Nr 103: Blecktrumman

Originaltitel: Die Blechtrommel (1979) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Södra Allégatan 2A i Göteborg.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: En ytterst sällsam film. Tyskar, polacker och kasjuber. Vad lille Oskar är för sort har jag svårt att avgöra, men han kommer till världen - till den gamla mörkrockaren Danzig - via en förlossningsscen som elva år senare snoddes rätt av till Kurt Olsson - filmen om mitt liv som mig själv. Oskar väljer vid tre års ålder att sluta växa, men fortsätter åldras. Han får en rödvitspetsig blecktrumma som han ständigt bär med sig och spelar på, och om någon försöker ta den ifrån honom gallskriker han sönder allt glas i närheten. Hitler börjar få fäste, och i en finemang scen lyckas Oskar med hjälp av sin trumma och ett centralt gömställe mixa över en tysk krigsceremoniell marsch till en smäktande Wienervals. Vajande heilande händer i tretakt. Oskars mamma dör efter en avancerad sushibulimi. Oskar blir äldre och upptäcker sin barnflicka Marias svaghet för svällande sursockerpulver. Filmen censurerades tidvis i USA på grund av scenerna mellan Oskar och Maria, och det väcktes även ett åtal mot en man som hyrt filmen - han anklagades för nåt slags barnpornografibrott. Friades. Maria föder ett barn - Kurt - som Oskar ser som sitt eget, men som omgivningen ser som Oskars lillebror eftersom Maria även soffknullat med en av de två män som skulle kunna vara Oskars pappa. Oskar mönstrar på en cirkus som underhåller nazister, men återvänder hem när Kurt fyller tre år för att ge honom en blecktrumma. På en av Oskars pappors begravning slänger Kurt en sten i huvudet på Oskar, som då - vid 21 års ålder - bestämmer sig för att börja växa igen. I slutscenen åker Oskar med familj iväg i ett tåg mot ett bättre liv i vad jag uppfattar är en koncentrationslägertransport.
David Bennent som spelar Oskar sopar banan kliniskt ren med allt jag någonsin sett av barnskådespeleri. Jag blir förvånad, häpen, avundsjuk och varm av hans autistiska kyla, exakta timing och lugnt isande blick. Han rör sig och för sig i ohyggligt svåra och gränsbalanserade scener med en sådan lätt naturlighet att jag verkligen undrar om han faktiskt har stannat i växten på riktigt. Filmen i övrigt: det finns en mörk underliggande humorton i både bild och handling. Vad annat som ligger under vet jag inte, men skulle jag satsa några D-mark på något skulle det vara att the Grassman inte är helt nöjd med nazismen. Tyvärr finns det åtminstone två handfulla scener där jag upplever att klippen är antingen för korta eller för långa; de bryter tempot och slaskar till det en aning. Dock är andra scener glänsande, exempelvis glassplittret som stoppar hästarna och fiskätandet. En enormt trevlig bekantskap med en film som i stycken inte liknar något jag tidigare sett. Lovely.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Oskar (David Bennent) är den typ av barn man verkligen avskyr. Den brådmodiga uppsynen, det allvetande uttrycket, den lillgamla attityden. Saken görs inte bättre av att lille Oskar vid tre års ålder bestämmer sig för att sluta växa. Han trummar sig genom filmen på sin lilla blecktrumma, iakttar vuxenvärlden och den nazistiska framväxten, han ligger med sin styvmor, han skriker så högt att glas splittras och han slår följe med en dvärgcirkus. Filmen som bygger på en roman av Günter Grass sägs vara en sensation som fortsätter att chocka sin publik. Och visst är det en film som både förvirrar och förbryllar. Det finns några riktigt bra scener och visst gör Bennent en riktigt bra skådespelarinsats men jag var nog aldrig riktigt på humör för den typen av provokation som filmen verkar hänga upp sig själv på. Behöver nog se den igen.