Nr 645: En Julberättelse

Originaltitel: A Christmas Story (1983) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jamie.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Annandagsfilm på ny plats; Casa Jamie med all inclusive. Och maten och sällskapet får klart högre betyg än filmen. En klassiker från 1983 som jag aldrig hört talas om. Inte ens Technicolor, utan Metrocolor, även det ett nytt begrepp. Ett slags novellfilm, med olika berättelser som kretsar kring en av Ralphs (Peter Billingsley) barndomsjular, även om grundönskningen är att han vill ha ett luftgevär. Den är inte stereotyp som en vanlig mjukisjulefilm, men den är inte heller lika rolig som exempelvis Ett Päron Till Farsa Firar Jul. Roligast är nog lillebrorsan som kläs på så inåt helvete att han inte kommer upp om han ramlar omkull. Ja, och det är väl inte så jätteroligt. Årets sista film!

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Ny filmplats i en annan del av stan. Julmiddag och julklappar hos Jamie. Fantastiskt initiativ. Och filmen då... En ganska fräsch julkomedi som har lite delar Ensam hemma, lite delar Päron till farsa. Inspelad under 80-talet men utspelas under 40-talet. Peter Billingsley är charmig i rollen som nioårige Ralph. Grundberättelsen är att Ralphie mest av allt önskar sig ett Red Ryder leksaksgevär i julklapp. Och hur intressant kan då det bli? Inte jätteintressant egentligen. Däremot är det små lustiga bihistorier som ramar in livet runt grabben - hundar, prydnader och överklädda småsyskon till exempel. Barnperspektivet är genomgående och för någon som inte helt är överens med barn på film så är det ändå helt okej. Kanske för att det bisarra vinner över det mainstreama.

Nr 644: Kes - Falken

Originaltitel: Kes (1969) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: En studie i dressyr. Kolgruvemisär i mellanengelsk fattighåla. Föräldrar uppfostrar barn, barn mobbar varandra, lärare pennaliserar elever, människor tillfångatar djur. Idrottsläraren är spelare, domare och bödel i ett och njuter av att isduscha lervällingen av sina undersåtar. Så är han dresserad, så fortsätter han dressera. Så håller vi varandra och oss själva på behörigt avstånd från varandra, och oss själva. Skolrektorn, butiksägaren, mammorna - alla undrar de vart dagens ungdom är på väg. En lärare bryter mönstret, likt en captain oh captain lyssnar han på Billy (David Bradley) och får honom att berätta om sin dressyr av en tornfalksunge. Klassen sitter häpen och applåderar efteråt. I ett ögonblick av magnifikt samförstånd i det rangliga skjulet förlorar sig läraren och Billy i skönheten i falkens flykt och attacker, människans instinktiva respekt för detta djur, hur den seglar fritt över himlen. Fast den är ju inte så fri, tänker jag hela tiden. Den är ju infångad, och tämjd, även om Billy hävdar att det inte är så. Från början är linan grov och synlig, efter tillräckligt mycket dressyr i form av belöning, tillit och reprimander kan den fysiska linan tas bort, men först efter att längtan bort har transformerats till längtan tillbaka. Linans syfte uppfylls trots dess frånvaro.
Mycket vackert foto av falken i luften ackompanjerad av tvärflöjt. Socialrealistiskt så det svämmar över, men inte alls smetigt. Ordentlig tur att vi hade åtminstone engelsk textning, annars hade jag inte fattat ett skvatt av dialekten. Finfin prestation av Bradley.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Ken Loach var en av mina stora favoriter kring sekelskiftet med filmer som Carla's Sång, Bröd Och Rosor och Mitt Namn Är Joe. Socialrealism med ett starkt politiskt medvetande. Filmer om den enskilda människans kamp men alltid med kollektivets rättvisa för ögonen. Kes är Loachs första långfilm och det är första gången jag ser den. Den är inte alls hans bästa film men en fin början på hans långa karriär. Den unge Billy lever i fattiga arbetarklassförhållanden i Barnsley tillsammans med sin mamma och äldre bror. Framtidsutsikterna tycks vara starkt begränsade till ett liv i gruvan. Hans flykt från den torftiga tillvaron blir när han hittar en falkunge som han fascineras av. Han börjar träna falken som han ger namnet Kes. Genom det stora intresset får livet en mening och en av de finaste scenerna är när Billy inför sina klasskompisar föreläser om falken och falkdressyr. Filmen illustrerar fint relationen mellan frihet och ofrihet. Billys starkt begränsade och ofria tillvaro speglas mot fågelns frihet och oberoende. Fast ändå inte? Även fågeln tämjs och dresseras. Billy hålls tillbaka av både penalististiska idrottslärare och den frustrerande brodern på samma sätt som Kes frihet begränsas av Billys längtan bort. Den outtröttlige Loach är numera 80 år och alldeles nyligen hade hans senast film Jag, Daniel Blake premiär.

Nr 643: Ficktjuven

Originaltitel: Pickup On South Street (1953) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Robert på Residensgränd 19 och av Jimmy på tåget mellan Stockholm och Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Knepigt och rörigt om en ficktjuvad mikrofilm som innehåller amerikanska statshemligheter. Den ska inte få hamna i händerna på kommunister. Svartvitt och mörkblött i hamnkvarteren. Hårdhänta kyssar, en kallblodig ihjälskjutning och en massa skrymslen och vrår att gömma sig i. Regissören Samuel Fuller träffade vi senast i Shock Corridor, och nog finns det en liknande desperat nerv även i denna rullen. Den här Ficktjuven borde ju vara en inspirationskälla till den andra Ficktjuven, i alla fall minns jag själva ficktjuveriscenerna som snarlika varandra.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Jävligt bra början. Blickarna. Händerna. Visuellt och lekfullt. Närgånget. Kameran fortsätter vara intim genom hela filmen och skapar personliga porträtt. När Ficktjuven gjordes var kalla kriget i antågande och kommunisträdslan omsluter filmen som en våt filt. Grundstoryn är annars rätt spännande och skådespelarna levererar på det sätt jag kan förvänta mig av en noir från den här tiden. Men det blir tyvärr inte så intressant som jag hade hoppats. Tyvärr hackade nätet störande genom hela filmen så den 80-minuter långa rullen tog hela vägen från Arlanda till Ljusdal att se.

Nr 642: Låt Tågen Gå

Originaltitel: Ostře sledované vlaky (1966) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Robert på Residensgränd 19 och av Jimmy på tåget mellan Stockholm och Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: En av filmerna som sorteras in i den så kallade tjeckoslovakiska nya vågen, där vi tidigare sett Det Brinner Min Sköna och Tusenskönorna. Kanske någon mer?
Låt Tågen Gå utspelar sig utelsutande på eller kring en så kallad järnvägsstation där det så kallade andra världskriget inte visar sig annat än genom tyska tågtransporter som passerar då och då. Däremellan ägnas tiden åt duvskötsel, raggningsknep och så kallad för tidig utlösning. Sista scenen är fenomenalt tragisk, och för i alla fall mina tanker till Hitchcocks Fåglarna Sjunga Kl 1.45. Kepsen vindrullar förbi de precis då ont anande.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Oscar för bästa utländska film minsann. Har ingen aning om konkurrensen men det känns som ett bra beslut. Låt Tågen Gå är en egensinnig blandning av komedi och tragedi med både erotiska och satiriska inslag. På den tjeckoslovakiska järnvägsstationen under andra världskriget får den unge Miloš (Václav Neckář) äntligen sin stinsuniform. Nu kan han stå på perrongen och slippa grovgörat. Han ser upp till den äldre kollegan Hubicka (Josef Somr), en bister rättshaverist som mest ägnar sig åt att jaga kvinnor. Miloš är förälskad i konduktören Máša (Jitka Bendová) men är för nervös för att ligga med henne. Förkrossad försöker han ta livet av sig. Under tiden passerar tyska ockupationstrupper järnvägsstationen som en påminnelse om att kriget ständigt är närvarande. I början av filmen är det mest underhållande iakttagelser och roande händelser men det övergår mer och mer i komplexiteter och tragik. Precis som titeln antyder så finns det en känsla av låt gå-mentalitet i berättelsen, en slags uppgivenhet och medveten underkastelse för det som pågår. Samtidigt finns det en ständig underton av motstånd och förlöjligande av överheten. Ett farsliknande jävlar anamma. Fotot är behagligt och perrongscenerna är fantastiskt fina. Det var en fin upplevelse på tåget norrut.

Nr 641: Man Bites Dog

Originaltitel: C'est arrivé près de chez vous (1992) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Youtube hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: Länge sen jag drog till med ett riktigt högt betyg, men känns det så så känns det så. Fyra filmskolestudenter bestämmer sig för att göra en film, och det blir en film om att göra film. Huvudkaraktären Ben är en sociopsykotisk vardagsmördare som både slumpvis och snillrikt tar sina offer av daga. Ett filmteam följer honom för att till en början bara dokumentera hans förehavanden, men efter ett tag blir de indragna (alternativt släpper in sig själva) i handlingen och börjar hjälpa till med mördandet. Till slut är de sponsrade av Ben och bistår honom i allt.
Man Bites Dog är brutal med sina svartvitkorniga och grafiska mord, men framför allt är den brutalt komisk med några riktigt minnesvärda scener; exempelvis när Bens filmteam träffar på ett annat filmteam nere i en källare, som uppenbarligen är ute i samma ärende. Detta filmteam använder dock videokamera, medan Bens team har riktig film. Avrättning följer. Lika lustigt när kameran och ljudet inte är på samma ställe, och man får följa en regidiskussion i ett trapphus. Det är så oerhört skickligt fångat och nöjer sig inte med en skakig kamera för att ”efterlikna” en dokumentärfilmsinspelning. Alla Bens utläggningar om allt och inget; han är expert på allt från arkitektur till kärlekspsykologi. Regissören vid bordet som vid två olika tillfällen gråtande bedyrar att resten av filmen ska göras till minne av de ljudtekniker som blivit dödad i tjänst; en blinkning till trummisdöden i Spinal Tap.
Jag upplever att filmen aldrig hade funkat om inte huvudkaraktären spelats av Benoît Poelvoorde. Precis som jag upplever att The Office inte funkar utan Ricky Gervais, eller Guns n`Roses inte funkar utan Axl. Ibland står stjärnorna rätt och Man Bites Dog är en uppfriskande misär mitt i livet.
Originalpostern (den som är på bild i detta inlägg) med en napp byttes ut mot en med löständer i övriga världen. I Sverige totalförbjöds filmen. Really?

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Man Bites Dog är en mycket märklig historia. Filmad i svartvitt med skakig handkamera och utan pålagt ljud eller någon musik liknar den en dokumentär i sitt format. Handlingen kretsar kring Ben (Benoît Poelvoorde), en narcissistisk seriemördare, som överallt följs av ett filmteam som dokumenterar allt han gör. Till och med hjälper honom bli av med liken. Ben är alldeles uppenbart galen medan filmskaparna framställs som naiva åskådare. Det känns som att filmen på något sätt vill kommentera relationen mellan en sensationslysten publik och en överdriven våldsjournalistik. Åskådaren placeras direkt i handlingen. Och bidrar till och med till skapandet av den. Men till skillnad från Henry - En Massmördare så finns det ett underhållande och emellanåt komiskt lager i filmen. Obehaget i de extrema våldsskildringarna fördunklas tyvärr av den bisarra presentationen. Ändå en intressant film som skiljer ut sig.

Nr 640: Tabu

Originaltitel: 御法度 (1999) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Ja, vad ska man säga? Kanske beror det på den bristfälliga textningen, men jag fattar inte mycket av handlingen i den här rullen. Det handlar om en slags samurajskola i Kyoto på 1800-talet. Och om sexualitet; homo, hetero och bi. Och en centralfigur i historien är den unge och lite androgyne Kano (Ryuhei Matsuda), som påverkar både lärare och elever på skolan. Många vill ligga med Kano, men Kano vill inte ligga med nån. Dock känns det som att det finns enormt mycket mer och fler bottnar i det här. Men jag fattar det inte, jag hänger inte med. Intrigen verkar spännande, det ser man ju på skådisarnas uttryck och rörelser. Det sker avgörande saker och på slutet verkar det som att det till och med blir en upplösning, som en thriller liksom. En gåta får sitt svar.
Regissören Nagisa Oshima verkar vara i samma klass som Kurosawa, men mycket mer provokativ. Allt bara verkar när det gäller den här filmen.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Såpa i samurajmiljö. Det är mitten av 1800-talet någonstans i Japan och milisen ska välja ut nya rekryter. På den uteslutande manliga skolan tränas de unga männen i den ädla stridskonsten för att bli fullvärdiga samurajer. På pappret upplagt som en en klassisk kämparfilm, en manlighetsuppvisning. Men titeln avslöjar något annat. Undertryckta känslor och sexuella spänningar flyter snabbt upp till ytan och kampen blir en åtrå mellan de unga männen. Så långt är jag med, men sen tappar jag greppet. Det här är en sån film som emellanåt dyker upp i det här projektet, en sån film som på ytan känns bedrägligt enkel men som egentligen skulle behöva en guidebok. Eller åtminstone delas upp i mindre avsnitt för att kunna diskutera mellan varje del. Det här är en film jag vill gilla men som dessvärre inte fångar mig. Nagisa Oshima har en film till i boken, den erotiska Sinnenas Rike från 1976 som totalförbjöds i vissa länder. Det känns som att han spelar på vissa teman den där Oshima,

Nr 639: The Killer

Originaltitel: 喋血双雄 (1989) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Trigger happy male bonding, slowmobromance, åttiotalsskimrande loveballader. Snut och yrkesmördare; två flyktingar korsar varandras spår, lite Heat, men där Pacino och De Niro inte riktigt släpper in varandra på livet öppnar Yun-Fat och Lee upp hela registret inför varandra. Och som en Ekelöfsk jungfru mitt i detta den förblindade Jennie (Sally Yeh), som behöver en ny hornhinna, och det är samvetskvalade kriminella stålar till denna hornhinna som Yun-Fat är på jakt efter och han jagas i sin tur av Lee. Spända close up rangekonfrontationer med liksom stelopererade pistolarmar där tiden stannar till varvas med långsamt dansande magasinstömningar; ett slags poetiskt drömskt over the topvåld som jag både kan skratta åt och fascineras av. The Killer är en solklar inspirationskälla för Tarantino och exempelvis De Hänsynslösa, men den har också lånedrag av exempelvis Den Gode, Den Onde, Den Fule och när Yun-Fat blir blind på slutet tänker jag på Oidipus blödande ögon. Det trodde han inte, den gamle Sofokles, att det i framtiden skulle sitta bloggare och parallellera hans drama med en Hong Kong-rulle. Kan du förresten svaret på gåtan (utan att googla) som Oidipus fick ställd till sig av sfinxen? ”Vad är det som först går på fyra ben, sedan två ben och tills sist tre ben?"

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Pumpskjutande romantisk superaction om den sentimentala yrkesmördaren Ah Jong (Chow Jun-fat) som av misstag skjuter bort hornhinnorna på sångerskan Jennie (Sally Jeh). Det blir upptakten till en hisnande såpopera av kärlek, ärbarhet, blod, svett och tårar samt en jädrans massa stunts. Jong och Jennie förälskar sig i varandra men den verkliga kärlekshistorien är mellan Jong och den tuffa snuten, Li Ying (Danny Lee). I dimmigt musikvideoljus hittar de båda protagonisterna varandra i ömsesidigt samförstånd. The Killer (som egentligen har det mycket mer passande namnet Två Hjältars Blodsutgjutelse på originalspråk) är serietidningsliknande i sitt format och det är alldeles uppenbart att den har inspirerat regissörer som Tarantino och Rodriguez.