Nr 477: Förföljaren

Originaltitel: The Searchers (1956) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TCM hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: En västern bland alla västerns. Fast ändå inte kanske? John Wayne är underligt ilsk och hatisk mot indianer redan i början av filmen. Efter att ha tillbringat åratal i ett sökande efter sin brorsdotter som blev kidnappad av indianer hittar han henne i ett läger, och det första han vill göra är att skjuta henne eftersom hon blivit besudlad av indiankulturen och blivit "en av dem". Mycket krig, bistra miner, fallande hästar, krutrök och prärier. Indianhövdingen Scar ska på något vis vara förföljarens spegelbild läste jag nånstans. Det lät intressant.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Kolossen John Wayne spelar den rasistiske våldsverkaren Ethan. En arg jävel som hatar indianer. Oklart varför. Att hans bror med fru mördas och deras döttrar kidnappas av comancher lindrar knappast hatet. Under fem år får vi följa jakten genom ett klassiskt västernlandskap, den rödgula öknen snyggt fångad av fotografen Winton C. Hoch.  Förföljaren klassas som en av de bästa västerfilmerna. Oklart varför. Kanske är det för att den innehåller de nödvändiga elementen; soldater coming home from war, dammiga kofösare, onda indianer, hämndlystna Texas Rangers, hästjakter, mexikanare, sheriffer och längtande kvinnor med ett jävlaranamma. Och så det oändliga ökenlandskapet. Oftast representerat av studiobakgrund. Regissören John Ford är känd för att göra filmer som förhärligar amerikansk historia och kultur och vi har tidigare bland annat sett Vredens Druvor, en klart bättre rulle än Förföljaren, både som film och som historisk skildring. Men som ett gammalt västernfan så känns det ändå lite bekvämt och trevligt att se en rak och okomplicerad västernrulle som skjuter från höften. Men nåt toppbetyg blir det inte. That'll be the day.

Nr 476: På En Skör Tråd

Originaltitel: The Thin Blue Line (1988) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Netflix hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: En film som väcker mer frågor och funderingar än ger svar. Ett ambitiöst dissekerande av en polismordgåta i Dallas 1976. Talking heads med inblandade varvas med rekonstruktioner av brottet, tidningsklipp, kartor och ritningar. En märklig nerv genom hela filmen. Vad gjorde egentligen partnern till polisen som blev skjuten? Satt hon i bilen eller var hon utanför? Som sagt, frågor utan svar, och på slutet ett kryptiskt mer eller mindre erkännande. Philip Glass ligger bakom den riktigt passande musiken, och han ligger bakom en hel jäkla massa musik i en hel massa olika sammanhang.

Jimmys betyg: 3+


Kommentar: En fängslande dokumentär om ett polismord i Texas 1976. En person, Randall Adams, greps och dömdes. En annan person, David Harris, gick fri. Regissören Errol Morris träffar de båda och försöker reda ut vad som egentligen hände. Efter flera års granskning lyckas Morris få Adams, som var mycket nära avrättning, att frikännas och han lyckas nästan få fram ett erkännande av Harris. Morris regisserar och redigerar fallet så det till slut knappt finns något brott kvar, bara en oändlig linje av frågetecken och spekulationer. Den upprepade abstrakta rekonstruktionen av mordet visas från flera vinklar och några gånger för mycket. Till slut undrar jag om det överhuvudtaget har ägt rum. Särskilt när ett vittne som passerar brottsplatsen säger att han körde en bil av 77 års modell. Skruvat. Men intressant. Philip Glass musik ger ett plus i kanten.

Nr 475: Jorden

Originaltitel: Земля Zemlya (1930) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Youtube hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Svartvitt och stumt brukar innebära en viss utmaning för mig att hänga med i svängarna. Så också i detta fallet. Men det handlar om en by i Ukraina där en av de äldre dör. Det gör många väldigt ledsna. Men då dyker det upp en traktor, vilket gör väldigt många glada. Tidigare har det fått plöjas med oxar och slås med lie, men nu är det stålhäst som gäller. Vid ankomsten får traktorn stopp på grund av överhettning, så alla män pissar i kylaren. En snubbe dansar på vad som verkar vara morgonfyllan och blir skjuten. Solklart. På det följer en metodfilm som skulle kunna heta "från ax till limpa" och sen blir det begravning med livsbejakande sånger som omväxling. Då dyker det upp ett kommunistflygplan på himlen, och allas blickar vänds mot det nya. Sen kom internet, men det fick nog de flesta i filmen inte vara med om.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Ta lika delar klassisk filmkonst och sovjetisk propaganda, krydda med lite bruksanvisningsbilder och bonderomantik och vips så har du Dovzjenkos lovsång Jorden. Den utspelas i Ukraina under den begynnande kollektiviseringen av jordbruket. I mina ögon är det väldigt mycket en hyllning till de kommunistiska kolchoserna medan sovjetcensorerna tydligen inte var så förtjusta över filmens frispråkighet. Det både tafsas under blusar och pissas i traktorkylare. Dovzjenkos tidsdokument håller tempot uppe och levererar en konstnärlig upplevelse som gestaltar konflikten mellan rika jordägare som vill behålla sin mark och fattiga jordbrukare som söker solidaritet med varandra. Fint tycker jag.

Nr 474: Safe

Originaltitel: Safe (1995) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: Länge sen jag var uppe på femman, men nu är det dags. Det var ju så oväntat; lördagkväll, en film i högen, ingen av oss hade hört talas om den. Det blev bra.
För mig är det något med anslaget, det lite dimmiga i Carols (Julianne Moore) blick, de dova färgerna - som visserligen förstärks av den inte helt fantastiska bildkvaliteten - och den ansträngda dialogen. Allt känns som på låtsas, att det inte gäller, att det är något annat. Det känns som en mix av Mulholland Drive och Short Cuts. Allergi mot 1900-talet. Depressivitet. Olust. Äckel och förvirring. Hjälplöshet och tristess. Allt finns ju, hon har ju allt man kan tänka sig, Carol, men hon har ingenting. Var tar man vägen då? När inga doktorer kan förklara, medicinera, hjälpa eller lösa? Var flyr man? Ut på landet såklart. Till andra som har det likadant, som också dragit sig undan. Här är man inte ensam, inte den enda med liknande känslor och reaktioner. Här lyssnas det, det diskuteras, det analyseras och förklaras. Det är individen själv som i första hand tillåter sig bli påverkad och sjuk. Carol går omkring där, ständigt med en syrgastub eller liknande i handen. Blir hon bättre? Hjälper alla gruppmöten? Maken och styvsonen kommer på besök, men verkar vilja åka så fort som möjligt. Till slut flyttar Carol in i en skyddsigloo. Och slutscenen där inne är vad som tippar upp filmen på högsta nivån. Hon vänder sig mot kameran, som är en spegel (eller är det det?) och viskar "I love you, I really love you". Det var väldigt länge sedan jag upplevde en scen så stark som den. Allt byggdes upp och störtade mot det ögonblicket. De två timmarna destillerades ner till ett par sekunder. Mycket otäckt, kittlande och fascinerande. En riktig diamant i boken!

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Det är slutet av 80-talet. Aerobics till Madonnas Lucky Star. Pastell och permanent. Julianne Moore är hemmafrun Carol White som lever ett materialistiskt, banalt och intetsägande liv med sin man och styvson i en lyxig villa med hemhjälp i San Fernando Valley. Plötsligt drabbas hon av märkliga symptom, näsblod, andnöd, kräkningar, trötthet och minnesförlust. Ångest eller allergi? Environmental Illness pratas det om. Är du allergisk mot 1900-talet? Hon söker upp ett andligt center för personer med liknande symptom. En plats långt från civilisationen, tryggt och säkert. Eller en religiös sekt? Todd Haynes film är en ödesmättad och otäck skildring av det moderna samhällets hot - oavsett om det handlar om miljö- och hälsofarliga kemikalier i vår omgivning eller en hämmande, tråkig och deprimerande tillvaro. Filmen ger inga svar. Slutscenen när Carol ser sig själv i spegeln, genom spegeln, in i kameran, och upprepar orden I love you är skrämmande stark. Smått fantastisk. 

Nr 473: En Stjärna Föds

Originaltitel: A Star Is Born (1954) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TCM hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Onödigt långt, och sövande i ordets rätta bemärkelse. En musikal med sång, dans och inblickar i den krävande och lömska filmfabriken. Judy "Trollkarlen från Oz" Garland och James "Ivanhoe" Mason är ett showbisnisspar. Mason är alkoholiserad och Garland står på tröskeln till det stora genombrottet. Tydligen var det omvända roller i verkligheten. Filminspelningen kantades av oroligheter och problem, både vad gällde produktion och i synnerhet vad gällde Garlands arbetsförmåga. Filmen har i efterhand klippts ner och gjorts om ett antal gånger, och den version vi såg är ett resultat av att museichefen Ronald Haver tillbringade en hel massa tid i Warner Brothers filmarkiv och lyckades lokalisera bortklippt material - både film och ljud. Därför är det vid olika tillfällen inflikade stillbilder medan ljudet fortsätter rulla. Ganska störigt tycker jag. Kändes inte direkt som att det var nåt väsentligt som tillfördes i och med den manövern. Men bra jobbat Haver!

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Det har gjorts många filmer om filmbranschen. En del väldigt bra, Sunset Boulevard till exempel. En del ganska dåliga. En stjärna föds hade kanske varit bättre om den hade hamnat under saxen ännu en gång. Historien är det inget fel på. Men längden. Oj oj. Och Judy Garland som jag förstår klassas som en av Hollywoods största sångbegåvningar under den här perioden, men det är något som stör mig med henne i den här rollen. James Mason har vi sett tidigare, bland annat i Lolita. Han är bra som den alkoholiserade före dettingen. Särskilt i scenen på Oscarsgalan där filmen faktiskt får en alldeles särskild nerv som jag sällan ser i Hollywoodproduktioner från den här tiden. Filmen är ett bra försök som siktar mot stjärnorna men dessvärre knappt når trädtopparna.

Nr 472: Happy Together

Originaltitel: 春光乍洩 Chūn guāng zhà xiè (1997) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Triart hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: De kollossalt mäktiga Iguazúfallen bildar ett slags intro och outro. Långsamt vällande, forsande, obevekligt flödande över avsatserna, kanterna, dånande ner i sig självt. Som en erupterande vulkan där magman, lavan krälar nerför sluttningarna. Det ständiga vattendiset som en dimma, en fuktig smog.
Om ett förhållande som i all sin kärlekslängtan vrider sig åt det destruktiva. Uppbrott, förening, ignorans, svek och avundsjuka. Men också värme, omhändertagande och passion.
Det verkar finnas en liten treenighet mellan regissören Wong Kar-wai, fotografen Christopher Doyle och klipparen William Chang Suk Ping. Resultatet är bitvis helt grymt, men briljansen tenderar att bli ett eget race i filmen. Vissa grepp, som exempelvis timelapsandet i olika miljöer, förlorar sin effekt när den används för frekvent. Doyle fotade senare Hero. Bland mycket annat.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Kinesisk bögfilm som utspelas i Argentina. Vill man vara ofin kan man säga att filmen får flera rätt när det gäller att plocka politiska poäng och vill man vara kulturellt pretentiös så kan man säga att filmen behandlar nåt som kan beskrivas som interkulturalism. Annars kan man helt enkelt säga att Wong Kar-wai har gjort en bra film, en film som behövs. Helt enkelt.

Nr 471: Hon Dansade En Sommar

Originaltitel: Hon dansade En Sommar (1951) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Triart hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Bara bröst och gudsfruktan. Varningsklockemusiken varje gång vi ser byfånen slutar i en för historien ganska ovidkommande eldsvåda. Det var alltså det som blev frukten av all plantering? Och kärleken, den för de utomstående så obekväma, men för de inblandade så bitterljuvt gräsmatteskön. Nakenbad och det klassiska axelgreppet när en man verkligen menar allvar med sin kvinna. Och all vass, hur mycket vass som helst i den här filmen. Särskilt i slutscenen - som ju är finfin. Vass överallt.
Fick som första svenska film Guldbjörnen i Berlin 1952. Grattis!

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Begreppet den svenska synden myntades på 50-talet och det verkar som att de flesta är överens om att regissören Arne Mattsson hade nåt med saken att göra. För att inte tala om Ulla Jacobsson som friskt vågat blottar brösten för Folke Lundqvist. Det händer långt in i filmen, närmare slutet, och det är konstigt men på något märkligt sätt sitter jag och väntar på det. Sen bara jaha. Det var det. Hon visade brösten en sommar. En internationell skandal. Eller succé. Vad vet jag. Den nybakade, friska och käcka studenten Göran från stan tillbringar en sommar hos sin farbror på landet. Där träffar han den svåra och deprimerade Kerstin, 17 år men säger att hon är 14 för att han inte ska göra några närmanden. Min tolkning. Hon är nämligen hårt hållen och strängt övervakad av den dömande prästen i byn. Filmen börjar vid en begravning och det är uppenbart vem som har dött. Sedan berättas den i en lång tillbakablick för att åter sluta vid begravningen och farbrorns tal om att "Störst av allt kärleken". Massor av klichéer men det är ändå en fin film.