Nr 111: Hiroshima - Min Älskade

Originaltitel: Hiroshima Mon Amour (1959) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Södra Allégatan 2A i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Det börjar ju så oerhört bra. En fantastisk poetisk lotsning mellan franskjapanska minnesbilder från Hiroshima. Det bra varar en bra stund, men sen börjar japanen Eiji Okada prata på riktigt - och skratta på låtsas. Avskyvärt. Det känns som att det finns så oerhört många japaner, och även om alla inte kan franska så borde man kunnat hitta en handfull som funkade bättre kemiskt med Emmanuelle Riva. Det lossnar aldrig riktigt för dem, spelmässigt sett. Riva är stundtals oerhört bra, men hon dras ibland ohjälpligt ner i sörjan av Okada. Synd. Och det blir spelfilm av det hela, med fina flashbacks och en för mig inte helt förståelig historia. Men det är skönt att titta på. Riva försöker glömma kärleken; ett hopplöst försök. Släta över gammal förlorad kärlek med ny rivande; minnena hinner ikapp henne gång på gång. Sådan är kärleken - en atombomb, omöjlig att glömma. På slutet kommer en ny poetisk passage och det bländar till igen. Jag tycker mig hitta Södergran, Öijer och Ekelöf i språket, men det är väl bara för att jag gillar dem. Älskar dem. Jag älskar det jag minns och minns det jag älskar. Örfilarna var jag faktiskt inte alls beredd på. Och så passningen till en annan film om kärlek i krig - Casablanca. Hiroshima vinner det slaget med en miss.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: En stilla film om minnen. Så mycket kan jag säga. Det är ingen risk att den här filmen åker fast för fortkörning. Det är skönt, det är lugnt och det är fint att titta på, även om den dokumentära början stundtals är ganska obehaglig. Regissören Alain Resnais tänkte först göra en dokumentär om Hiroshima och bomben men det hela slutade i en spelfilm. En inte helt bekväm utveckling anser jag. För mig är filmen mer en konstfilm, mer en lyrisk berättelse om kärlek, minnen och förgänglighet än en spelfilm. Ärligt talat fattar jag inte så mycket av vad den handlar om. Jag lyssnar på det fina språket, ser de fina bilderna och gör min egen tolkning. De dokumentära realistiska bilderna försärker den poetiska atmosfären, det gillar jag, men skådespeleriet sänker filmen totalt. Emmanuelle Riva får ibland godkänt men kommer inte helt till sin fulla rätt i den här filmen. Med sina dryga 80 minuter är längden alldeles perfekt. Manuset av av Marguerite Duras blev oscarsnominerat vilket är förståeligt, men jag skulle gärna ha droppat en nominering för fotot också. Som en liten överraskning. En liten knall så där.