Originaltitel: Méditerranée (1963) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regemenstgatan 36 A i Östersund och av Robert på Duke Hostel i Greymouth, Nya Zeeland.
Roberts betyg: 4+
Kommentar: Havsnära taggtråd, spruckna statyer, vittrade pyramider, krakelerade ikoner, tempelruiner, andravärldskrigsbunkrar, en kantstött amfitetater och en igenvuxen trädgård varvas med en sterilt sömnig sjukhusbrits, festdans till dragspel och flöjt, tjurplågeri och en gammal man som ror mot horisonten. Därtill en glödande metallhantering och en ung kvinna som knäpper ett salt, ljummet tyg. Detta ackompanjeras av surrande insekter och stråkar. Tjurfäktningsscenerna är utan tvekan de som berör mest, de är obehagliga inpå och under huden. Dessa blodiga bestar som retas till döds, nackstuckna mitt i sin vredgade obegriplighet. Matadorerna surrande som flugor runt det utmattade vansinnet som har svärden hängande från nacken. Där tappas döden på liv. I festscenerna fylls lungorna av glädje och lust. Frukt och dans, vind och leenden.
Över bilderna den nästan monotona, poetiska textläsningen; betraktande betraktandet. En tung tystnad. En stum evolution. Vågornas fraktande av minnen och nygamla illusioner. Den gamle mannen i träekan med grova åror i händerna. Beslutsamt blickande mot horisonten rör han sig helt stilla i havets enorma obefintlighet.
Intressant att gräva i det lilla som finns skrivet om denna film. Om jag har förstått det rätt gjorde Jean-Daniel Pollet en resa i Medelhavsområdet tillsammans med Volker Sclöndorff (som gjorde Blecktrumman 16 år senare). De färdades i fyra månader 1962-1963 i Egypten, Grekland, Spanien och Italien och spelade in material. Väl hemma i Frankrike isolerade sig Pollet i ett klipprum och arbetade i ett halvår med att få ihop pusslet. Därefter skickade han filmen till författaren Philippe Sollers som skrev de minst sagt suggestiva texterna. Musiken fick Antoine Duhame (som gjorde musiken till Utflykt I Det Röda) lägga på. Därtill kommer uppgifter om hjälp från olika personer vad gäller filmining och klippning. Resultatet är i alla fall denna närmast hypnotiska 45-minutare, signerad Pollet.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Fransk poetisk experimentfilm av Jean-Daniel Pollet. Vid en annan del av Medelhavet. En annan del av världen. En annan del av filmkonsten. Ett antal scener. Återkommande. Minimalistiska. Imponerande. Det som berör mig mest är nog tjurfäktningsscenerna som är lite längre än vad jag egentligen kan stå ut med. Obehagligt och oförstående. Jean-Luc Godard skrev i en recension av filmen: "Vad vi ser här är lena, runda scener som lämnats kvar på vita duken likt klappersten på stranden". Bra beskrivet av Godard som samma år som Méditerranée spelades in gjorde Föraktet, också vid Medelhavet.
Originaltitel: Ninotchka (1939) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och av Robert i rum 214 på Cambridge Hotel i Wellington, Nya Zeeland.
Roberts betyg: 2
Kommentar: ”Garbo skrattar!” Så lanserades denna juvelkomedi när det begav sig, och jag antar att den frasen i första hand anspelar på den närmast outhärdliga restaurangscenen där Ninotchka (Greta Garbo) håller sig för skratt när greve Léon (Melvin Douglas) drar vitsar, men när Léon faller av stolen brister Greta ut i ett fyrverkeri av tandblottande garv och handslår bordet. Det är första, men inte sista gången Greta skrattar i den här rullen. Skrattar gör även de tre ryska män som är i Paris för att försöka sälja dyrbara smycken, de skrattar oerhört åt kapitalismen, konsumtionen, överflödet och möjligheterna att starta eget. Det var ju inte så länge sedan vi såg Garbos genombrott i Gösta Berlings Saga. Där var hon en flicka i skymundan. I Ninotchka - som blev hennes näst sista film innan hon klev av - är hon en
kvinna längst fram på scenen, men i ärlighetens namn drabbas jag inte av hennes
påstådda glans, attraktion och storhet. Jag förstår att det hör till rollen som
rysk och stram att vara återhållsam, men jag tycker mest att hon är stel och repliklevererande, även efter det att hon har värmts upp av den franska fria mentaliteten, kläckts och kommit ur sitt stalinistiska förtryckta skal.
Jag fnissar två gånger under hela filmen; när Greta inte vet
vad en radio är och när Léon inte får inte får något visum. No visa! Annars är den finaste repliken den på slutet; ”De kan inte censurera
våra minnen”. I en biroll hittar vi den gamle vampyren Bela Lugosi, känd från Mysteriet "Dracula".
Jimmys betyg: 2
Kommentar: Garbos första komedi och hennes sista stora filmroll. En av de första filmerna som, förtäckt till romantisk komedi, förlöjligar både Sovjet och ryssar. Jag har ingen aning om Stalin skrattade eller grät när han såg filmen men själv orkar jag varken det ena eller det andra. Det här är bara så löjligt och klyschigt. De tre bolsjevikerna är värst. Garbo gör säkert så gott hon kan efter Ernst Lubitschs regianvisningar men jag blir varken övertygad eller underhållen. Samtidigt finns ändå den så kallade Lubitsch Touch även i den här filmen, dock inte lika explicit som i Tjuvar I Paradiset.
Originaltitel: His Girl Friday (1940) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och av Robert i rum 14 på Bay Adventurer Hostel i Paihia, Nya Zeeland.
Roberts betyg: 2+
Kommentar: "Girl Friday" är tydligen ett uttryck som betyder något i stil med "lojal kvinnlig medhjälpare" - och "man Friday" är den manliga motsvarigheten. Termen har sitt ursprung i historien om Robinson Crusoe, som ju träffar och blir vän med Fredag.
Sålunda är Hildy (Rosalind Russell) Walters (Cary Grant) girl Friday, och hon är även hans exfru. De återförenas på en tidningsredaktion i egenskap av att Hildy är en reporter med planer på att bli hemmfru och mamma i Albany, och Walter är redaktör. När Walter får reda på att Hildy ska gifta sig med försäkringstjänstemannen Bruce (Ralph Bellamy) blir han svartsjuk och påbörjar konstruerandet av en hinderbana som ska förhindra Hildy och Bruce att slå sina påsar ihop. Det stora lockbetet är att erbjuda Hildy att skriva om en stundande avrättning av en eventuellt oskyldig mördare. Hildy nappar, Walter vevar in, och Bruce får sakta men säkert se sin blivande fru håvas in av en annan man.
Det är helt uppenbart att det är den extremt kvicka dialogen som ska vara denna komedis signum. Och så är det förvisso, men särskilt roligt är det inte, tvärtom oerhört gapigt, skrikigt och forcerat. Jag får huvudvärk med jämna mellanrum av den rappa ordväxlingen mellan Walter och Hildy, för att inte nämna de otal telefonsamtal som förs mellan diverse personer, där det är helt omöjligt att inbilla sig att det faktiskt går att säga saker i det tempo som visas. Men det är kul att se så många gamla telefoner med separerad mikrofon och hörlur. Ja, det är nästan det roligaste med hela filmen.
Jimmys betyg: 1
Kommentar: Det var länge
sedan jag såg ett riktigt bottennapp. Det känns faktiskt ganska skönt att
faktiskt få se en film som saknar i stort sett allt som en bra film ska ha.
Boken säger att "den här eleganta filmen är oöverträffad för sin
komiska tajmning och kvicka slagfärdighet". För det första
så finns det överhuvudtaget inget elegant i denna film. Det är skrikit,
gapigt, fånigt, larvigt och tröttsamt. För det andra så finns det mängder av
filmer som överträffar denna i både komik och slagfärdighet. Många av de
riktigt dåliga och löjliga komedierna som det här projektet bjuder på
överträffar det här lågvattensmärket. Att rekvisitaförrådet har gått
bananas på telefoner är i och för sig lite kul men hur de används är allt annat
än roligt. Filmen, som bygger på en klassisk tidningspjäs The Front Page,
har filmatiserats både före och efter denna version. Det som gör just den här
versionen speciell är att regissören Howard Hawks har gjort
stjärnreportern Hildy Johnson (Rosalind Russell) till en kvinna.
Spännande och intressant ur ett genusperspektiv men till skillnad från
exempelvis Adams Revben så saknar Det ligger I Blodet både
medvetenhet och finess vilket gör att det bara blir plumpt.
Originaltitel: Strangers On A Train (1951) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet på av Jimmy på Regementsgatan 36A och av Robert i Leslies hus på Weka Street i Ahipara, Nya Zeeland.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Tennisstjärnan Guy blir under en tågresa
intensivt uppvaktad av den minst sagt påflugne och mystiske Bruno. Under en
lunch tillsammans i Brunos kupé föreslår han ett mordbyte; Bruno ska mörda Guys
nuvarande fru Miriam – gravid med en annan mans barn – som inte vill skiljas på
grund av att gå miste om Guys prispengar, och Guy ska mörda Brunos pappa, som
är som en igel på Bruno att han ska skaffa ett jobb, en utbildning, ett liv.
Guy viftar bort förslaget och de båda skiljs åt, dock med den lilla detaljen
att Guy glömmer sin tändare i kupén. Den oberäknelige Bruno väljer, lite
psykopatdoftande, att fullfölja sin del av bytet; han skuggar Miriam på ett
nöjesfält, och stryper henne i skydd av mörkret, snyggt filmat genom
reflektionen från Miriams glasögon som kastats i gräset. Misstankarna riktas
kort därpå mot Guy, vars enda alibi för tidpunkten för mordet är en
överförfriskad professor, full av minnesluckor, som sjunger getsånger på ett
tåg. Bruno börjar dyka upp lite överallt i Guys tillvaro, socialiserar med hans
vänner och bekanta, ringer honom, skickar en lapp med instruktioner om hur han
ska döda Brunos far och skickar till och med en pistol till Guy för ändamålet. Guy
vågar inte gå till polisen av rädsla för Brunos hotelser om att han ska säga
att Guy var inblandad redan från början. Dock är polisen i allra högsta grad
inblandad då de övervakar Guy och hans företaganden, misstänkt som han är.Mot slutet är det dags för tennisturnering för
Guy, med sekvenser så fenomenalt filmade och ihopklippta att det verkligen
känns som en riktig match, vilket känns ovanligt på film när det gäller sport i
allmänhet och bollsport i synnerhet, i alla fall när det handlar om längre
sekvenser. Och detta är alltså 1951. Spänningen i slutskedet av matchen
kombineras fint med korsklippning som visar hur Bruno med långa fingrar
försöker få upp en tändare som han tappat ner i en gatubrunn. Efter matchen
blir det kamp mot klockan för att hinna fram till tivolit där Bruno ska
plantera tändaren på mordplatsen vilket ska visa att Guy var där, och således
var den som mördade sin fru. I jakten på transportmedel rekvirerar polisen en
förbipasserande bil i värsta actionrullestil, och allt kulminerar i en
dramatisk karusellscen där maskineriet skenar, hästarna galopperar, Bruno och
Guy brottas, barnen skriker och omgivningen yrselsnurrar. Totalt haveri, Bruno
dör under bråten och lämnar efter sig en öppen hand där tändaren vittnar om
Guys oskuld.
Hitchcock är definitivt de små detaljernas mästare;
allt är genomtänkt, planterat och smidigt genomfört. I den här filmen imponeras
jag verkligen av både foto och redigering, samtidigt som skådespeleriet är
klart över godkänt. Ett storslaget farväl till Affe!
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Affe har 18 filmer med i boken och vi har säkert betat av hälften. Trivsamma stunder för det mesta. Främlingar På Tåg är inget undantag. Det är snarare ett av hans starka kort i leken. Ett spänningsdrama om ett oskyldigt möte som får oanade konsekvenser. Den framgångsrike tennisspelaren Guy (Farley Granger) möter Bruno (Robert Walker) på ett tåg. I ett förtroligt samtal framkommer att de båda männen har någon i sin närhet de gärna skulle vara utan. Bruno spekulerar i det perfekta mordet, ett slags mordbyte, som för Guy endast är galen idé som snabbt kan viftas bort. Tills Bruno börjar dyka upp lite här och var i Guys liv. Hitchcock leder oss ömsom varsamt, ömsom forcerande, men alltid med stadig hand, genom filmen. Intensiva scener med ett fantastiskt foto- och klipparbete. Modern och klassisk på samma gång. Och Affe själv, han kämpar på med kontrabasen på perrongen.
Originaltitel: Das Boot (1981) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och av Robert på Ahipara Holiday Park i Ahipara, Nya Zeeland.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Klaustrofobiskt och spännande. Realistiskt har jag ingen aning om, men tydligen tyckte inte författaren till boken som filmen bygger på det. Upp och ner, brytande havsytan jag vet inte hur många gånger. Alarm! Den gastkramande djupmätaren. Skäggen som växer, moralen som sjunker, vattnet som forsar och radarn som blippar. Sänkbomber, torpeder, eldsvådor, flatlöss, panikattacker (den där Johannes såg inte ut att må så bra), cynism, lort och hemlängtan. Ingen steadicam, även om det verkligen ser ut så, vilket innebär att fotografen Jost Vocano måste haft ett smärre helvete - utrustad med hjälm och diverse andra kroppsskydd inuti den där ubåten med de snabba rörelsesekvenserna som bjuds på i filmen. Tydligen hade han någon liknande variant, men mindre, kanske en sådan Erik Edlund bär med sig lite överallt? Tre och en halv timmes sardinlåda med ett slut som inte direkt luktar Hollywood. Nästan alla dör, känns det som. Sådant är kriget, även under ytan.
Jimmys betyg: 5-
Kommentar: Ubåten är ett fascinerande mästerverk. Filmen är byggd på krigskorrespondenten Lothar-Günther Bucheims memoarer. I filmen gestaltas han av den tyske motsvarigheten till Bruce Springsteen, rockmusikern Herbert Grönemeyer, åtminstone är karaktären byggd på denne korrespondent. Det där med verkliga händelser och så vidare är ju väldigt relativt. Filmen är nästan uteslutande inspelad i uppbyggda skalenliga ubåtar. Nästan hela budgeten gick åt till dessa och då känns det ju bra att man kunde återanvända dem i Jakten På Den Försvunna Skatten. Vidare spelades filmen in helt utan ljud eftersom det tydligen var omöjligt att banda ljudet inuti en ubåt. Fascinerande eftersom ljudmässigt är filmen en upplevelse i sig. Den klaustrofobiska känslan är obehagligt påträngande genom hela filmen. Jag kommer på mig själv med att spänna mig så jag blir alldeles trött. Det krävs enormt mycket av både skådespelare, regissör och fotograf att lyckas skapa och behålla spänningen under tre och en halvtimme, särskilt med tanke på att man endast har några få kvadratmeter till sitt förfogande. Ubåten är en av de mest spännande, rent av fysiskt påfrestande, krigsskildringar jag har sett. Det tyska technoprojektet U96 plockade upp det karaktäristiska ledmotivet och sopade hem ravefesterna i början av 90-talet. 1-2-3-Techno.
Originaltitel: Потомок Чингисхана, Potomok Chingiskhana (1928) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och av Robert på Ahipara Holiday Park i Ahipara, Nya Zeeland.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Mongoliet. Djingis kahn. En och annan
reinkarnerad Lama. Lite Budda. En silverräv som fått sätta livet till blir
upprinnelsen till en historia där jag inte är riktigt med i alla svängar, men
det är klippningen och musiken som gör filmen. Britterna är där, ryssarna är
där, och det är inte alltigenom vänskapligt. När det avlossas skott i filmen
slås det på en skarp trumma i musiken, synkat och klart. När det trummas i
filmen trummas det i musiken. Trevligt för en gångs skull med stumfilm där
musiken är med på hundradelen. Kapitalismen får sig en rejäl känga,
kolonialismen likaså. En del väldigt vackra bilder, och en hel del väldigt sega
partier. Början och slutet är bäst. Där exempelvis Gösta Berlings Saga kändes
trimmad och på tårna känns Storm Över Asien lite överkokt. Regissören Pudovkin
och hans samtida ryske kollega Eisenstein går lite hand i hand när det
gäller både bildkompositioner och klippning.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: En namnlös boskapsherde i det Yttre Mongoliet är vår hjälte. Det är början av 1900-talet. Kapitalism vs socialism. Jag är inte helt med på vad som händer men brittiska kolonisatörer är med på ett hörn. Och det är britterna som installerar vår hjälte som marionettkung. Tills han rymmer för att leda mongolerna i ett uppror. Ungefär så. Det är en blandning av sovjetisk propaganda och dokumentär. Lite grann som Jorden men tråkigare. Det är för övrigt regissören Pudovkins klasskamrat från Statens Filmskola, Valerij Inkizjinov, som spelar den namnlöse hjälten. Han är bra. Och det är bra klippt och synkat. Men det når mig inte den här gången. Kanske en annan gång.
Originaltitel: Trouble In Paradise (1932) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och av Robert på Ahipara Holiday Park i Ahipara, Nya Zeeland (+10 timmar = fredag 19 september).
Roberts betyg: 3
Kommentar: En solochvårare (Herbert Marshall) och en ficktjuv (Miriam Hopkins) blir förälskade i Venedig och ger sig iväg till Paris i ett försök att skinna en fransk parfymdrottning (Kay Francis) på hundratusen Franc. Klurigheter uppstår när solochvåraren istället faller för drottningen. Detta gör ficktjuven milt sagt förbannad. Efter diverse konfrontationer och dubbelspel slutar allt med att solochvåraren tillsammans med ficktjuven kramskrattar sig hela vägen till nästa äventyr i baksätet på en taxi.
Jag kommer att tänka på Rivierans Guldgossar, och även lite grann på Blåsningen, för som jag tolkar det är solochvåraren aldrig på riktigt förälskad i drottningen , utan det är bara ett sätt att förvilla henne i jakten på smycken och cash, något som avslöjas i sista scenen. Och kassaskåpet där pengarna förvaras, och sättet på vilket solochvåraren tittar över axeln på drottningen när hon snurrar in kombinationen leder tankarna till Jönssonligan.
En helt okej rulle, full av erotiska an- upp och inspelningar, och med Marshalls sammetsröst som en behaglig heltäckningsmatta att sätta sina nakna fötter på. Men det mest intressanta tycker jag är att solochvårarens otaliga spegelsprångmarscher upp och ner i trappan är gjorda av en stand in, eftersom Marshall tydligen förlorade ett ben i första världskriget. Det känns ganska länge sen det hände.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Den konservativa Hayskoden, Hollywoods självcensurerande
produktionskod, instiftades 1934 för att komma tillrätta med de vågade och omoraliska filmer som producerades. Det är ingen särskild kvalificerad gissning att Ernst Lubitsch
hade fått tänka om helt och hållet om han hade väntat några år med att göra filmen.
Den så kallade Lubitsch Touch var regissörens mycket sofistikerade metod att
uttrycka sexualitet och hela filmen andas sexuella anspelningar. Det märks
redan i inledningen när orden Trouble in… visas medan kameran sveper över en
säng. Lubitsch inspirerade flera av den kommande tidens screwball-regissörer
men själv halkade han inte ner i farsträsket, åtminstone inte i den här filmen. Tjuvar I Paradiset är en
underhållande solochvår-komedi med väldigt intressanta spänningar kring kärlek,
kompanjonskap, pengar och ärlighet.
