Nr 586: Möte Vid Oxoket

Originaltitel: The Ox-Bow Incident (1943) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Robert på Residensgränd 19 och Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 7: Henry Fonda igen. Inte så länge sen vi såg honom i Harmonica - En Hämnare, men då var han the bad guy. Det får jag i och för sig intrycket av att han är i denna rullen också, till en början. Det blir fight i baren och Fonda får en flaska i huvudet, och det verkar inte vara så ovanligt. Men sen visar det sig att han är en riktig hedersknyffel. Hög moral. Stort rättspatos. Rakryggad och eftertänksam. Demokratisk och pålitlig. Men snarorna binds och huvudena hängs (snyggt med bara skuggorna). Så går det när sheriffen är out of town. Då dansar råttorna på bordet, tar lagen i egna händer och släcker blodtörsten med det som står rakt framför näsan. Ett missförstånd som eskalerar. Grupptryck, hämndlystnad, maktbegär och på slutet en rejäl dos samvetskval. Hur ska det annars sluta? En sedelärande historia som bevisar att vi ingenting lär oss av sedelärande historier. Det verkar vara en farlig bransch, boskapsbranschen.

Jimmys betyg: 4- 

Kommentar: Möte vid Oxoket bygger på en novell av Walter van Tilburg Clark som i stora drag handlar om vad som händer när människor tar lagen i egna händer. Det är en billig studioproduktion, enkel och rak, och med en nästan klaustrofobis intensitet. I en liten västernstad börjar ryktet snabbt sprida sig att boskapsskötaren Kinkaid blivit mördad och hans kor blivit stulna. Under ledning av den före detta sydstatsmajoren och vice sheriffen bildas en lynchmobb som ska leta rätt på mördarna. Man hinner ifatt de tre misstänkta vid ox-oket där stämningen tätnar. Naturligtvis finns det de som motsätter sig den planerade lynchningen och starkt pläderar för att de misstänkta måste få en rättvis rättegång. Även om vi vet vad som kommer hända lyckas filmen ändå framkalla ett litet hopp för de tre männen som vi naturligtvis förstår är oskyldiga. Både hoppet och lagen som princip upphör dock i det ögonblick de blir hängda. Omedelbart efteråt får mobben nyheten att Kinkaid inte alls är död och att männen har blivit oskyldigt dömda och dödade. När vår hjälte Henry Fonda, främlingen på genomresa, en poor lonesome cowboy och en rättskaffens man, läser en av de mördade männens brev till sin hustru och får männen vid bardisken att skämmas, så kramar man ur de absolut sista dropparna av sentimentalitet ur filmen. Det känns sådär om jag ska vara ärlig. Och kanske har filmen lite för mycket pekpinnemoral över sig men det är ändå en nervigt obehaglig historia som är riktigt skickligt genomförd.

Nr 585: Tjuven i Bagdad

Originaltitel: The Thief Of Bagdad (1924) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 6: För tankarna till Super Mario Bros. Atleten med balettskelettet, Douglas Fairbanks, kryper upp och ner ur stora urnor, tåspetshoppar mellan avsatser, klänger i tyngdlösa rep, simmar så där långsamt och pulserande under vattnet under hur lång tid som helst, fightas med monster, springstudsar genom eld i grottan, får nyckel som öppnar skrin som typ tar honom till nästa level med uppdraget att rädda prinsessan och använder magiska puffar för att mobilisera medhjälpare utanför fortet. Och allt sker liksom kant till kant i bilden. Från ena sidan till den andra. Inte så mycket bortåt och hitåt i bild, antar att det kan ha att göra med att det är kulisser och annat i vägen. Men vilka fantastiska effekter! Flygande matta, kristallkula, vingförsedd häst. En av de klart bästa filmerna från den tiden måste jag tillstå. Gösta Berlings Saga var bra också, men på ett annorlunda sätt. Tjuven i Bagdad är en finfin söndagsrulle, med extra allt.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Douglas Fairbanks. Producent, manusförfattare, huvudrollsinnehavare, underhållare, hjälte. Fairbanks går in med allt han har i den här filmen. Och njuter alldeles uppenbart av varenda sekund. Och så blir det också en riktigt bra film. Uppenbarligen det största kulissbygget i Hollywoods historia och med tanke på att de flesta episka och historiska filmmiljöer i modern tid är datoranimerade så är det en stor bedrift. Tjuven i Bagdad är en stor film och miljöerna är faktiskt riktigt välgjorda. Filmen kryllar dessutom av massor av spännande företeelser så som magiska repet, flygande mattan, spåkulan, magiska kistor, drakar, havsodjur, ja, till och med den flygande hästen Pegasus. Allt kryddat á la arabian style. Fairbanks är tjuven Ahmed som förälskar sig i prinsessan och för att vinna hennes gunst utger sig för att vara prince-of-whatever. De övriga friarna är prinsen av Indien, prinsen av Mongoliet och prinsen av Persien (som för övrigt spelas av en kvinna, okrediterad i rollistan dessutom). Märkligt. Ahmed blir avslöjad och pryglad men frisläppt av prinsessan vars hjärta han har lyckats vinna. Nu börjar äventyret för de övriga att förtjäna prinsessan. Ahmed övertalas av moskéns heliga man att även han kan bli en prins och på allvar kunna gifta sig med prinsessan. Det blir en fantastisk Odysseuslik resa som innehåller element från alla möjliga historiska kulturer. Det matas på med allt möjligt och det är verkligen riktigt underhållande. Tjuven i Bagdad var en trevlig överraskning. En perfekt söndagsmatiné. 

Nr 584: Mannen Utan Ansikte

Originaltitel: The Man Who Fell To earth (1976) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Bluray hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 5: Vi tycker båda att den påminner om Performance, vilket visar sig vara inte alls så konstigt eftersom det är Nicolas Roeg som har regisserat båda filmerna. Han har även regisserat Rösten Från Andra Sidan. Kusligt.
David Bowie - enligt egen utsago stenhög på kokain under hela inspelningen - är Newton, en utomjording som kraschlandar i New Mexico på jakt efter vatten till sin uttorkade hemplanet. Med kun -och egenskaper som vida överträffar de hittills förvärvade på jorden bygger Newton ett ekonomiskt imperium i syfte att ha råd att bygga ett rymdskepp som ska ta honom och vatten hem till den väntande familjen. Experimenterandet med bild, klipp, sex och tid känns igen från Performance. En av de scener som fastnar starkast hos mig är den när Newton åker förbi en plats i sin hitechbil, och hur han liksom ser de människor som bodde där för vad vet jag, två sekel sedan? Och de ser bilen som kommer körande. Tiden som en parallell. Hur många gånger har jag inte undrat vad exempelvis vikingarna som hängde på Frösön skulle säga om det plötsligt kom ett plan från Bromma för landning nere på flygplatsen. Då skulle det nog ha ristats en och annan sten för framtiden. Mannen Utan Ansikte är i likhet med Performance helt given i boken. Bowie känns som en utomjording, som en gestalt som vet för mycket, kan för mycket, men inte kommer loss. Typ som en valfri människa, fast i ruset av billig gin, klistrad framför tusen kanaler, monotont knullande, missförstådd och jagad. Allt på grund av längtan efter vatten.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Den andra filmen i boken där Nicolas Roeg använder popstjärnor i huvudrollen. I Performance såg vi Mick Jagger och nu är det alltså dags för polaren David Bowie att briljera i sin första långfilmsroll. Bowie spelar rymdvarelsen Newton. Ett självklart val tycker jag , både med tanke på Bowies androgyna uppenbarelse och för att han för alltid kommer vara starkt förknippad med alter egot Ziggy Stardust. Den farträdde och vänlige Newton kommer alltså till jorden för att hämta vatten till sin uttorkade planet. Han bildar det multinationella bolaget World Enterprises för att samla pengar och bygga rymdskeppet som ska ta honom hem. Under tiden träffar han Mary-Lou (Candy Clark) och blir introducerad för värdsliga distraktioner som sex, TV och alkohol. Newton blir snabbt beroende och avslöjar sig så småningom som rymdvarelse. Det tar ett litet tag innan jag kommer in i filmen men när jag har hittat rätt ingång så gör den mig både nyfiken och fascinerad. Regissören Roegs intresse för ohämmat och lekfullt sex tycks vara ett återkommande tema  och det sparas verkligen inte på krutet i den här filmen.

Nr 583: In The Mood For Love

Originaltitel: 花樣年華 (2000) Imdb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 4: Regissören Wong Kar-wai, skådisen Tony Leung Chiu-wai och fotografen Christopher Doyle samarbetar i flera filmer som är med i 1001-boken. In The Mood For Love är en. Chungking Express och Happy Together är två andra. In The Mood For Love har tydligen två olika fotografer; Doyle ersattes en bit in i produktionen av Mark Lee Ping Bin (som två år senare fotade remaken av nyss sedda Xiao Cheng Zhi Chun - Springtime In A Small Town). Fantastiska slowmotagningar, speciellt i nudeltrappan, men också i hemmet, människor som går, vardagliga rörelser. Och alla dessa klänningar med hög hals och korta ärmar. Hur många kan det vara? Hundra? Det måste jag kolla nån gång. En lugn och stillsamt flytande film, med enorma spänningar under ytan. O -och uttalade besvikelser, lögner, attraktioner och tystiluren. Är det så att man aldrig får se de respektive? Genialt i så fall. Ouppmärksamt av mig om det inte är så. Östersundskonstnären Lennart Samor har målat några riktiga pärlor med utgångspunkt från den här filmen. Det är hans DVD vi har kollat på. Allt hänger ihop.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Från början var det tänkt att Wong Kar-wai skulle göra A Story Of Food men istället blev det In The Mood For Love. En del av temat från ursprungsidén finns däremot kvar. Nudlar och hemligheter. Allt utspelar sig i ett trångbott hyreshus i Hong Kong där två par ungefär samtidigt hur rum i varsin lägenhet. Deras respektive jobbar ofta övertid och lämnar fru Chan (Maggie Cheung) och herr Chow (Tony Leung) ofta ensamma. Så småningom vaknar ett intresse mellan de två och de upptäcker snart att deras respektive har en affär med varandra. Chans och Chongs relation är enbart platonisk men ändå starkt sensuell och erotiskt återhållsam. I likhet med den förra filmen så handlar det om rörelser, blickar, små sublima detaljer. In The Mood For Love innehåller mycket som intressant. Kameraspråket och redigeringen är emellanåt fenomenal men ibland lite för mycket effektsökeri. De långsamma melodiösa partierna när karaktärerna rör sig upp och ner för trappan till nudelståndet är underbart vackert. Slutet däremot, med dokumentära bilder från den franske presidentens De Gaulles besök i Kambodja, förbryllar. Och de sista scenerna från Angkor Wat förbryllar om möjligt ännu mer. Wong Kar-wai gjorde för övrigt även Happy Together, en helt annan kärleksfilm.

Nr 582: Xiao Cheng Zhi Chun

Originaltitel: 小城之春 Xiaocheng zhi chun (1948) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Youtube hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 3: Efter ett krig i kriget; andra kinesisk-japanska kriget som verkar ha pågått både före och under andra världskriget. Så mycket man inte har en susning om. Så jag antar att titeln anspelar på att det ska börja växa igen, bland byggnadsruiner och döda relationer. Våren kommer i form av en gammal vän till både maken och hustrun. Det är en gammal flamma till hustrun, och det glöder fortfarande intensivt dem emellan. Gamla minnen tränger sig upp genom den tinande isen och gör det minst sagt besvärligt för hela familjen. Hoppa lite zick zack på flaken. En 16-årig lillasyster försöker yppigt och bambibent grönska sig på gästen, men han håller henne på vuxet avstånd. Maken tar mediciner och inser att hans bitterhet har övervintrat länge nog; han tycker sig inte värd makans kärlek och föreslår att hon ska binda krans med gästen. Icke sa nicke blir det till slut, gästen ger sig av och lovar återkomma nästa vår. Kanske har vintern inte varit lika hård då, och kanske har det såtts ett litet frö som möjliggör en revival för romansen mellan de båda makarna. Svartvitt och lite otydligt på YouTube, men vad gör det nästa vår?

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: En svensk titel på den här filmen är Vår I En Liten Stad, direkt översatt från den engelska titeln. Så mycket stad vet jag inte om det är i filmen men det må så vara. Filmen är en stillsam och emellanåt lite för långsam skildring av en familj där den hjärtsjuke mannen är bitter och besviken och hustrun är ensam och drömmande. I hushållet finns även mannens lillasyster, lycklig och livfull och så betjänten. Förändringen sker när besökaren en dag står på farstubron. En gammal skolkamrat till mannen och tydligen en gammal kärlek till hustrun. Det kickar igång ett spännande kärleksspel, svalt och sorgset, där till och med den unga systern blir indragen. Det är behagliga kompositioner och med hustruns berättarröst blir det en poetisk betraktelse över både vänskap och kärlek. Filmen inspirerade tydligen In The Mood For Love och det är nästa film på tur i decemberöverenskommelsen.

Nr 581: Den Tysta Jorden

Originaltitel: The Quiet Earth (1985) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 2: Bra början; Zac vaknar upp i ett öde Hamilton, Nya Zeeland och ger sig ut för att försöka hitta förklaringen till denna totala tystnad, något som man under filmens gång får reda på att han själv är inblandad i. Så länge han är ensam är det riktigt spännande, och roligt. Zac drabbas av nån slags eremitpsykos och flyttar in i det ena magnifika boendet efter det andra, och står till slut på palatsbalkongen i egenskap av gud himself. Sen dyker det upp en kvinna, och spänningen minskar en aning. Sen dyker det upp en man, och nu är spänningen nere på ljummen nivå. Planer smids för att kunna typ återvända till den vanliga dimensionen vid nästa skalv. Det är mycket dynamit och en sexscen på slutet som är oerhört märklig. Till sist står han där, Zac, under konstiga moln och ångrar nog att han försökte sig på att mixtra med jordens gång. Cape Reinga nämns i förbifarten i samband med att kila vidare, och det är ju helt oförståeligt för den oinvigde att förstå den kopplingen. Som tur är var jag ganska nyligen på Nya Zeeland och reste runt, och då var jag bland annat vid Cape Reinga, så jag klarade mig denna gången. Puh, vilken tur.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Andra filmen i DÖ, Decemberöverenskommelsen, börjar bra. Zac (Bruno Lawrence) vaknar upp och upptäcker att han är helt ensam. Alla andra är borta. Och inte bara borta. De har praktiskt taget försvunnit. Mitt i sina vardagssysslor. Puts väck. Lämnat efter sig vattenskador, kraschade bilar och till och med låsta toaletter - inifrån. Bara borta. Zac, som är nån slags vetenskapsman, misstänker att ett projekt han själv har varit delaktig i har gått snett och att han är den sista människan på jorden. Så långt är allt bra. Riktigt bra till och med. Under 36 minuter. Sedan faller filmen som en gråsten när Zac upptäcker en annan "överlevare". Och den faller ännu mer när det tredje hjulet kommer in i bilden. Skådespelarinsatserna övertygar inte nämnvärt och handlingen är märkvärdigt komplicerad. Filmen bygger på en roman av Craig Harrison och är en av många undergångs-sci-fi's som handlar om den sista människan på jorden. Bra idé men taffligt genomförd.

Nr 580: Tusenskönorna

Originaltitel: Sedmikrásky (1966) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Youtube av Robert på Residensgränd 19 och Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 1: Tjeckoslovakiska nya vågen. Den franska nya vågen har vi ju stiftat bekantskap med vid ett flertal tillfällen under det här projektets gång. Och faktiskt med den tjeckoslovakiska också, i form av Miloš Formans Det Brinner Min Sköna, men jag har inte hört om denna våg förrän nu, och då representeras den av den kvinnliga regissören Věra Chytilová.
Det är en enormt underhållande film måste jag säga. Lek med bild, färger, ljud, relationer, tid och rum. Två unga kvinnor ger fan i allt och alla, normer, konventioner och maktförhållanden utmanas och löses upp. Jag tänker att intrycket av den här filmen är att den är ”enkel” eller ”b-filmsaktig”, men när jag studerar den bara lite närmare är det ju en fantastiskt väl genomförd film rent tekniskt och redigeringsmässigt. Det är ju en konst i sig, att få någonting att verka hopvispat med vänsterhanden, när det i själva verket är extremt genomtänkt. Typ som valfri låt av Tom Waits, som jag ser det.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Två tjeckiska tonåriga tjejer som båda heter Marie går all in efter att de har konstaterat att världen är ond. De raggar upp äldre män som de sedan dumpar, crashar nattklubbar och middagar, alltid fnittrande och skuttande som bortskämda småflickor. Galna upptåg radas upp som ett psykadeliskt pärlband. Det är en mix mellan Monty Python-fars och Helan och Halvan-trams. Det är saxar, mat och tåg. I en fantastisk scen sitter Marie och Marie och klipper sönder bananer och korvar medan en manlig röst bedyrar sin kärlek. Både sublimt och övertydligt på samma gång. Jag förstår om de provocerar med sina infantila manér men jag måste erkänna att jag gillar dem även om filmen i sig inte ger mig någon större kvalitativ upplevelse. Det var en helt okej start på Decemberöverenskommelsen som innebär en film om dagen under hela december månad. Imorgon blir det undergångsdarama med Den tysta jorden.