Originaltitel: Senso (1954) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Förnäma salonger, djupa murriga färger i stearinljus och italienskt 1860-tal. Så var det även i den förra och första rullen vi såg regisserad av Luchino Visconti - Leoparden.
I den här filmen är det den italienska grevinnan Livia som blir upp över öronen förälskad i den österrikiske officeren Mahler. Eller Franz! som hon kallar honom, ropar på honom, efter honom, gång på gång. Franz! Franz! Var är du? Här Livia.
Omöjlig kärlek där i sjuveckorskriget, omöjlig och otillåten och oärlig, i alla fall från östra hållet. Franz är bara ute efter pengar, som den fege desertör han till sist bekänner sig vara. Livia, förblindad av åtrå, mjölkas ordentligt gång på gång - men till slut tar det stopp i och med att Franz hånar och förnedrar henne med ett överspelat och högljutt hästgarvande i närvaro av den av alla prostituerade han för tillfället hyrt in. Livia golar och Franz får smaka på säkert femton rundor bly när han ställs upp mot muren. Det hindrar dock inte Livia från att planlöst irra runt i gränderna och ropa Franz! Franz!
Tycker inte det blir särskilt taggripande eller spännande, egentligen någon gång även om det definitivt tar sig sista 45 minuterna med krigsscener och upplösning. Inledningen med vandrandet, efterföljandet och samtalandet bland Venedigs gränder och broar får mig att tänka på både Rösten Från Andra Sidan och Bara En Natt (även om den utspelar sig i Wien). Jaha?
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Viscontis första färgfilm. Melodramatiskt kostymdrama. Överdåd och passion. Mahler och Livia. Dessertörer och aristokrater. Sex, sorg och svek. Allt slutar med en avrättning. Och Italiens enande.
Originaltitel: Koyaanisqatsi (1982) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Medproducent Coppola verkar inleda med åtminstone sekelgammalt piktogram från Utah. Sen tar trion över; regissör Reggio, fotograf Fricke och kompositör Glass jammar igång med lugna bergsformationer, slowmoskjuten raket, vida landskap, svallande vattenfall, forsande moln och annat som får mig att tänka på saker som varit med under ganska lång tid, relativt sett (förutom raketen då). Sen kommer kraftledningarna, maskinernas intåg, gruvdrift, skövling, bomber och granater. Fantastiska biltrafiktime-lapses, storstädernas ljus, de pulserande systemen blottläggs med filmens metodiska kirurgi, vitt och rött pumpar teknologin i omloppen, i industriådrorna. Fortare, snabbare, intensivare. Tillverkning, förflyttning, individens sårbarhet, ätasovadö, det hektiska mönstret, till synes oändligt repetitivt. Till slut högtryck, kollaps, infarkt, raketen exploderar och brinner upp, faller rykande till marken. Nedstörtad värld. Bara att börja om igen. Bygg upp, rasera. Gör, förstör.
Eller som fotografen Fricke sa: ”Jag filmade bara vad som helst som jag trodde skulle se bra ut på film."
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Den får mig ibland att tänka på Moderna Tider, människans ständiga jakt på effektivitet, teknologi, utveckling. Men här har vi att göra med ett avantgardistisk multikonstverk som vill visa på världens obalans, där moderniteten äter upp det uråldriga utrymme som jordens natur och kultur har präglat. Koyaanisqatsi betyder just "liv utan balans". Till underbara och minimalistiska toner av Philip Glass tas vi med på en förförande resa, med ett nyskapande och kreativt berättarspråk och en tydlig social och politisk spegling av vår samtid.
Originaltitel: Little Caesar (1931) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Roberts betyg: 2
Kommentar: Första rullen i nya lyan, och det känns tyvärr svårt att koncentrera sig på eller få grepp om vad det är jag kollar på. Tycker mest att det är massa snubbar som skäller på varandra och skjuter då och då. Hänger inte med i turerna överhuvudtaget. Lite synd kan jag tycka, eftersom detta uppenbarligen ska vara gangsterrullarnas urmoder, eller i alla fall en av dem. Kriminellt hierarkisk klättring av Rico, som till slut på toppen av stegen får smaka på patronerna och dör frågande sig själv: ”är detta slutet för Rico?”. Verkar så ja.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Smågangstern Ricos polare Joe lämnar skutan medan tid är och blir underhållare i Chicago. Rico däremot gör karriär i undre världen och lyckas liksom aldrig förlåta Joe. Den snabba karriärren stupar platt med ett skott i magen under en affisch med Joe och dansösen Olga. Livet kan sluta på många sätt. En enkel film om svåra förhållanden. Den krattade manegen för diverse andra gangsterrullar som kommit att prägla filmhistorien.
Originaltitel: Viridiana (1961) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och på fmovies av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Sista filmen på Styrsö, flytten går in till centrala Göteborg. Vad passar då bättre än en Buñuel, den sista av totalt nio som är med i boken?
Viridiana (Silvia Pinal) avbryter kortvarigt, tror hon, nunnestudierna för att åka och hälsa på sin uncle uppe i ensliga bergen. Där finns även en tjänarinna och hennes dotter som inledningsvis hoppar planterat rep under trädet. Med sig har Viridiana det lilla katolska resekittet bestående av kors i olika storlekar, en törnekrona och tre grova spikar i händelse av fästelse. På gården får hon snart lära sig att handmjölka, en motvillig spendragsdebut. Hon går i sömnen, bränner garn och lämnar askan efter detta på unclens säng. Askan som en symbol för ånger och död. ”Ångern är din, för att du ska bli nunna. Döden är min, gammal man.” tolkar unclen. Sen vill han gifta sig med henne, efter att han kvällen före hennes avresa bett henne klä sig i den brudklänning hans fru dog i på bröllopsnatten, i hans armar, av en hjärtattack. Lite creepy. Jag antar att han vill ha tillbaka det förflutna. Viridiana är inte helt med på dessa noter, utan vill åka tillbaka till klostret. Unclen ber sin tjänarinna spetsa Viridianas kaffe med nån form av sömnmedel, vilket hon gör av lojalitetsskäl. Unclen påbörjar utforskning av den törnrosasovande Viridiana; händer och läppar över hennes vita varelse, men hejdar sig och lämnar. Dagen efter ljuger han för henne och påstår att han ”gjort henne till sin medan hon sov”, och att hon därför inte kan återvända till klostret. Viridiana knäckt, såklart. Sedan berättar unclen att han ljugit. Se där, ett återtagande i all hast. Detta virrvarr av lögner, ånger och härskande. Viridiana gör som de flesta skulle gjort - hon sticker, svartklädd i en svart droska dragen av en svart häst. Kommer dock inte så långt, på väg ombord på bussen hinner beskedet ikapp henne; hon måste tillbaka till bergen, hennes uncle har hopprephängt sig i ett träd.
Här går filmen in i en lite ny riktning. Viridiana stannar på gården och öppnar vandrarhem slash stödboende för diverse utstötta. En vad jag förmodar utomäktenskaplig son till unclen dyker upp och flyttar in med sin fästmö. Det uppstår oundvikliga under -och överliggande spänningar mellan de olika intressen som finns på gården. Fest eller kolera? Unclens sons fästmö sjappar, sonen dras till tjänarinnan. Föräldrafritt på gården, då anordnas party med Sistamåltidentema, ackompanjerat av delar av Händels verk Messias. Viridiana med halvbror återvänder hem och hamnar i en ordentlig rävsax; brodern bakbunden och Viridiana på väg att bli våldtagen. Halvbrodern lyckas dock muta till sig en kumpan som slår ihjäl förgriparen. Lugnet sänker sig över gården, törnekronan bränns och popmusiken skvalar. Håret släpps ur sin knut och i sista scenen anas en kortspelstrekant mellan Viridiana, halvbrodern och tjänarinnan. Inga konstigheter.
Lite vemodigt att säga hej då till Buñuel, det är faktiskt mer än tio år sedan vi i detta projekt såg hans första film, och vår första film av honom, Den Andalusiska Hunden. Han är definitivt en av de filmskapare som jag tycker tar ut svängarna ordentligt och ibland kedjefångar mitt intresse, men oftast också gör att jag undrar vad fan det är jag tittar på. En kanske skulle se om Hunden så här tio år senare för att undersöka vad jag ser i den idag? Tror jag gör det.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Viridiana är Buñuels återkomst till Spanien som tackar honom genom att förbjuda den här filmen. Så kan det gå. Det är #metoo-varning (som i alla andra filmer) men också mustigt och ironiskt. Religionkritiskt, samhällskritiskt och kritiskt i största allmänhet. Viridiana är samtidigt surrealistisk och realistisk i sin dramaturgi. När Viridiana samvetsgrant öppnar upp det nyärvda godset för samhällets bottenskikt så brakar helvetet lös rent ut sagt. Det blir å vilket party för hela slanten och Viridiana överger sin gudsfruktighet och ägnar sig åt kortspel resten av livet. Amen.
Originaltitel: Babes In Arms (1939) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Story Hotel, Nordenskiöldsgatan 24, Malmö, och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.
Roberts betyg: 2-
Kommentar: Vad du vill på trettiotalet. Käck och näpen ungdomsrevolt. Mickey Rooney så där irriterande energisk; det här fixar vi, häng på mig, jag tar ton, jag spelar och ni kompar, jag regisserar och tar kontrollen, jag bestämmer, jag är enväldig, jag dikterar villkoren, jag får med mig massan, jag röker en cigarr och hostsnubblar mig ut, roligt va? Dra ollon dra ollon, här i vår runkarklubb.
Jimmys betyg: 2-
Kommentar: Tvålfager children of the revolution-ultra light. Tonårsskådisarna Judy Garland och Mickey Rooney i sällskap av ett gäng fånigt musicerande barnskådisar. Kidsen vill uppträda, föräldrarna vill att de studera. Generationsuppror a' la 30-tal. En del musiknummer som jag känner igen, bland annat den gamla enerverande dängan Good Morning (Godmorgon, hör fåglar sjunga glatt, god morgon, god morgon i kör). Det här projektet har faktiskt lärt mig att uppskatta musikaler, eller kanske vänja mig vid dem, men det här är inte särskilt bra. Kanske finns det några få tillfällen i filmen som jag faktiskt blir lite intresserad men de har jag i så fall glömt.
Originaltitel: Yol (1982) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Permission från turkiskt Alcatraz; fängelseön Imrali i Marmarasjön. Vi får följa en handfull fångar på deras respektive bumerangfärder med buss, ånglokståg och snöpuls. Hem till minerade gränsland och konflikter äldre än minnet. Skuld, skam, heder, stolthet, förtryck, flykt, koder, löften, svek, straff, lagar, regler, sorg och tandvärk. Sen tillbaka till fängelset. För mig helt omöjligt, tyvärr, att hänga med i vem som tar vem. En inte helt ovan känsla i det här projektet, och det känns synd eftersom jag ändå känner att den här rullen har nåt speciellt. Jag är bara inte mottaglig för det, jag greppar inte sammanhangen. Regisserad på distans inifrån fängelset av Yılmaz Güney.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Jag vill tycka om den. Jag anstränger mig för att förstå, lägga på minnet, följa med i spåren. Och jag känner att det finns något djupt intressant, en kokande vrede, en poetisk känsla för detaljer, en politisk ambition, en mänsklighet. Jag anar allt detta men får inte ihop det. Jag läser mig till handlingen och vissa bitar faller på plats men filmen blir fortfarande endast ett fönster mot en värld jag inte förstår. Jag skulle vilja ge den mer tid, se om den, prata om den, analysera den utifrån statsvetenskapliga, sociologiska, teologiska och maktteoretiska perspektiv på samma gång. Men jag väljer att låta den vara. Känns bäst så.
Originaltitel: Stroszek (1977) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.
Roberts betyg: 5-
Kommentar: Inledande fjuttibrall i institutionscellen, och sen flyter den ena smått märkliga men helt naturliga scenen efter den andra förbi. Hallickarna i bierstugan. Dragspelandet på innergården - Bruno en berättarteknisk mästare med handsignaler och röstlägen. Interiör: sunkig lägenhet i Berlin, en liten gråspräcklig man spelar Månskenssonaten på ett ostämt piano, Bruno intill rökande en cigarett, var är Eva, hon kommer nog. Det för tidigt födda barnets gripreflexer. Bilverkstad i Railroad Flats: Clayton drar ut en tand på sig själv med hjälp av en tång. Tractor Wars - som tornerspel. Exekutiv auktion av mobila huset med snabbtungade utroparen, ortsbefolkningen på plats för att bevittna, som forna tiders avrättningar, forna tiders i denna del av världen, nutida i andra delar och framtida i nån del man kanske inte trodde var möjlig. Slutscenen helt fantastisk med sittliften, den runtkörande brinnande bilen och indianen som står på parkeringen och undrar vad som pågår. Polisen över radion: ”we can´t stop the dancing chicken”.
Balladen om Bruno S känns som ett fönster, en reva in till nåt annat, nåt verkligt. Som att befinna sig på livets bakgård, utstött bland ruttnande torrdass och trådiga tvättlinor, utan möjlighet att ens vilja ta sig därifrån. Brunos blick på samma gång oändligt långt borta och fullkomligt närvarande.
Jimmys betyg: 5-
Kommentar: Ibland dyker det upp människor som liksom är omöjliga på något sätt. Original där originalitet är ett alldeles för litet ord. Personer där begreppet mänsklighet får ett helt nytt liv. Som gestaltade karikatyrer av sig själva. Bruno Schleinstein är en sådan person som jag blir alldeles bländad av. En marginaliserad gatumusikant som levde en stor del av sitt liv på institutioner. Regissören Werner Herzog upptäckte hans kvaliteter och tog hona under sina vingar. I Balladen Om Bruno S specialskrev han en roll åt just Bruno S - en kåkfarande gatumusikant, glad i alkohol och förtjust i den prostituerade Eva. Med i sällskapet är den äldre grannen Scheitz. Trötta på det brutala livet i Berlin beger de sig för att söka lyckan i USA. Eva drar med en lastbilschaffis och Scheitz blir galen. Allt slutar med att Bruno, de de små signalernas mästare, tappar greppet totalt. Det är skoningslöst och briljant, overkligt men fullkomligt verkligt. Tydligen var det den här filmen Ian Curtis från Joy Division såg just innan han tog sitt liv.
