Filmen sågs på internet av Jimmy på tåget mellan Östersund och Norrköping och Robert i Utvängstorp.
Roberts betyg: 4+ Kommentar:
-->Det finns en väldig massa olika teorier om vad Mulholland Drive egentligen handlar om. Analyserna handlar om allt från prinsessan Dianas död till David Lynchs perverterade homosexfantasier. Jag fick också en teori presenterad för mig av Josef som går ut på att hela filmen beskriver hur Dianes liv passerar revy från det att hon trycker av pistolen till dess att hon faller ner på kudden i sängen. Det som återkommer i många analyser är att det handlar om drömmar på olika sätt, i olika former. Och det är där jag också landar. Jag har absolut ingen vattentät lösning på gåtan Mulholland Drive – jag tror inte det finns någon - men jag ser den i stort som en gestaltning av karaktären Dianes drömbearbetning av att hon på grund av svartsjuka och besvikelse lejt en mördare för att döda Camilla. Det finns flera stickspår i filmen som aldrig förklaras och som jag tror inte kan förklaras med vanliga analysverktyg. David Lynch har gjort en film som inte följer reglerna. På olika sätt och med olika teorier försöker olika människor applicera olika logiska mallar på filmen, vilket i mina ögon är helt underbart men fruktlöst om avsikten är att lösa gåtan. Man kan ju se det som att Mulholland Drive handlar om en dröm. Och vem kan lösa en dröm? Är filmen bra då? Ja, jag tycker den är väldigt bra. Naomi Watts är helt fantastisk. Några av filmens guldkorn är Bettys visktäta provfilmning, produktionsmötet med espresso, det farsartade trippelmordet och illusionsklubben Silencio där Roy Orbisons "Crying" framförs i brutal spansk närbild. Mulholland Drive påminner en hel del om Twin Peaks med röda gardiner, dvärgen, vackra kvinnor som ligger med varandra, molnmusik, dinerkaffe, och ett finmaskigt nät av mysteriska trådar som spänner igenom hela historien. Jag gillar Twin Peaks. Jag gillar Mulholland Drive. Jag vet inte helt och hållet varför.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Ja ni, vad finns det egentligen att säga? Jag måste se den igen. Och igen. Och jag kommer antagligen längre och längre ifrån gåtan för varje gång. Filmen är ett nät av massa stickspår, oklara gränser mellan dröm och verklighet, luckor, ledtrådar... Mulholland Drive är ett irriterande skavsår, en förbryllande gåta, en sensuell dröm, ett brutalt regelbrott, men jag vill inte bli av med den. Den är obehaglig på ett behagligt sätt och många gånger under filmens gång blir jag arg på Lynch för att han gör det han gör för att sekunden efter nästan bli gråtfärdig över hans genialitet. Men jag kan inte hjälpa det, kontrollbehovet tar över - jag vill veta vad han menar! Även om vetskapen antagligen skulle innebära att betyget sjunker. Tills vidare blir den ett skavsår på hjärnan.
No comments:
Post a Comment