Nr 120: JFK

Originaltitel: JFK (1991) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy hos Therese på Genvägen 56 A i Östersund och Robert på Skovveien 49 i Oslo.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Jösses vad lång, men det visste jag ju. All detaljinformation gör mig snurrig, jag förstår ingenting till slut. Det enda jag förstår är vad jag redan visste - att det är nåt ruttet med mordet på JFK. Vad i filmen är sant? Vad har Oliver flikat in själv? Vore det bara en total fiction skulle jag gett den högst 2; det är ett alldeles för tätt nystan i jämförelse med exempelvis Knutby. Costner är stundtals grym, särskilt i slutpläderingen. Kevin Bacon är helt lysande som pojkhora. John Candy har precis rätt fett- och svettprocent för en gangster i en B-rulle, men här tycker jag inte han passar in särskilt bra. Pesci gör det han brukar; irrar, ljuger och dör.
Och så det här med barnen. "Jag tycker det är tråkigt när du och mamma bråkar", med den där djävla halvgnälliga formulär A-rösten. Varför Oliver? Varför i hela fridens namn måste du pressa in dessa obetydliga familjescener? Räcker det inte med att hustrun kokar och berättar att barnen åsidosätts? Räcker det inte med att Costner är dödstrött och skäller? Varför Oliver? Är det för att visa att mordet på presidenten får efterdyningar ända ner i kärnfamiljens sprödaste rötter? Är det för att ge övertydligheten ett ansikte? Kände du att det fattades relationsdramatik i filmen? Sutherland är också riktigt bra. Lång passage, den där promenaden. Nu får vi bara vänta på att arkiven öppnas.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Costner konspirerar så det står härliga till. Oliver Stone gör en spännande och trovärdig film om ett av de mest berömda och samtidigt besynnerliga morden i modern tid; dödsskjutningen av John F Kennedy. Kevin Costner spelar åklagaren Jim Garrison som drivs av sina egna teorier om vad som egentligen hände. Trots ett helt galleri av fantastiska biroller försvinner aldrig fokus på Costner som gör en utmärkt prestation. Det är dock slutpläderingen som blir aningen melodramatisk med ett långt brandtal om att han inte vill leva, och definitivt inte dö, i ett USA han trodde stod för sanning, rättvisa och frihet men som visat sig vara ett korrupt och lögnaktigt land som för sin befolkning bakom ljuset. Det är ett alldeles för beprövat grepp som använder den patriotiska filmestetiken, fast på motsatt sätt, alldeles för manipulativt. Att Lee Harvey Oswald inte var ensam om mordet är Garrisons huvudteori vilket leder undersökningen genom både maffia, exilkubaner, CIA och FBI till högsta försvarsministeriet och till och med regeringen. Konspirationen hägrar och allt man till slut får veta om mordet är det man redan visste - att Oswald omöjligt kan ha varit ensam. JFK är en överväldigande film som ställer fler frågor än den ger svar. Jag hänger definitivt inte med i allt prat och alla detaljer men jag sitter på helspänn genom hela filmen. Det är tecken nog på en bra rulle.