Nr 102: Chinatown

Originaltitel: Chinatown (1974) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Södra Allégatan 2A i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Privatdetektiven Nicholson får ihop det med kvinnlig klient vars make vänstrar (eller?) med det barn kvinnan har med sin far. Hualigen. Men spännande blir det aldrig. Mest segt och utochinvecklat. En nynoir som kör på tvåans växel rakt igenom. Ibland trycks jag bak en aning mot sätet när accelerationen sätts in, men när kopplingen trampats ner och jag väntar på treans sköna brummande blir det motorbroms istället. Fortfarande tvåan. Chinatown känns som en blandning av valfri "Det våras för"-film, Ford Fairlane och Ace Ventura. Med en liten kryddblandning bestående av några imponerande långa tagningar och en fin slutscen. Jag gillar de små humorpärlorna; gässen, slagsmålen, mannen som visiterar Nicholson och i flykten torkar sig i pannan med den nyfunna näsduken, dyrkscenen när Nicholson tar fram den klassiska hårnålen, men dörren öppnas av hembiträdet innan han hinner skrida till verket. Polanski själv får äran att snitta näsan på Nicholson, plåstret åker på och stannar där nästan hela filmen. Ett riktigt bottennapp är när Nicholson drar för gardinerna samtidigt som ljuset släcks, som för att markera att nu är det mörkt minsann. Omtagning, skulle jag tänkt och sagt. Vad gjorde den lille Roman då? Var han på dejt med sin trettonåring?

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Det bästa med den här filmen är att Jack Nicholson har en plåstrad näsa större delen. Det säger en del. Han ser också till att betyget nätt och jämt klättrar upp på en tvåa. Han har varit bättre. Faye Dunaway är sval och mystiskt på ett obegripligt sätt. Regissören Roman Polanski är överskattad. Åtminstone här. Manusförfattaren Robert Towne belönades med en Oscar för ett manus så fruktansvärt invecklat och ointressant så man nästan somnar. Det gjorde jag inte. Jag stod ut i 2.05. Det är en bedrift.