Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.
Kommentar: Vinna eller förlora? Talang och karaktär. Leva låta leva, leva låta dö. Äh, jag stöter upp på högstanivån, det är ju ändå nr 700. Blytung öppning och underbart att inte få se sista stöten i första blåsningen; så elegant och välredigerat. De frysande jazzvinjetterna, de inrökta biljardhallarna med halta inventarier, de rutinmässiga beställningarna i baren om det finns nån. Rökningen över duken och sittandet på bordskanterna går dock bort - det var strängt förbjudet när jag hängde i liknande miljöer för evigheter sedan. Likaså minns jag förbudet mot masséstötar som återfinns men inte efterlevs i den här rullen, men det var inte överallt det gällde.
Inte helt olikt Rocky i långdistansmötet mellan Fast Eddie (Paul Newman) och Minnesota Fats (Jackie Gleason). Sekonder på sidorna, ge inte upp, har du fått nog? Och så sitter Piper Laurie där helt plötsligt, känd från Twin Peaks, sitter där och visar sig ha ganska ordentliga bekymmer med alkoholen. Lika som med Fast Eddie, och lika barn leka bäst även om det också sägs att opposites attract. De stänger in sig själva och varandra i ett litet utrymme med wisskykhyssar och ömsom älskar ömsom grälar. Fantastiskt bra spel mellan Newman och Laurie. Bara att njuta och tro på allt som sägs, allt som görs. Lite Vem Är Rädd För Virginia Wolf, men budgetstyle. På picknickfilten känns det meta när Fast Eddie beskriver känslan av flow i vissa situationer, när allt bara går av sig självt, jockeyn på hästen och nerver ända ut i kön som en förlängd arm. Jag tänker att just för att Newman har precis den förmågan som skådis kan han leverera den scenen så trovärdigt och beskriver egentligen sig själv där och då. Brutna tummar, men Piper stannar som en textrad ur Time av Waits; ”she said she´d stick around until the bandages came of”. Piper hela tiden utsökt balanserande mellan nyktert förälskad, tipsy mollstämd och berusat dekadent. Så slutar hon på badrumsgolvet och sista duellen är ett faktum.
Fifflaren är en sån där film som jag bara vill ska fortsätta, även om den kanske blir en smula långdragen på sina ställen. Biljardscenerna är fantastiskt fräscha och säkert har det mycket att göra med att regissören Robert Rossen själv verkar ha varit i så att säga branschen, och att legenden Willie Mosconi är inblandad i närbilderna. 25 år senare kom The Color Of Money med Newman som en äldre Fast Eddie och Tom Cruise som den yngre och hungrige arvtagaren Vincent Lauria. Den såg jag säkert tjugo gånger när den kom och nu blir det till att se om den ikväll. Och så funderar jag på att köpa ett biljardbord.
Jimmys betyg: 5-
Kommentar: Okej. Sista filmen för i år. Nummer 700. Jag känner mig mottaglig, öppen och generös. Skulle jag ha sett den vid ett helt annat tillfälle med helt andra förutsättningar skulle den kanske ha stannat på en 4 eller 4+. Men nu är det som det är. Det är en riktigt bra film med utmärkta rollprestationer. Paul Newman som Fast Eddie, en stöddig fifflare i biljardsvängen. Piper Laurie som den deprimerade och försupne skönheten Sarah. Det är välregisserat med ett fantastiskt foto, särskilt drabbningarna vid biljardborden. Scenerna mellan Newman och Laurie skapar en sån där fin nerv som man längtar efter att få se. En kärlek lika vacker som omöjlig. Bitterhet, cynism, svek och dekadens men det hela känns väldigt trovärdigt och finkänsligt. Fifflaren får mig att längta till biljardborden. Det är bra tror jag. En riktning för det nya året kanske. Gott slut.
