Nr 126: Tillbaka Till Framtiden

Originaltitel: Back To The Future (1985) IMDb Wikipedia
Filmens sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund och Robert på Skovveien 49 i Oslo.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Tillbaka till Nedstigen. Det är ju bara att ge fan i att börja leta logiska luckor - låt det bara hända. MJF med sin patenterade falsett och förvirrningsvändning; snurrar i gympaskor och t-väst. Skateboarden. Tidsmaskinen som från början var tänkt som ett kylskåp, men den idén övergavs eftersom man var rädd för att små barn skulle börja stänga in sig i kylskåp. Det hade jag säkert gjort (direkt efter att jag sett Wargames gick jag till C-64:an och knappade in "Joshua" och tryckte förväntansfullt på enter. Det hände inte ett skit). Väldigt väldoserad berättelse med små skimrande skärvor i form av borgmästarslogans, puffrök i bandbilen, gitarriff, tv-dinner och farsans skratt som är helt obetalbart. En skön rulle, riktigt skön.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Nostalgitripp. Tillbaka till framtiden är en våt tonårsdröm som omedelbart kastar mig 20 år tillbaka i tiden. Filmen föranledde ändlösa diskussioner i kompisgänget på tiden det begav sig. Vem av oss hade inte velat vara i Michael J Fox's skor och i en supercool DeLorean slussas fram och tillbaka i tiden? Filmen är övertydlig så det slår i både tak och filmkulisser men den är charmig och klurig med en del klassiska och oförglömliga scener varav Chuck Berry-riffet på skoldansen är historisk.

Nr 125: Schindler's List

Originaltitel: Schindler's List ((1993) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy hos Therese på Genvägen 56 A i Östersund och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Förintelsefilé black and white. Motströmsgående flicka i rött enda färginslaget. Kattochråttaleken trappas upp. Finurliga gömställen kräver sofistikerade sökmetoder; stetoskopet letar hjärtljud genom takgolvet. Gevärskott på psykopatbalkong - allt han vill är att röra hennes ensamhet och därigenom sin egen. Oerhört stark skildring av kejsaren som har makt genom att benåda; hur spegelmakten finns hos Schindler som kan få kejsaren att avstå att döda - men bara ett ögonblick. Sen sitter kulan i lutpojkens bakhuvud. Kvinnoduschen - aldrig har iskallt vatten mitt i vintern känts så välkommet.

Vissa partier och scener är brutalt bra; nackskotten, balkongen, ankomsten till Auschwitz. Andra scener är lite påfrestande, särskilt på slutet när Schindler faller ihop och önskar att han sålt bilen för att rädda några människor till. Bra tänkt, på fotbollsspråk, men det väggspelet känns lite väl lättläst. Hellre en reflektion inuti bilen med frun, eller insidesröst.

Om jag inte minns fel fick alla högstadieelever se den här filmen när den kom. Det enda jag kom ihåg var att det skrevs en hel del namn på en skrivmaskin - och balkongskotten. Det är för mig en kärnscen; fullständigt begriplig i all obegriplighet - utrotningen blir ett beroende som måste näras. Ingen match att masskjuta och massbegrava. Vill ha ett tätt, intensivt fokus på nästa värdelösa huvud som ska splattras. Efteråt det korta, djupa lugnet. Spegling.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Oskar Schindler var en tysk kapitalist, medlem i nazistpartiet, som utnyttjade judisk arbetskraft för att profitera på kriget. Det framkommer i filmen, jodå, men det överskuggas av det faktum att han faktiskt räddade livet på 1100 judar. Se där, även en nazistisk kapitalist har ett samvete. Eller? Vad Steven Spielberg inte väljer att berätta är att Schindler mottog många mutor av polska judar för att de skulle hamna på hans lista och därmed slippa den sista utposten, Auschwitz. Han berättar inte heller historien om Schindlers fru Emilie som var en drivande faktor, kanske den främsta anledningen till att hennes make räddade så många judiska liv. Man kan gott och väl fråga sig hur god Oskar Schindler egentligen var. Filmen skulle kunna nyansera honom ännu mer men då med stor risk att tappa i moralisk tydlighet. Jag skulle inte ha något emot det. Tvärtom. Filmens stora behållning, enligt min mening, ligger inte i den sentimentala och väldigt förfinade berättelsen om Oskar Schindler, snarare ligger filmens absoluta styrka i den dokumentära hållningen, i fotot, i regin, i spänningen och skräcken, i obehagliga nyckfullheten och godtyckligheten skickligt fångad av Ralph Fiennes som spelar den brutala officeren Amon Goeth, filmens kanske starkaste rollprestation. Ur det perspektivet råder det inga som helst tvivel om att Schindler's List är av de bästa filmerna jag har sett.

Nr 124: Att Angöra En Brygga

Originaltitel: Att Angöra En Brygga (1965) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Utlandagatan 10 i Göteborg.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: Jag kan se hur sextioåriga gubbar sitter och guppskrattar åt det här. Så finurligt va. Kommer inte iland. Och spriten där och maten där. Bryggor som rämnar och båtar som grundar. Svensk skärgårdsidyll med byxorna nere. Gösta Ekman redan fånge i både Papphammar och Sickan. Hasse Alfredsson inspirerade helt uppenbart till Lasse Kongo. Och alla dessa repliker nu igen. Varför bemödar de sig att ta bort manuspappret ur bild?
Skeletten på slutet är det enda jag kan tycka är ok. Men sen spolas hoppet ner helt och hållet med avslutningstexten om Televerket. Jag grimaserar och stänger äntligen av.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Nja, jag trodde jag skulle gilla den här men det är något med den ständiga upprepningen som stör mig. Emellanåt är det okej, lite smålustigt, och det kryllar av referenser till historiska farsmakare, Chaplin, Keaton och Marx, men för det mesta känns det gubbigt och styltigt. Ploten är enkel; det ska firas kräftskiva på en skärgårdsö, på ön finns kräftorna, på segelbåten som förgäves försöker komma i land finns spriten. Där har vi grundförutsättningarna. Komedi blir bäst när allvaret och tragiken ständigt finns närvarande, så är det i den här filmen, men ändå är det något som irriterar, kliar som påfrestande sommarmygg. Kanske är det skådespelarna, eller snarare karaktärerna, som känns urtjatade. Hade filmen känts annorlunda om man hade varit med när den kom redan 1965? Det får vi aldrig veta. Filmen slutar för övrigt med att alla dör. Skål.

Nr 123: Gökboet

Originaltitel: One Flew Over The Cuckoo's Nest (1975) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Genvägen 56 A i Östersund och Robert på Skovveien 49 i Oslo.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Miss Ratched med glasblicken vs McMurphy med sina vidöppet glödande ögon. Medicinering till musik, gruppterapi på tomgång, frivilligt inlåst dagdriveri. Destillerade karaktärer; "hit me" De Vito, silent Chief, dark eyed man, stamBilly, Ratched som är övertygad att hon hjälper - att jämföra med Bush, eller Usama för den delen. Till slut elektricitet och äntligen apati; hanterligt. Slutdelen en fantastisk höghastighetsfärd genom förlösande desperation; självmord, mordförsök, mord (nådatryck), flykt - och Chiefs tunglätta barfotafärd över gryningsängarna.

Det som håller mig från en femma är fisketuren. Trycket som långsamskickligt byggts upp innanför gallren ventileras alltför kraftigt genom friluftsdagen. För mig hade det räckt med en kapad buss som jagats omkring på området av de afrikanska långdistansvårdarna. Kanske en krasch in i korgen på basketplanen. Chiefs utrymning på slutet hade då blivit ännu kraftfullare. Nu är den bara fantastisk.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Milos Forman plockar fram det bästa av sina skådespelare och den här filmen har ett helt galleri av minnesvärda och karaktärer. Bland annat gör Louise Fletcher ett enastående porträtt av den iskalla syster Ratched. Det filmen inte lyckas med till skillnad från boken är att berätta patienternas historia, och då särskilt berättelsen om Bromden (Will Sampson), den gigantiske indianen som hittar en vän i McMurphy (Jack Nicholson). Tyvärr blir filmen endast är skärsnitt av en avdelning på ett mentalsjukhus där man aldrig riktigt förstår varför karaktärerna agerar som de gör. Dock är det ingenting som nämnvärt försämrar filmen. Fortfarande finns en rad minnesvärda scener och handlingen, som drivs på av Nicholsons envisa och rebelliska rollfigur, vilar aldrig utan befinner sig i ständig rörelse. Kuriosa: Kirk Douglas ville göra Gökboet i flera år men när det kom till kritan hade han blivit för gammal för huvudrollen. Han ägde dock rättigheterna så sonen Michael Douglas äran att producera filmen. Filmens stora gåta: Varför är all personal på avdelning utom syster Ratched mörkhyade? Finns det nån tanke med det?

Nr 122: Sommarnattens Leende

Originaltitel: Sommarnattens Leende (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Skovveien 49 i Oslo.

Roberts betyg: 3

Kommentar: En kvittrande romantisk komedi - med musikalskador på kofångaren. Sonen är en tickande bomb som kramar gitarren som vore den frälsarkvinnan i hans patetiska liv. Fantastsikt att få se Kulle verkligen sträcka sig på hälarna. En parodi på sig själv eller höll han verkligen på så? "När jag talar talar jag, även om jag inte har nåt att säga." Givetvis SKÅDESPELARE som SKÅDESPELAR; stundtals ohyggligt tråkigt. Halvstelnade vaxfigurer i ett dockskåp designat av Mel Brooks. Signerat Ernst. Visst bränner det till i smilgropen ibland, men till största delen ägnar jag mig åt en halvhjärtad gäspning. Roulettepistolen i slutet skulle funkat bättre om man vände lite på kullerbyttan, men nu minns jag inte hur.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: En lättfotad Bergman goes comedy. Det kurtiseras och prasslas i varje vrå av denna sedekomedi, förlagd till sekelskiftets borgerlighet, som tveklöst för tankarna till Shakespeares En midsommarnattsdröm. Advokaten Fredrik Egerman (Gunnar Björstrand) lever i ett platoniskt äktenskap med den väldigt unga oskulden Anne (Ulla Jacobsson) medan han fantiserar om sin förra älskarinna, skådespelerskan Desirée Armfeldt (Eva Dahlbeck) som i sin tur prasslar med den uppstoppade och prålige ryttmästaren Carl Magnus Malcolm (Jarl Kulle). I sammanhanget finns även Egermans olycklige son Henrik och den sexuellt retsamma pigan Petra (Harriet Andersson) med flera. Naturligtvis är det upplagt för en massa relationsdramatik och farsartade förvecklingar men det är den intelligenta humorn och karaktärernas cyniska förhållande till både varandra och till kärleken som lyfter och befriar den här filmen. I Cannes fick Bergman priset för poetisk humor för denna film.

Nr 121: La Strada - Landsvägen

Originaltitel: La Strada (1954) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Skovveien 49 i Oslo.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Hon har Chaplins mimik, Poppes naiva ögonbryn och Knyttets dystra uppsyn. Han har bisterhet upp i halsen, bitterhet ner i skorna och surrar sig själv hårdare och tätare runt sitt lungstarka trick. De rullar från by till by i mopedbilen, sminkar in sina tårar och uppträder inför ändlösa mängder av ansiktslös publik. Trots - eller på grund av - hans stenkalla behandling stannar hon troget vid hans sida; inte ens möjligheten till ett liv i ljus med hans älskvärda konkurrent kan få henne att svika sin befriare och fångvaktare. Tills sist är det han själv som lämnar i smyg, lämnar henne sovande vid elden.
Givetvis ångrar han sig, men då är det givetvis för sent. Hon har gått sin systers öde till mötes och är död, or so they say. Till minnet av hennes trumpetstrof lägger han sig och tinar upp på en strand. This ride is over. Tills nästa gång krävs mer smink.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Federico Fellinis La Strada var den första filmen som vann en Oscar för bästa utländska film. Jag vet ingenting om konkurrensen men spontant känns det motiverat. Det är ett levande och fantasifullt drama om den försupne och mediokra gycklaren Zampano (Anthony Quinn) som köper den naiva men modiga Gelsomina (spelad av Fellinis fru Giulietta Masina) av hennes mor för att få en medhjälpare i sitt tråkiga utbrytarnummer. Parets destruktiva men nästan ödesbestämda förhållande utmanas av cirkusartisten Toker (Richard Basehart) som väcker Gelsominas intresse. Det mest intressanta i filmen är karktärernas tragiska relationer med varandra, deras sätt att agera känns nästan primitivt och man vill liksom in i filmen och bara ruska om dem, krama dem, få de att lyfta blicken från sina egna öden. La Strada känns enkel och ytlig på samma gång som den är gripande och mångbottnad, som ett konstverk man inte kan slita blicken ifrån.

Nr 120: JFK

Originaltitel: JFK (1991) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy hos Therese på Genvägen 56 A i Östersund och Robert på Skovveien 49 i Oslo.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Jösses vad lång, men det visste jag ju. All detaljinformation gör mig snurrig, jag förstår ingenting till slut. Det enda jag förstår är vad jag redan visste - att det är nåt ruttet med mordet på JFK. Vad i filmen är sant? Vad har Oliver flikat in själv? Vore det bara en total fiction skulle jag gett den högst 2; det är ett alldeles för tätt nystan i jämförelse med exempelvis Knutby. Costner är stundtals grym, särskilt i slutpläderingen. Kevin Bacon är helt lysande som pojkhora. John Candy har precis rätt fett- och svettprocent för en gangster i en B-rulle, men här tycker jag inte han passar in särskilt bra. Pesci gör det han brukar; irrar, ljuger och dör.
Och så det här med barnen. "Jag tycker det är tråkigt när du och mamma bråkar", med den där djävla halvgnälliga formulär A-rösten. Varför Oliver? Varför i hela fridens namn måste du pressa in dessa obetydliga familjescener? Räcker det inte med att hustrun kokar och berättar att barnen åsidosätts? Räcker det inte med att Costner är dödstrött och skäller? Varför Oliver? Är det för att visa att mordet på presidenten får efterdyningar ända ner i kärnfamiljens sprödaste rötter? Är det för att ge övertydligheten ett ansikte? Kände du att det fattades relationsdramatik i filmen? Sutherland är också riktigt bra. Lång passage, den där promenaden. Nu får vi bara vänta på att arkiven öppnas.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Costner konspirerar så det står härliga till. Oliver Stone gör en spännande och trovärdig film om ett av de mest berömda och samtidigt besynnerliga morden i modern tid; dödsskjutningen av John F Kennedy. Kevin Costner spelar åklagaren Jim Garrison som drivs av sina egna teorier om vad som egentligen hände. Trots ett helt galleri av fantastiska biroller försvinner aldrig fokus på Costner som gör en utmärkt prestation. Det är dock slutpläderingen som blir aningen melodramatisk med ett långt brandtal om att han inte vill leva, och definitivt inte dö, i ett USA han trodde stod för sanning, rättvisa och frihet men som visat sig vara ett korrupt och lögnaktigt land som för sin befolkning bakom ljuset. Det är ett alldeles för beprövat grepp som använder den patriotiska filmestetiken, fast på motsatt sätt, alldeles för manipulativt. Att Lee Harvey Oswald inte var ensam om mordet är Garrisons huvudteori vilket leder undersökningen genom både maffia, exilkubaner, CIA och FBI till högsta försvarsministeriet och till och med regeringen. Konspirationen hägrar och allt man till slut får veta om mordet är det man redan visste - att Oswald omöjligt kan ha varit ensam. JFK är en överväldigande film som ställer fler frågor än den ger svar. Jag hänger definitivt inte med i allt prat och alla detaljer men jag sitter på helspänn genom hela filmen. Det är tecken nog på en bra rulle.