Nr 122: Sommarnattens Leende

Originaltitel: Sommarnattens Leende (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Skovveien 49 i Oslo.

Roberts betyg: 3

Kommentar: En kvittrande romantisk komedi - med musikalskador på kofångaren. Sonen är en tickande bomb som kramar gitarren som vore den frälsarkvinnan i hans patetiska liv. Fantastsikt att få se Kulle verkligen sträcka sig på hälarna. En parodi på sig själv eller höll han verkligen på så? "När jag talar talar jag, även om jag inte har nåt att säga." Givetvis SKÅDESPELARE som SKÅDESPELAR; stundtals ohyggligt tråkigt. Halvstelnade vaxfigurer i ett dockskåp designat av Mel Brooks. Signerat Ernst. Visst bränner det till i smilgropen ibland, men till största delen ägnar jag mig åt en halvhjärtad gäspning. Roulettepistolen i slutet skulle funkat bättre om man vände lite på kullerbyttan, men nu minns jag inte hur.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: En lättfotad Bergman goes comedy. Det kurtiseras och prasslas i varje vrå av denna sedekomedi, förlagd till sekelskiftets borgerlighet, som tveklöst för tankarna till Shakespeares En midsommarnattsdröm. Advokaten Fredrik Egerman (Gunnar Björstrand) lever i ett platoniskt äktenskap med den väldigt unga oskulden Anne (Ulla Jacobsson) medan han fantiserar om sin förra älskarinna, skådespelerskan Desirée Armfeldt (Eva Dahlbeck) som i sin tur prasslar med den uppstoppade och prålige ryttmästaren Carl Magnus Malcolm (Jarl Kulle). I sammanhanget finns även Egermans olycklige son Henrik och den sexuellt retsamma pigan Petra (Harriet Andersson) med flera. Naturligtvis är det upplagt för en massa relationsdramatik och farsartade förvecklingar men det är den intelligenta humorn och karaktärernas cyniska förhållande till både varandra och till kärleken som lyfter och befriar den här filmen. I Cannes fick Bergman priset för poetisk humor för denna film.