Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Kommentar: En ordentligt flirtig film, med en ganska avancerad förväxlingshistoria i botten, men det är sångdansmusiknumren - och en baby på rullskridskor - som är den stora behållningen.
Filmen öppnar inte helt olikt den senaste filmen vi såg, Det Går Som En Dans. Föreställning som avbryts av polisen. Tre unga danserskor som bor ihop i en lägenhet. Ja, det var väl det. Den stora Depressionen är i alla fall fullt utvecklad, detta begrepp, denna företeelse, denna mytiska benämning på en period som jag inte egentligen har en aning om vad den beror på eller handlar om. Lågkonjunktur på trettiotalet, så mycket vågar jag gissa. Och vad gjorde man då? Ägnade sig åt pettin´ in the park bland annat, verkar det som. Bad boy, bad girl. Och siluettombyten efter ösregn. Eggande, särskilt för baby som vill tjuvkika. Och man dansar pulserande ringkombinationer med i mörkret glödlysande violiner, detta nummer som är det klart bästa i filmen. Och man klappar varandra på stjärtarna och badar med öppen dörr och möter påringande främlingar i halvt påtagen morgonrock. Precode står det om rullen. Och på slutet gifter sig nästan alla med varandra och i olika åldrar och glädjen sprudlar innan det märkligtvis tycker jag avslutas med ett ordentligt deppigt nummer, ”Forgotten Man”. Tungt, Depressionen igen, marscherar in med krig och matransonering, regn och lera. Känns som att Eisenstein hoppade in på gästspel. Sen ridå ner. The End. Jahopp.
Tycker mycket om att det liksom stegras i musikalnumren, att det helt och hållet lämnas att det ska verka som att det jag ser är det publiken ser. Det blir istället väderomslag, varierande kameravinklar, omöjliga klädombyten och ja, en baby med ärtrör på zoo. Som små musikvideor som avbrott i filmen.
Och så titeln då, den svenska. Den får faktiskt högsta betyg. Den är så ofattbar, så mystiskt provocerande. Som att en skulle få för sig att istället tycka: År 2002 - Ett Rymdäventyr. Ser ju framför mig det där kontoret igen, nånstans i filmsverige, förmodligen Stockholm då. Oerhört länge sedan detta, trettiotal. Knappt elektricitet, eventuellt nån fotogenlampa. Stora skrivbord, stora stolar, stora askfat, stora män med stora mustascher, mycket punsch och och fläsklägg i de kropparna. Redaktionsmöte, som vanligt vid 10.30. Kaffe i tunna koppar, sekreterare redo lite bakom, nästan lite i psykoanalytiska bakgrunden. Samtalet som utspelas. Enwaldson till Lundholm. Lundholm till Enwaldson, och så retur. Funderande tystnaden. Tvinnandet av mustascherna. Vad ska vi göra med titeln? Den är ju svårtolkad, nästan omöjlig att översätta. Guldgrävarna kanske? Nä, det blir för långt ifrån. Förvirrande. Men om vi tar bort of? Ja, nu är du nåt på spåren. Räcker det? Nä. Tystnaden igen. Sekreteraren där i bakgrunden beredd på allt, van vid detta. Lundholm ba: om vi drar fram ett år då? Enwaldson lyser till, liksom skruvar upp sig eurekianskt där i stora stolen, lädersits. Briljant. Genialiskt. Fick du med det fröken? Gott, då tar vi lunch. Hejdundrande ut genom stora dörrarna, hatt på, spatserkäpp och fickuret i kedja. Lundholm, var får du allt ifrån, neråt gränden mot torget, över kullerstenarna.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: En nästintill komplett showfilm med uppifråndans, förvecklingar, tråkiga slapsticks, axelgrepp, socioekonomiska kärleksrelationer och avancerad koreografi. Underhållande mitt i depressionens USA. Egentligen har jag inte mycket mer att säga annat än att den svenska titeln nog måste vara en av de mest fantastiska tolkningarna i den svenska filmhistorien.
No comments:
Post a Comment