Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Skovveien 49 i Oslo.
Roberts betyg: 4Kommentar: Hon har Chaplins mimik, Poppes naiva ögonbryn och Knyttets dystra uppsyn. Han har bisterhet upp i halsen, bitterhet ner i skorna och surrar sig själv hårdare och tätare runt sitt lungstarka trick. De rullar från by till by i mopedbilen, sminkar in sina tårar och uppträder inför ändlösa mängder av ansiktslös publik. Trots - eller på grund av - hans stenkalla behandling stannar hon troget vid hans sida; inte ens möjligheten till ett liv i ljus med hans älskvärda konkurrent kan få henne att svika sin befriare och fångvaktare. Tills sist är det han själv som lämnar i smyg, lämnar henne sovande vid elden.
Givetvis ångrar han sig, men då är det givetvis för sent. Hon har gått sin systers öde till mötes och är död, or so they say. Till minnet av hennes trumpetstrof lägger han sig och tinar upp på en strand. This ride is over. Tills nästa gång krävs mer smink.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Federico Fellinis La Strada var den första filmen som vann en Oscar för bästa utländska film. Jag vet ingenting om konkurrensen men spontant känns det motiverat. Det är ett levande och fantasifullt drama om den försupne och mediokra gycklaren Zampano (Anthony Quinn) som köper den naiva men modiga Gelsomina (spelad av Fellinis fru Giulietta Masina) av hennes mor för att få en medhjälpare i sitt tråkiga utbrytarnummer. Parets destruktiva men nästan ödesbestämda förhållande utmanas av cirkusartisten Toker (Richard Basehart) som väcker Gelsominas intresse. Det mest intressanta i filmen är karktärernas tragiska relationer med varandra, deras sätt att agera känns nästan primitivt och man vill liksom in i filmen och bara ruska om dem, krama dem, få de att lyfta blicken från sina egna öden. La Strada känns enkel och ytlig på samma gång som den är gripande och mångbottnad, som ett konstverk man inte kan slita blicken ifrån.
No comments:
Post a Comment