Nr 104: Elefantmannen

Originaltitel: The Elephant Man (1980) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Villa Victoria i Kramfors och Robert på Södra Allégatan 2A i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Från en freakshow till en annan; publiken byts från lytestörstande allmänhet till docerande läkare, i synnerhet Hopkins, som ställer sig frågan om han är en god eller ond människa som intresserar sig, känner för Elefantmannen. Både och, allt mittemellan och utanför tänker jag. Sminkningen, eller vad det ska kallas, är minst sagt välgjord, tydligen ett tolvtimmarsjobb varje gång. Svartvita fotot är underbart. Uppbyggnaden tills jag äntligen får se monstret, människan, mannen är fenomenal. Sköterskefrukost - skrik - klipp - elefantmannen, skrik. Baserad på en sann historia är i min bok förmodligen att ta i. Möjligen det fysiska, men att Merrick skulle varit en sådan ängel efter en sådan behandling har jag väldigt svårt att tro. Och det gör faktiskt filmen många snäpp sämre i mina ögon. Tårarna blir genomskinligt framtvingade. Kanske beror det på att jag är en cynisk, kall och förvriden varelse. Jag är en människa! Och ett djur!
Slutet är dock helt i min smak. Det långsamt förberedda självmordet. Äntligen sömn. Befrielse.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Elefantmannen är en sentimental berättelse om John Merrick som fick sitt öknamn på grund av sitt deformerade ansikte. Mel Brooks filmbolag fick efter många år tillstånd att göra filmen om John Merrick och han fick med sig David Lynch som regisserade projektet. Och visst finns där den Lynchska stämningen som vi fick försmak av i Eraserhead men inte alls lika gåtfullt och cyniskt utan mycket mer humanistiskt och dramatiskt. Anthony Hopkins är snygg med skägg men kommer inte i närheten av den prestation han sedermera kommer att förknippas med. Hans ansiktsuttryck när han första gången får se Elefantmannen är dock i toppklass. John Hurt måste ha haft ett makalöst tålamod med den sminkningen. Och han gör rollen som Merrick med stor värdighet. Det svartvita fotot är snyggt och genomtänkt. Den långsamma uppbyggnaden, nästan skräckfilmsaktigt som utan att det egentligen märks övergår i sentimental känslighet, är skicklig. Slutet är underbart. Underbart. Och jag känner att jag vill veta mer om denne John Merrick.