Nr 113: Moulin Rouge

Originaltitel: Moulin Rouge (2001) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy i Östersund och Robert på Södra Allégatan 2A i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Vid Maharadjan, nu känner jag för en liten sågning. Jag trodde jag skulle tycka om den här rullen, det har jag gjort förut vet jag. Men nu tycker jag bara att den är så seg och reverbprålig att jag nästan avlider. Hela filmen skulle kunna vara subbloggar till Bildt; alla dessa klipp, alla dessa färger, alla dessa tårar, alla dessa upprepningar av love love love. Ur var förnamnet, Vattnat var efternamnet. Pluset kommer endast av Maharadjans ansträngda skratt i slutet när ridån går upp och avslöjar turturduvorna. Det är stort. Nej, en lollylovesong ska vara högst tre och en halv minut. En lollylovefilm aningen längre. Jag undrar om jag känner på samma sätt för den här filmen som Jimmy känner för Grease? Vem skulle kunna svara på det?

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Moulin Rouge är en två timmars musikvideo, en popquizkavalkad där den ena klassikern efter den andra radas upp som can-can-flickor på speed. Men jag gillar den. Jag gillar tempot och Baz Luhrmans mustiga vaudeville, en lek med såväl det visuella som det berättartekniska. Jag får faktiskt en del Amelie-vibbar. Man säger att Moulin Rouge knockade filmindustrin och publiken med sitt nyskapande tilltal och jag håller med. Det är svårt att säga att man sett något liknande innan denna. Historien är den klassiska olyckliga-kärleks-historien som går way back in history. Klichértad, banal och melodramatisk men spektakulär och sprakande. Moulin Rouge, platsen där allt tilldrar sig, är en miljö för promiskuös dekadens dit allsköns klientel i det parisiska 1890-talet söker sig för förlustelse. Där möts författaren Christian (Ewan McGregor) och glädjeflickan-med-skådespelardrömmar Satine (Nicole Kidman) och ljuv musik uppstår (Elton Johns Your Song). Men precis som i Luhrmans förra film Romeo & Julia så är ju inte kärleken enkel och det slutar med död och olycka. Ja, ni förstår grejen... På med can-can-kjolen, lukta på absinthkorken och skruva upp Smells Like Teen Spirit, nu jävlar blir det åka av!

Nr 112: Mulholland Drive

Originaltitel: Mulholland Drive (2001) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på tåget mellan Östersund och Norrköping och Robert i Utvängstorp.

Roberts betyg: 4+

Kommentar:
-->Det finns en väldig massa olika teorier om vad Mulholland Drive egentligen handlar om. Analyserna handlar om allt från prinsessan Dianas död till David Lynchs perverterade homosexfantasier. Jag fick också en teori presenterad för mig av Josef som går ut på att hela filmen beskriver hur Dianes liv passerar revy från det att hon trycker av pistolen till dess att hon faller ner på kudden i sängen. Det som återkommer i många analyser är att det handlar om drömmar på olika sätt, i olika former. Och det är där jag också landar. Jag har absolut ingen vattentät lösning på gåtan Mulholland Drive – jag tror inte det finns någon - men jag ser den i stort som en gestaltning av karaktären Dianes drömbearbetning av att hon på grund av svartsjuka och besvikelse lejt en mördare för att döda Camilla. Det finns flera stickspår i filmen som aldrig förklaras och som jag tror inte kan förklaras med vanliga analysverktyg. David Lynch har gjort en film som inte följer reglerna. På olika sätt och med olika teorier försöker olika människor applicera olika logiska mallar på filmen, vilket i mina ögon är helt underbart men fruktlöst om avsikten är att lösa gåtan. Man kan ju se det som att Mulholland Drive handlar om en dröm. Och vem kan lösa en dröm? Är filmen bra då? Ja, jag tycker den är väldigt bra. Naomi Watts är helt fantastisk. Några av filmens guldkorn är Bettys visktäta provfilmning, produktionsmötet med espresso, det farsartade trippelmordet och illusionsklubben Silencio där Roy Orbisons "Crying" framförs i brutal spansk närbild. Mulholland Drive påminner en hel del om Twin Peaks med röda gardiner, dvärgen, vackra kvinnor som ligger med varandra, molnmusik, dinerkaffe, och ett finmaskigt nät av mysteriska trådar som spänner igenom hela historien. Jag gillar Twin Peaks. Jag gillar Mulholland Drive. Jag vet inte helt och hållet varför.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Ja ni, vad finns det egentligen att säga? Jag måste se den igen. Och igen. Och jag kommer antagligen längre och längre ifrån gåtan för varje gång. Filmen är ett nät av massa stickspår, oklara gränser mellan dröm och verklighet, luckor, ledtrådar... Mulholland Drive är ett irriterande skavsår, en förbryllande gåta, en sensuell dröm, ett brutalt regelbrott, men jag vill inte bli av med den. Den är obehaglig på ett behagligt sätt och många gånger under filmens gång blir jag arg på Lynch för att han gör det han gör för att sekunden efter nästan bli gråtfärdig över hans genialitet. Men jag kan inte hjälpa det, kontrollbehovet tar över - jag vill veta vad han menar! Även om vetskapen antagligen skulle innebära att betyget sjunker. Tills vidare blir den ett skavsår på hjärnan.

Nr 111: Hiroshima - Min Älskade

Originaltitel: Hiroshima Mon Amour (1959) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Södra Allégatan 2A i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Det börjar ju så oerhört bra. En fantastisk poetisk lotsning mellan franskjapanska minnesbilder från Hiroshima. Det bra varar en bra stund, men sen börjar japanen Eiji Okada prata på riktigt - och skratta på låtsas. Avskyvärt. Det känns som att det finns så oerhört många japaner, och även om alla inte kan franska så borde man kunnat hitta en handfull som funkade bättre kemiskt med Emmanuelle Riva. Det lossnar aldrig riktigt för dem, spelmässigt sett. Riva är stundtals oerhört bra, men hon dras ibland ohjälpligt ner i sörjan av Okada. Synd. Och det blir spelfilm av det hela, med fina flashbacks och en för mig inte helt förståelig historia. Men det är skönt att titta på. Riva försöker glömma kärleken; ett hopplöst försök. Släta över gammal förlorad kärlek med ny rivande; minnena hinner ikapp henne gång på gång. Sådan är kärleken - en atombomb, omöjlig att glömma. På slutet kommer en ny poetisk passage och det bländar till igen. Jag tycker mig hitta Södergran, Öijer och Ekelöf i språket, men det är väl bara för att jag gillar dem. Älskar dem. Jag älskar det jag minns och minns det jag älskar. Örfilarna var jag faktiskt inte alls beredd på. Och så passningen till en annan film om kärlek i krig - Casablanca. Hiroshima vinner det slaget med en miss.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: En stilla film om minnen. Så mycket kan jag säga. Det är ingen risk att den här filmen åker fast för fortkörning. Det är skönt, det är lugnt och det är fint att titta på, även om den dokumentära början stundtals är ganska obehaglig. Regissören Alain Resnais tänkte först göra en dokumentär om Hiroshima och bomben men det hela slutade i en spelfilm. En inte helt bekväm utveckling anser jag. För mig är filmen mer en konstfilm, mer en lyrisk berättelse om kärlek, minnen och förgänglighet än en spelfilm. Ärligt talat fattar jag inte så mycket av vad den handlar om. Jag lyssnar på det fina språket, ser de fina bilderna och gör min egen tolkning. De dokumentära realistiska bilderna försärker den poetiska atmosfären, det gillar jag, men skådespeleriet sänker filmen totalt. Emmanuelle Riva får ibland godkänt men kommer inte helt till sin fulla rätt i den här filmen. Med sina dryga 80 minuter är längden alldeles perfekt. Manuset av av Marguerite Duras blev oscarsnominerat vilket är förståeligt, men jag skulle gärna ha droppat en nominering för fotot också. Som en liten överraskning. En liten knall så där.

Nr 110: Den Gode, Den Onde, Den Fule

Originaltitel: Il Buono, Il Brutto, Il Cattivo (1966) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Södra Allégatan 2A i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Skyhöga förväntningar. Vissa filmer skulle jag vilja se ensam i en stor biosalong med hög ljudvolym, lite whiskey och en fotpall. Det här är en sådan film. Att se den på en datorskärm känns futtigt, fattigt, fittigt. Första repliken kommer 10:12 in i filmen. Sen rullas ingredienserna upp; skjuta genom kudden, blåsa av pipan, backhandslap, hattavskjutning, hoppa från tåg i farten, skumbadsrevolver and a whole lotta onda ögat. Clintan suger på sin cigarill, horisontblickar under brättet och pumpar bly. Det är hårt, det är smutsigt, det är tystnad som bryts av vinande kulor. Phheewwuuuwww lät det om kulorna på den tiden. Det är även Nord och Syd. Jag hade ingen aning innan att det var ett tema i den här filmen. Krigsfångar minsann. Man fick uppleva en hel del i vilda västern.
Den här filmen känns lång, inte obehagligt lång, men lite för lång. Slutscenerna är fantastiska; klippen mellan ansiktena på krigskyrkogårdscirkeln. Musiken tycker jag bara är jobbig. Mungigecountry. Och så det där att Tarantino sagt att detta är tidernas bäst regisserade film... tillåt mig att använda en klassiker - det säger mer om Tarantino än om filmen. Mycket mer. Bara en väldigt galen människa skulle kunna påstå något sådant. Jag älskar Tarantino för det. Filmen känns sådär.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Den italienske regissören Sergio Leones tredje film i spaghettiwesterntrilogin om "mannen utan namn" var tydligen den film som gav honom en plats i filmhistorien. Och det med all rätt. Det måhända vara en ganska fånig film med en intrig som lämnar en del att önska men samtidigt är den en cineastisk upplevelse som hänför. Leone filmar med en precis nogrannhet i både extrema närbilder och i svepande vyer som är underbar att se. Clint Eastwood som spelar "mannen utan namn", även kallad Blondie (den gode) gör det han brukar göra. Varken mer eller mindre. Stenansiktet är redan nu väl uthugget. Övriga roller görs av Eli Wallach (Tuco, den fule) och Lee Van Cleef (Angel Eyes, den onde). Insatserna är väl överdrivna men ack så karaktäristiska för genren. Slutscenen när de tre kombatanterna gör upp i en duell på kyrkogården är filmens absoluta höjdpunkt. Med snabba klipp mellan kisande ögon, svettiga pannor och revolvertrevande händer medan Ennio Morricones fantastiska musik intensifieras skapar Leone ett stilbildande grepp för en westerngenre som vid den här tidpunkten var ganska utspelad i Hollywood. Quentin Tarantino menar att Den Gode, Den Onde, Den Fule är tidernas bästa regisserade film och mycket av de stilistiska greppen i filmen återkommer sedemera i hans filmer.

Nr 109: Blue Velvet

Originaltitel: Blue Velvet (1986) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Södra Allégatan 2 A i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Jeffrey Beaumont (Kyle MacLachlan - som senare spelade agent Cooper i Twin Peaks) är en kille som gillar mysterier. När han hittar ett avhugget människoöra på en äng börjar han efter kontakt med polisen göra egna efterforskningar. Hans nyfikenhet tar honom till lägenhet 710 på Lincoln Street där Dorothy Vallens (Isabella Rossellini) bor. Hon får besök av Frank Booth (Dennis Hopper) som går igång på syrgas, blå sammet och våld. Ett kidnappningsdrama med naturliga ingredienser som knark och utpressning rullas upp. Jeffrey är till en början väldigt noga med att behandla Dorothy med mild hand, men efter att ha hittat Bob från Twin Peaks i sig slår han sin älskarinna tills blodet rinner över tänder och läppar. Nå, allt ordnar sig till slut, och den amerikanska småstadsidyllen breder återigen ut sig och kväver effektivt den underjordiskt våldsamma surrealismen som verkar bo i var och en av oss.
Blue Velvet känns mest obekväm och jobbig, men tyvärr inte så intressant. För många och långa scener; litet täthet hade hjälpt den över trestrecket. Pluset på tvåan kommer av de sista tio minuterna och speciellt av den Gule mannen som står blödande död i rummet med en sprakande walkie talkie i kostymfickan. Apropå tvillingtoppar gör Jack Nance (Pete Martell i Twin Peaks) rollen som Paul, som verkligen känns malplacerad. Nej, det här är inte alls nån favorit när det kommer till Lynch. Bästa repliken väser Frank Booth fram ganska tidigt i filmen: "Bebisen vill knulla". Så enkelt kan det vara.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Blue Velvet är en egendomlig och obehaglig thriller med inslag av film noir. Den är nästan drömlik på en typiskt Lynchskt vis. Känslan av att inte veta vad som egentligen pågår och hur saker och ting verkligen förhåller sig är ständigt påtaglig. Det lyfter filmen. Den omdiskuterade brutala skildringen av våld och sex är ett av filmens kärnelement och Dennis Hopper gör kanske den starkaste insatsen som den lustgasberoende mördaren och våldtäktsmannen Frank Booth. Kärleksparet Jeffrey (Kyle MacLachlan) och Sandy (Laura Dern) som hamnar mitt i dramat genom att leka hobbydetektiver är mest tråkiga. Nattklubbsångerskan Dorothy Vallens (Isabella Rossellini) övertygar mig inte heller. Den gula gubben (Jack Nance) som står död mitt i lägenheten med de sista nervryckningarna när waklie talkien går igång är dock fantastiskt underhållande, men det är i och för sig den enda insatsen han gör i den här filmen. Sammantaget känns filmen lite tomgångsaktig. Men det krypande obehag som den ändå framkallar gör den ändå värd ett hyfsat medelbetyg.

Nr 108: Delikatessen

Originaltitel: Delicatessen (1991) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Södra Allégatan 2 A i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Det finns tydliga avtryck i Delikatessen - avtryck som lämnats av fötter som kan spåras tio år framåt i tiden - till den fantastiska Amélie från Montmartre. Jean-Pierre Jeunet, som gjorde Amélie, har tillsammans med Marc Caro skrivit manus och regisserat Delikatessen, och de måste haft fruktansvärt roligt när de gjorde det. Delikatessen är en cendréfärgad fransk syssling till I huvudet på John Malkovich. Brasseskruvad, svart humor som i sin enkelhet är genialisk. Jag tänker på självmörderskan Aurore som försöker och försöker. Jag tänker på gnisselsängen som sätter tempot för resten av hyreshuset. Jag tänker på mannen som lagar kondomen med cykelslangslappar. Jag tänker på kloakveganerna. Jag tänker på takslagsmålet och därefter aquaflykten på slutet som mynnar ut i ett förlösande vattenfall som drar med sig människor, golv och inredning. Jag tänker på detta och skrattar. I likhet med Grease gör den här filmen mig glad och upprymd. Till skillnad från Grease sitter de känslorna kvar långt mycket längre än vad det tar att gå och hämta en snigel i kylen. Dessutom kan jag kursivera nu. Oh.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Jag fick höra att samma skådisar från Delikatessen var med i Alien återuppstår. Kopplingen är inte så anmärkningsvärd som man kan tycka, det är nämligen samma regissör, Jean-Pierre Jeunet. Det var för övrigt han som också gjorde mästerverket Amelie från Montmartre tio år efter denna film. En film som spöar skiten ur Delikatessen flera gånger. Om man frågar mig. Och det gör man ju sällan. Men eftersom det är jag som skriver den här bloggen så kan jag ju säga precis vad som helst. Delikatessen är ingen dålig film. Den är faktiskt rätt bra. Det är en dråplig komedi, dystopisk framtidsfilm och bitterljuv kärleksfilm i ett. Lite som ett Kinderägg. Namnet till trots är kvaliteterna ändå begränsade till syn- och hörselsinnena. Ljuden, fotot, färgerna, de bisarra uttrycken är närapå mästerliga. En trerätters middag till manusförfattarna som kom på idén - det är de värda. Men någon avec till kaffet blir det inte. Där går gränsen.

Nr 107: Grease

Originaltitel: Grease (1978) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Södra Allégatan 2A i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Låtarna, dansen, agerandet. Allt är så överdrivet, nästan som en karikatyr. Ända från början med den enorma vågen som sveper in över Sandy och Danny, via tecknade introt, över miner gester dialoger intriger till slutscenen när bilen lyfter mot himlen - hela filmen känns som ett lyckligt slut. Jag tänker på mig själv och andra som har stått på dansgolven och fegat, mest rört oss i takt. Eller sagt "visst tycker jag om dig, men älska är ett starkt ord" till någon. Grease är hämningslös dans och naivsuperkärlek. Den ber inte om ursäkt och jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att tycka illa om den här filmen. Stundtals känns den lite seg och en aning lång, men som vårsöndagsförmiddagsrulle står den stadigt. Den gör mig glad och upprymd för några ögonblick och ibland är det värt en fyra.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Det enklaste av det enkla. Amerikanskt 50-tal. Tuff kille faller för oskuldsfull tjej som hotar hans image. Byggd på en Broadwaymusikal som blev film. Som blev musikal. Igen. Och spelas för utsålda hus. Kanske är det låtarna som gör det. Det kan jag förstå i så fall. För visst nynnar man med i klassikerna trots att de liknar mer 70-tals-mainstream-muzak än 50-talsrock. Filmen har dock allt som ett amerikanskt 50-tal ska ha (enligt min av-amerikanska-populärkulturen-förstörda-och sneda-uppfattning); ett high-school, några kill- och tjejgäng, amerikanska bilar av cabroletmodell, hamburgerbar, milkshakes, bilrace, skolans baseballag med tillhörande cheerleaders, drive-in-bio, baksätessex, American Bandstand, tivoli och brylkräm. Allt på 1 timme och 46 minuter. Inklusive en massa sång- och dansnummer. Imponerande. Men det hjälper inte hur många höftrullningar John Travolta än gör, hur söt Olivia Newton-John än är, hur mycket låtarna än fastnar - Grease är som att dränka sig själv i fritösen och sedan skölja ner allt med en dubbel plusmeny extra allt.

Nr 106: Clockwork Orange

Originaltitel: A Clockwork Orange (1971) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 i Östersund och Robert på Södra Allégatan 2A i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Slåss du för mycket, eller har du börjat slåss dagligen? Har du märkt att du inte bara våldtar kvinnor, utan också börjat döda dem? Då har vi lösningen för dig. I samarbete med inrikesministeriet har vi utvecklat ett antabus mot våld -och sexmissbruk. Preparatet intas optiskt via droppar. Om du är på väg att sparka, slå, knulla eller så - då! kickar illamåendet in! Vissa biverkningar kan förekomma; de vanligaste är att nionde blir outhärdlig och att du kan uppfattas som en inordnad samhällsmedborgare. Om du känner att du har tappat kontrollen är det vi som har tagit den. Slå till nu!
Visst står väl 2001-ett rymdäventyr i skivbacken? Stanleys fantastiska bilder, perfektionismens vackra sida. Det ryskengelska språket känns Monty Python. Visitationsscenen i fängelset så oerhört bra. Överkonstapeln gör den absolut bästa prestationen i den här filmen. Höghastighetstrekanten en pärla - vilken tid det måste tagit. Men är det bara jag, eller vem har klippt ihop vinglasscenerna mot slutet? Olika mängder vin i olika klipp. Stanley, för fan. Alex de Large inspirerade en handfull att våldta och döda. Travolta lockade ner hundratusentals ungdomar i discodansens fördärv. Travolta - de Large: 1-0.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Jag får en känsla av att Clockwork Orange liksom pågår på en massa olika plan samtidigt, medan jag fastnar mellan våningarna. Jag tappar koncentrationen emellanåt och tyvärr blir filmen lite otydlig. Så mycket förstår jag att det är en samhällskritisk film men vad kritiserar den? Den samtida och framtida våldsromantiken, den statliga anpassningen, det politiska maktspelet, det statliga våldsmonopolet? Antagligen allting. Kanske är filmen som sin huvudperson Alex De Large (Malcolm MacDowell) som slår, sparkar och våldtar allt och alla utan egentlig orsak. MacDowell gör antagligen sitt livs största roll i den här filmen och lyckas bra med att få fram den psykopatiska karaktären vars största intressen är ultra-våld, pornografi och Beethoven. Jag vet egentligen inte vad jag ska tycka men det är uppenbart att det finns något i filmen som tilltalar mig. Det estetiska i både karaktärer och miljö som gör det omöjligt att riktigt tidsbestämma filmens handling fascinerar mig. Tydligen utspelar sig Clockwork Orange i en inte alltför avlägsen framtid vad nu det betyder (80-, 90-, 2000-tal?) samtidigt som mängder av artefakter och prylar placerar handlingen i en väldigt tidstypisk miljö. Kubrick leker med det estetiska på samma sätt som han leker med det rent filmtekniska. V i förevisas både super-speed-threesome och slow-mo-violence. Det finns något absurt och komiskt i hur karaktärerna porträtteras och agerar samtidigt som det är djupt obehagligt och krypande emellanåt. Dock är filmen på tok för lång. En halvtimme kortare hade inte skadat. Kanske hade den till och med blivit bättre. Skarpare. Mer koncentrerad. Lite mer tydlig.

Nr 105: Saturday Night Fever

Originaltitel: Saturday Night Fever (1977) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy i Östersund och Robert på Södra Allégatan 2A i Göteborg.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Jag gillar färgerna, matt trafikljus. Jag älskar Travoltas rörelser, särskilt när han discodansar solo. Så kung. Så på. Så dansgolvet. Men resten är en trist foxtrott. Rocky och en skäggung Al Pacino på väggplanscher. Gängen Faces och Barracudas. Annette cigarette. Saturday night fever känns som en skitig, misslyckad Grease med dåliga oneliners och låga skämt. David Bowie är tvestjärt - han gillar både män och småpojkar. Prästbrorsan som dyker upp och försvinner. Jaha. WTC i soluppgång på slutet, och killen och tjejen som lovar varandra att vara vänner. På baksidan av DVD-fodralet står att läsa att "Saturday night fever är en kraftfull och provokativ urban tragedi som är lika betydelsefull idag som 1977". När skrevs det? 1978? Om det fanns en bok med 1001 baksidestexter du måste undra över innan du dör, skulle den garanterat få en plats. Nej, för mig är Saturday Night Fever discodans. Tänk att John fick röra sig på det sättet utan att bli arresterad. Märkligt.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Travolta kan sina moves. Och jag blir minst sagt imponerad, det ska erkännas. Men ungefär där nånstans, under discokulan till tonerna av Bee Gees, slutar mitt intresse. Jag övertygas inte av manuset - "ung italian-american outsider som kämpar för erkännande och kärlek" - särskilt inte när det finns massor av liknande filmer. Det jag gillar är däremot det typiska 70-talet, i takt och ton, och inledningsscenen när Tony Manero (Travolta) gungar fram på gatorna i Brooklyn med en färgburk svängandes i högerhanden till kompet av Staying Alive. En fantastisk scen som både överraskar och kittlar. Scenen på Brooklyn Bridge mot slutet av filmen har sina kvaliteter också, det ska medges. Annars är det mest dansen och musiken som håller ihop Saturday Night Fever. Jag är övertygad om den betydelse filmen hade när den kom, och hur den fick den tidens ungdomar att strömma till diskoteken och rulla fingrar och höfter på ett helt nytt sätt. Men det var då och nu är nu. Saturday Night Fever är inget lördagsnöje för mig. Inte ens på en torsdag.