Nr 105: Saturday Night Fever

Originaltitel: Saturday Night Fever (1977) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy i Östersund och Robert på Södra Allégatan 2A i Göteborg.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Jag gillar färgerna, matt trafikljus. Jag älskar Travoltas rörelser, särskilt när han discodansar solo. Så kung. Så på. Så dansgolvet. Men resten är en trist foxtrott. Rocky och en skäggung Al Pacino på väggplanscher. Gängen Faces och Barracudas. Annette cigarette. Saturday night fever känns som en skitig, misslyckad Grease med dåliga oneliners och låga skämt. David Bowie är tvestjärt - han gillar både män och småpojkar. Prästbrorsan som dyker upp och försvinner. Jaha. WTC i soluppgång på slutet, och killen och tjejen som lovar varandra att vara vänner. På baksidan av DVD-fodralet står att läsa att "Saturday night fever är en kraftfull och provokativ urban tragedi som är lika betydelsefull idag som 1977". När skrevs det? 1978? Om det fanns en bok med 1001 baksidestexter du måste undra över innan du dör, skulle den garanterat få en plats. Nej, för mig är Saturday Night Fever discodans. Tänk att John fick röra sig på det sättet utan att bli arresterad. Märkligt.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Travolta kan sina moves. Och jag blir minst sagt imponerad, det ska erkännas. Men ungefär där nånstans, under discokulan till tonerna av Bee Gees, slutar mitt intresse. Jag övertygas inte av manuset - "ung italian-american outsider som kämpar för erkännande och kärlek" - särskilt inte när det finns massor av liknande filmer. Det jag gillar är däremot det typiska 70-talet, i takt och ton, och inledningsscenen när Tony Manero (Travolta) gungar fram på gatorna i Brooklyn med en färgburk svängandes i högerhanden till kompet av Staying Alive. En fantastisk scen som både överraskar och kittlar. Scenen på Brooklyn Bridge mot slutet av filmen har sina kvaliteter också, det ska medges. Annars är det mest dansen och musiken som håller ihop Saturday Night Fever. Jag är övertygad om den betydelse filmen hade när den kom, och hur den fick den tidens ungdomar att strömma till diskoteken och rulla fingrar och höfter på ett helt nytt sätt. Men det var då och nu är nu. Saturday Night Fever är inget lördagsnöje för mig. Inte ens på en torsdag.