kommer fram till att förmodligen inte, eftersom produktionsbolaget RKO som låg bakom denna filmen även tog över distributionen av Disneys filmer, och vid denna tid var Tjuren Ferdinand en stor hit. Produktplacering helt enkelt. Ibland ska man inte göra det svårare än vad det är. Att syssla med Hula-hula verkar svårt. I filmen sammanfattar den ryska balettmadamen Basilova det så här: ”Hula is not dancing, it´s oumph. You don´t learn oumph, you´re born with it”. Kort efter det uttalandet blir hon överkörd av en bil och dör. Varför i hela fridens namn ska hon dö, undrar jag? Hon hinner med några sista ord där på gatan, i famnen på balettdansösen Judy (Maureen O´Hara): ”We are but a few short steps from destiny Judy. There is where our future lies”. --- blick upp mot skyskrapan där balettkungen Steve (Ralph Bellamy) huserar --- ”Never shall it be said that the great Basilova did not make the last sacrifice for art. We are not too proud to beg favours.” Vad menas? Jag har ingen aning. Hon verkar dö martyrdöden, men vad handlar det om? Att baletten ska segra över hula-hula? Konsten ska segra över kommersen? Finkultur vs fulkultur? Judy har tydligen inte fötts med oumph, för hon får inte hula-hula. Det får däremot Bubbles (Lucille Ball) som enligt den manlige bedömaren ”har vad mina kunder vill ha”. Svängiga höfter, bland annat. Judy är däremot en fena på balett. Det tycker även en annan manlig bedömare - ovan nämnde balettkungen Steve - som i och för sig först attraheras av hennes ögon i en hiss och fantiserar iväg i full galopp om vem och hur hon är. Verkar förälska sig ytligt lite grann där. Ett litet sting som sätter igång en kraftig rörelse. Nej, jag måste släppa Ferdinand. Så Bubbles gör klassiska kometkarriärresan från hula-hula till burlesk och Judy anställs som ”stooge” i samma show som Bubbles för att avbryta numret med lite seriös balett, så att de kittlade männen i publiken ska undra vad fan det är frågan om, och sen åter få det de är där för och har betalat för. En kittling i kittlingen, en metakittling. Detta är dock inget Judy är helt bekväm med, även om hon säger det i (välredigerade) nyhetsinslag. Till slut kokar grytan över och hon avbryter ett av sina framträdanden och informerar männen (och kanske även kvinnorna?) i publiken att de tittar på Judy med en som jag tolkar det inte helt önskvärd blick. Skammens rodnad bör glöda på kinderna. "Till vilken nytta?” undrar Judy. ”Så att ni kan stirra på en kvinna på ett sätt som era fruar inte skulle tillåta er att göra?” Jobbigt läge i publiken såklart. Judy avslutar: ”Jag är säker på att de (era fruar) ser igenom er precis som vi gör”. Judy går av scen till stående applåder, men blir direkt örfilad av Bubbles som kallar henne avundsjuk och sen blir det skön journalfilmsuppspeedad fight mellan de båda inför öppen ridå. Rättegång och tio dagar bakom lås och bom för Judy, annullerat äktenskap mellan Bubbles och Jimmy (som istället återförenas med sin exfru) och sen får Steve äntligen ta Judy under sina vingar, detta lilla silly child, och börja forma henne till den fantastiska balettdansös han vet att hon kommer bli.
Ganska rörig rulle tycker jag, och som vanligt har jag svårt att hänga med i alla turer. Detta börjar dock bli något jag känner att jag helt enkelt får försöka förlika mig med. Jag är dock oerhört imponerad av de som förr i tiden, eller för all del nu för tiden, kunde gå och se en sån här film och bara ”jaha, glasklar handling och begripliga scener, nu går vi hem och luktar på blommorna”. 

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Att det går som en dans är väl inte helt rättvist tolkande. Och det skulle ju ha varit trist om det var så. Istället är det flera turer som dramatiserar och koreograferar den här filmen. Två unga kvinnor, Bubbels (Lucille Ball) och Judy (Maureen O'Hara), får representera två typer av feminister; Bubbles är den sexuellt frigjorda, extroverta och lycksökande medan judy är traditionell, drömmande och konstnärlig. Naturligtvis kommer det en man emellan, den rike och nyskilde Jimmy (Louis Hayward) som egentligen fortfarande är förälskad i sn exhustru. Där har vi dramat kryddat med en del dans, sång, burlesque, slagsmål och missförstånd. Det är något som gör att den här filmen ändå inte blir en i mängden musikaler och traggliga svartvita kärlekshistorier men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Jag misstänker dock starkt att det kan att ha att göra med regin. Den är nämligen regisserad av en kvinna, Dorothy Arzner, och så vitt jag förstår så var det inte jättevanligt vid den här tiden. Särskilt inte om man ser till urvalet i boken. Jag tänker att det naturligtvis präglar perspektiven och fokuset i filmen vilket gör att den ändå sticker ut i jämförelse med andra. Särskilt scenen där Judy plötsligt avbryter ett framträdande, för att direkt adressera och synliggöra "den manliga blicken" för den manliga publiken, är omtalad i feministisk filmteori. Dessutom uppfattar jag att filmen också förhåller sig till dans, både som ett verktyg för kvinnlig frigörelse och oberoende men också som en kvalitativ konstform. Jag gillar filmen av dessa anledningar. Dessutom är det mycket fint och raffinerat redigerat i en del scener, exempelvis nyhetsbilderna. Tack för dansen.

Nr 761: Ivan Den Förskräcklige Del 1 Och 2

Originaltitel: Иван Грозный (1944) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Teatraliskt och kostymerat till tusen. Konflikter och maktspel i Ryssland på 1500-talet. Långa intensiva blickar, allseende ögat, förgiftade drycker, politiska brutna löften och familjefejd. Första delens avslut är magnifikt med enorma mängderna människor som knäböjer i ringlande led och ber Ivan att återvända till Moskva. Det gör han i del två och i den bjuds också en flashback från Ivans barndom där hatet mot bojarerna planteras i och med föräldrarnas död. Och så plötsligt färg mot slutet i ca 20 minuter i nåt slags ryskjapanskt operarave, men sedan tillbaka till svartvitt. Några verkligt snygga scener när Ivan dominerar jordklotet, världen, med sin skugga. Känns så oerhört genomtänkt och fullträffande. Lönnmord på slutet också tror jag? Fel snubbe knivas, Ivan lever! "Ingen ska få skada Ryssland". Word. 

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Alltså kragarna! Och hattarna! Kostymören har verkligen inte sparat på krutet för att göra det ryska 1500-talsmodet rättvisa. Eller orättvisa. Vad vet jag? Ivan den IV var den förste som tog sig titeln tsar, kejsare. Ingen dålig självpåtagen titel där inte. Det gillas inte av alla, särskilt inte av bojarerna som känner sig utmanade och smider planer i skuggorna om både det ena och det andra. Det är verkligen inte mycket man fattar av rysk politik på den här tiden, vilka är kompisar med vilka, vem är fiende, vem är vän, vilka krigar man mot och varför? Det som däremot tycks ha varit oerhört självklart, åtminstone enligt filmen, var att det hela var mycket dramatiskt och det var mycket arga leken med skillnaden att ingen börjar skratta. Det är närbilder, blickar, ansiktsuttryck och profilbilder. Väldigt snyggt måste jag säga. Nånstans i mitten blir det plötsligt nån slags färgkontrast som känns väldigt märklig. Det var Stalin som beställde en trilogi av Eisenstein om Ivan den IV som dock endast hann göra två delar innan han dog. Den paranoida Stalin såg filmen som en kritik mot honom själv och förbjöd den. Kort och gott. Inga problem.

Nr 760: Endast Änglar Ha Vingar

Originaltitel: Only Angels Have Wings (1939) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på tåg 20969 och 20970 mellan Göteborg och Stockholm.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: ”Calling Barranca! Calling Barranca!” 
Bonnie Lee (Jean Arthur) från Brooklyn kliver av bananbåten i sydamerikanska hittepåbyn Barranca och som flugor surrar de runt henne, piloterna på lilla bolaget där nedanför bergen. Hon fastnar för mellanchef Geoff (Cary Grant) - en lirare som lägger oerhört högt värde i att inte lova någon kvinna någonting, inte ett endaste dugg, och att inte låta sentimentala känslor ta över i händelse av tragedi. När exempelvis piloten Joe dör i en kraschlandning på fältet utanför baren/restaurangen/hotellet/flygbasen är det bissniss as usual direkt efter. En drink, en klackspark och sen är det bara att hälla kaffe i maskinerna igen och upp i luften. ”Joe vem?”
Bonnie försöker omväxlande förstå och förvandla Geoff, båda aktiviteterna förgäves. Han är som han är, bränd av tidigare relationer har han ett pansar utanpå de inre besvikelserna. Och när man talar om tidigare relationer - in i bild nedför trappan skrider den fagra Judy (Rita Hayworth - känd för oss från Gilda). Hon och Geoff har definitivt en historia, men vad i hela fridens namn gör en sån som hon på ett ställe som det här? Jo, hon har hittat sig en ny pilot att gifta sig med och denne nye pilot är nyss kommen till Barranca för att provjobba; väldigt välkommet då det råder personalbrist, särskilt för de farligare uppdragen genom dimmiga passet. Alla är dock inte lika glada att se nykomlingen. Det visar sig nämligen att nykomlingen var den som flög det plan som brorsan till en riktig veteran på basen var mekaniker på. Det blev krångel under färden och nykomlingen lämnade skutan i fallskärm, men lämnade kvar brorsan ombord. Död och förtvivlan och veteranbrorsan verkar ha ägnat enorma mängder tid åt att försöka komma över detta svek. Och så dyker själva roten till det onda upp där mitt framför hans ganska dåliga ögon, ögon som gett honom flygförbud. Dålig stämning. Men jobben ska göras, turerna ska flygas, annars blir det inget av det eftertraktade kontraktet som står på spel, kontraktet som kan innebära fortlevnad för verksamheten, för jobben, kan innebära mycket bättre villkor, kanske slippa pålivochdödflygningarna förbi Tex the lookout där uppe bland kondorerna, mycket står på spel. Nykomlingen visar sig vara ett riktigt ess. Han tar sig upp och ner till och från gruvan, han flyger post, han flyger till och med nitroglycerin (här måste jag tänka på Fruktans Lön). Han äter sig långsamt in i gemenskapen, trots sina från början ganska kassa förutsättningar. Bonnie laddas mer och mer upp inifrån av kärleksfrustration och till slut kommer lilla explosionen, hon bara måste konfrontera Geoff med all sin undertryckta attraktion. Hans svalhet gör att hon helt plötsligt drar pistol - i och för sig hans pistol, men väldigt oväntat ändå, oerhört uppfriskande - och hotar honom. Hot utan verkan, hon lägger hastigt ifrån sig vapnet, som brinner av och träffar Geoff i axeln! Drama! Geoff ber bara om en drink och plåstras om lite hastigt av tillrusande. Kulan sitter kvar, och vem ska flyga nu? Var och varannan pilot är ju skadad eller avstängd. Det blir nykomlingen och mekanikerbrorsan! Rivalernas rivaler. Kain och Abel! De försonas för den större saken, de lägger sorg och smärta åt sidan, de hamnar axel mot axel tusentals meter upp i luften i dimma utan sikt, med slangad syrgas och kör, bara kör. Ingen återvändo. Thelma & Louise. Tyvärr får de fågel, vilket i sin tur givetvis och enligt alla aerodynamiska principer innebär att ena motorn och stjärtpartiet fattar eld. Nykomlingen således på väg mot ännu en krasch, men denna gången sitter han kvar, fegar inte ur, tar det som det kommer. Mekanikerbrorsan bryter nacken vid impact och dör sedan britsdöden med Geoff som siste åhörare. Detta letar sig in genom Geoffs armering, han låter sig ses genom sprickorna, han visar sig för Bonnie, och han gör det genom att gråta. Och hon ba: ”gråt inte”. Ja, det är inte lätt. Hon frågar honom om han vill att hon ska stanna. Han svarar med ord att han inte jobbar så, men i handling ger han henne ett tvärklart besked genom en slantsingling med krona på båda sidorna. Vinst varje gång. När hon upptäcker det är lyckan total. Hon springer fram och ut i ett leende bredare än Jokerns. Geoff lyfter i ett plan på väg mot nya höjder.
Sicken rulle alltså! Som en blandning av såpan Glamour, tv-serien Vingar, ett destillat av hårdkokta thrillernoirkaraktärer och valfritt vilda westernuppdrag. Fantastiskt presenterat i en aldrig tråkig eller sinande historia, klippt och skuren av ”Hollywoods första kvinnliga filmklippare” - Viola Lawrence.  Och flygscenerna, flygscenerna. Svindlande bra, på vissa ställen lätt och luftigt som i Den Engelske Patienten, på andra håll nästan Stjärnornas Krigfeeling.
Den självständiga, rättframma och uppriktiga ”Hawksian woman”-karaktären verkar vara något att kika närmare på. I det här fallet representerad av både Bonnie och Judy, tänker jag, även om jag upplever Bonnie som mer inställsam än Judy. Här får en ju också nämna att regissören Howard Hawks framträder allt tydligare som en nästan hemlig gigant i filmhistorien, särskilt med tanke på vilken variation han bjuder på med filmer som Scarface - Chicagos Siste Gangster, Ingen Fara På Taket och Rio Bravo. Det verkar som att jag, hittills, tycker absolut bäst om den här flygrullen, Endast Änglar Ha Vingar. Hawks kommer på delad silverplats när det gäller antal filmer som är med i boken och delar pallen med Ingmar Bergman - 11 filmer vardera. Bara Alfred Hitchcock har fler, och han utklassar övriga fältet med sina 18 filmer. 
Over and out.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Hårdkokt såpoperaaction. Kvinnliga kvinnor och manliga män. Dimmigt och regnigt. Att flyga eller inte flyga? Kärlek, döljd bakom cyniska ytor. Rivalitet. Imponerande flygscener. "Calling Barranca"!