Nr 437: Jag Minns Min Gröna Dal

Originaltitel: How Green Was My Valley (1941) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Kolgruveromantik i kulissmiljö. Horribelt överskådespeleri från i stort sett alla delaktiga; otäcka fejkskratt och övertydligt poserande som vore det teater i dimma. Fackföreningsansluta sig eller ej? Strejka eller ej? Go for the lokala prästen kärleksmässigt eller ej? Åka till Amerika och jobba eller ej? Jag förstår intentionen, men jag hamnar aldrig på riktigt i lilla sotiga bymiljön, känner inte den svarta ölsmaken på puben The Three Bells.
Det som höjer betyget är det välgjorda, svartvita fotot och gruvscenerna på slutet - särskilt när lille Huw Morgan (Roddy McDowall) får hålla i spettet som helt utan skyddstänk hamras in i bergväggen. Starkt också med schakthissen som kommer upp tom efter explosionen där nere i djupet. McDowall har vi sett tidigare i Apornas Planet. Helt ofattbara fem Oscars till denna rulle, som knep flera statyetter från Citizen Kane. Och gruvarbetarnas ideliga sjungande. Kramp.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Den irländsk-amerikanske västernregissören John Ford berättar en tillbakablickande historia om en gruvarbetarby i Wales under 1800-talet. Såväl interiörerna som exteriörerna likväl som de sjungande gruvarbetarna liknar dock mer Fords romantiska dröm om den lummiga Walesiska landsbygden än den socialrealistiska arbetarskildring han stod för i exempelvis Vredens Druvor. Berättelsen är ändå okej. Det finns trots allt något fint och speciellt bakom den glättiga och överdramatiserade ytan. Tyvärr bäddas det in i ett överspelat sentimentalt familjedrama som har ganska lite skit under naglarna.  Det som skulle kunna ha varit en film om kamp blev, så som Robert så utmärkt uttrycker det, mest bara kramp.

Nr 436: Den Ryska Arken

Originaltitel: Русский ковчег, Russkij Kovcheg (2002) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Trehundra års konst -och kulturhistoria på en och en halvtimme i en enda tagning. Berättaren med kameraperpektivet vandrar igenom Vinterpalatset och stöter på historiska profiler, konstnärer, turister, tsarer och den underlige Linus på linjenkavate europén som ifrågasätter både det ena och det andra. Enorma målningar, vaser och skulpturer får sig en genomlysning. Mot slutet blir det stor bal och trappnedgång innan bilden stannar vid utsikten genom ett fönster. Där ute ett stormigt hav och Vinterpalatset som en kulturhärbärgerande ark mitt i denna ocean.

Det som är imponerande är den långa tagningen, koreografin och att det verkar ha varit väldigt, för att inte säga extremt kort om tid att genomföra själva inspelningen. Själva filmen i sig känns inget vidare, men som projekt är det grymt imponerande. Bakomfilmen med detaljer om hur det gick till med logistik och förberedelser är den stora behållningen. Och att det inte blev imma på linsen efter utepromenaden är ett smärre mirakel.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Det finns så många sätt att göra film på! Alexandr Sokurov väljer att beställa en specialbyggd steadicam, skakar fram 2000 skådespelare och statister, syr upp historiska dräkter till samtliga, fixar fram tre levande orkestrar, flyttar in på världens största museum, Eremitaget i Sankt Petersburg, under ett par dagar och gör en 90-minuters odyssé över Rysslands historia i en enda tagning. Så kan man också göra. Så gjorde Sokurov. Den stressade känslan i början som en film helt utan klipp kan framkalla övergår ganska snabbt i en skön åkning genom slottet. Resultatet är ett imponerande konstverk men en rätt trist film. Tysken Tilman Büttner står för den största bedriften genom att bära den 32 kg tunga kameran genom museets 33 salar i vad som antagligen är världens längsta tagning.

Nr 435: Det Hände En Natt

Originaltitel: It Happened One Night (1934) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regemenstagan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Screwball. Snurrigt. Knäppt. Farsigt. Roligt. Överraskande. Tillspetsat. Flirtigt. En filt över en lina på hotellrummet blir murarna i Jeriko. Skynket där för att dölja det oundvikliga; there will be love. Retsamt och som på nålar. Flykt undan farsans överbeskyddande, flykt till blivande make. På vägen blir det villervalla och andra känslor skummar upp. Ett närmast över -och vattenfall av känslor på hotellrummet. Jag älskar dig, jag kan inte leva utan dig. Efter tre dagar. Vad fan hände där? Clark Gable bjuder på liftarskola. Mycket roligt, konstigt nog. Rolig film.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: En romantisk komedi signerad Frank Capra som vi tidigare har stiftat bekantskap med i den överraskande feelgoodfilmen Livet Är Underbart. Det här en screwballkomedi av hög klass. Det är rappt, dråpligt och romantiskt när journalisten Peter (Clark Gable) möter den bortskämda överklassflickan Ellie (Claudette Colbert) när hon är på flykt från sin far för att förenas med sin man, den strame och tråkige King Westley. Peter ser en bra story i mötet medan Ellie ser en möjlighet att ta sig till New York. Under deras resa från Miami till New York som tar fyra nätter går de från att vara varandras totala motsatser till förutsägbar kärlek. Klippningen lämnar definitivt en hel del att önska men det balanseras av överraskande skämt, underhållande karaktärer och intressanta vändningar. Filmen var den första som fick the big five på Oscarsgalan 1935. Tre filmer kvar av den gode Capra. Det kan bli spännande.

Nr 434: En Dödsdömd Har Rymt

Originaltitel: Un condamné à mort s'est échappé ou Le vent souffle où il veut (1956) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: En uppvisning i minimalistisk filmkonst. Fåordigt, en smula klaustrofobiskt och en närmast repetitiv händelsekedja som till slut leder upp och över muren, ut i vad som kan tänkas vara friheten. Klassiska ingredienser; en sked att gröpa med, en penna att skriva meddelanden med, trasor att göra rep med. Det ihärdiga uthärdandet, tiden som måste gå, hela tiden fokus på rymningen, men blicken i marken, inte synas inte märkas. Rädslan för medfångarnas glappande. De knappt märkbara ljuden som kan avslöja hela flykten. Den schematiska förflyttningen från cellen till taket, från taket till muren, från muren till marken, från marken förbi fångvaktaren och ut på gatan. Får en vib i riktningen Midnight Express, slutscenen där, när han går längs gatan, längs utsidegatan.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Mozarts Kyrie från Mässa nr 16 utgör soundtrack till denna fängelsefilm signerad Robert Bresson. Kyrie betyder Gud vilket är passande på något sätt, mest för att filmen på ett väldigt asketiskt sätt beskriver en ensam människas längtan efter frihet. Även undertiteln Vinden blåser vart den vill som är ett bibelcitat understryker den andliga, existentiella dimensionen av filmen. Filmen är byggd på André Devignys memoarer, en fånge som lyckades fly från nazisternas fängelse i Lyon under andra världskriget. Även Bresson själv hade erfarenheter från den franska motståndsrörelsen. I den här filmen är vår hjälte Fontaine, en fast besluten löjtnant som arresteras och döms till döden av nazisterna. Titeln avslöjar naturligtvis hur det går men det spelar mindre roll. Den strama spänningen ligger istället i det minutiösa planerandet och det utdragna genomförandet. Kameran stannar kvar extra länge, ljud beskriver saker som händer utanför bild, skådespelarna gör avdramatiserade tolkningar - allt detta förstärker det minimalistiska och oerhört strikta i Bressons berättelse.

Nr 433: Boyz N The Hood

Originaltitel: Boyz N The Hood (1991) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Regissören John Singleton var endast 24 år gammal när han 1992 Oscarnominerades för bästa regi. Det doftar lite Stand By Me i öppningen; fyra killar kollar in en döing och ett gäng äldre gangsters börjar jiddra. Det är först vid hoppet från 1984 till 1991 som filmen rullar igång på riktigt. Rapp dialog och gängrevirspissande. Föräldrar som på olika sätt försöker rädda sina avkommor från träsket. Vissa har gett upp, andra tröskar på i uppförsbacken. Far och son. Mor och son. Alla har sin egen lilla täppa i det lite större kvarteret i den lite större stadsdelen i den lite större staden i det lite större landet. Vägen ut i världen är via collegestipendier, men de flesta har förlikat sig med livet in the hood. Våldsspiralen snabbar på och shoot outsen är oundvikliga. Another brother dead. Jag gillar Ice Cube i den här rullen, diggar honom skarpt.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: "He got more comic books than a motherfucker". Bara ett exempel på en dialog som skjuter både och högt och lågt och nästan alltid träffar rätt. Det är rappt och utan pardon och ett plus till betyget. Filmen börjar 1984 då den 10-årige Tre flyttar till sin pappa i Crenshaw, South LA. Området präglas nästan uteslutande av svart befolkning med vapenaffärer och spritbutiker i varje hörn så att de kan "ta livet av varandra" enligt Tres pappa (Laurence Fishburne, Morpheus i Matrix). Regissören Singleton (ej att förväxla med en av författarna till denna blogg) bäddar bra för fortsättningen, nästan för bra, för uppenbart. Historien växlar till 90-talets början och Tre (nu spelad av Cuba Gooding Jr) är en tonåring som slits mellan pappan och mamman, flickvännen och kompisarna, kriminaliteten och skolan, och det är föga överraskande när Tres kompisar dödar och dödas. Att filmen är självbiografisk är ju inte heller särskilt överraskande. Ice Cube som Tres bästis Doughboy är övertygande. Annars känns det mesta väldigt tillrättalagt, även dialogen som man inte fattar hälften av trots textning på engelska. Trots det är dialogen filmens solklara styrka. På nåt sätt känns Boyz N The Hood som en viktig film och hade jag sett den när den kom hade jag nog älskat den. Nu tycker jag om den och det är inte alls dåligt. Den är trots allt bättre än många andra motherfuckers.

Nr 432: Good Morning, Vietnam

Originaltitel: Good Morning, Vietnam (1987) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Irriterande tråkig film. Nästan två timmar av en enormt påfrestande Robin Williams som drar det ena oförståeligt dåliga skämtet efter det andra. I direktsändning. Inspelad i Thailand - mestadels i Bangkok och Phuket - berättar filmen om en radio-DJ -Adrian Cronauer (Williams) - under Vietnamkriget. Egentligen kan man nog säga att filmen handlar om att Robin Williams radioväcker och eftermiddagsunderhåller soldater med egenhändigt skrivna monologer och skämt. Enligt säkra nätkällor sysslade inte Cronauer med humor i sina radiosändningar (filmen ska ha någon slags koppling till denne Cronauer). Usch, jag får myror i kroppen bara jag tänker på det. Tur är att snustorre löjtnant Hauk (Bruno Kirby) finns med i filmen, annars hade jag varit nere på en stark etta. Hauk kan man i alla fall skratta åt, få känna att det finns lite finess. Och så låten What a wonderful world bildsatt med bomber, blod och granater. Det är vad som är behållningen. Ok, lite kittlande med dubbelspelet från Tuan - Cronauers vietnamesiska alibi; jag antar att det är honom det syftas på när filmen beskrivs skildrande vietnameser på ett trovärdigt sätt. Jag har aldrig varit i Vietnam eller träffat någon vietnames, så jag vet inte, men det jag minns från filmen är skolklassen (där det ska läras ut engelska så klart) där Williams kommer in och bryter isen och får eleverna i alla åldrar att säga shit och fuck och skratta åt varandra. Vidare blir Williams på oklara grunder upp över öronen förälskad i en vietnamesisk (men egentligen thailändsk) ung dam (Tuans syster) och får lov att bjuda hela hennes familj på bio för att kunna umgås med henne. Kanske går det till så i Vietnam, kanske inte. I Sverige går det i alla fall isbjörnar på gatorna - året runt! 

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Vissa filmer blir inte bättre med åren. En del blir faktiskt sämre. Man får acceptera det bara. Jag minns att jag såg den här som tonåring och gillade kombinationen av humor och allvar, att det var en film om Vietnamkriget som vägde upp mot andra skildringar, exempelvis Plutonen och att att jag skrattade åt Robin Williams skämt. Nu känns det mesta bara plumpt och rätt tråkigt. Det finns dock vissa höjdpunkter. Den imponerande låtlistan med mängder av bra Motownhits och 60-talspop går inte av för hackor. När Adrian Cronauer (Robin Williams) spelar What A Wonderful World med Louis Armstrong medan kameran fångar avrättningar, bomber och dödade människor så blir det på riktigt för en stund. Bruno Kirby som den strikta, formella löjtnanten Hauk på radiostationen vet precis vad humor är och är därför lite smålustig i all sin präktighet. När det gäller Williams själv så kanske det var ett smart val av regissören Barry Levinson att bara låta han köra sin stand up-show rakt upp och ner sittandes medan kameran gick. Det kanske var kul på 80-talet men känns helt off nu. Good Morning, Vietnam fick en del beröm för att man skildrade Vietnameser på ett verkligt och trovärdigt sätt och förutom en del klavertramp som exempelvis den excentriske barägaren Jimmy Wah så är jag nog benägen att hålla med. Levinson har fler filmer med i boken, bland annat den klart bättre Rain Man. 

Nr 431: Beau Travail

Originaltitel: Beau Travail (1999) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT av Robert på Residensgränd 19 i Östersund och av Jimmy på Västgården i Gåxsjö.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Ett förband i Franska Främlingslegionen, posterat i Djibouti. Sergeant Galoup (Denis Lavant) leder och övervakar den fysiska träningen för elitsoldaterna. In kommer Gilles Sentain (Grégoire Colin). Maktspel och avundsjuka leder Galoup till ett rejält övertramp, och han får lämna legionen. Tillbaka i civilsamhället tittar han tillbaka på sin tillvaro i öknen och de beslut han tog där. Han är inte helt nöjd med sig själv.
En kvinnlig regissör (Claire Denise) och en kvinnlig fotograf (Agnès Godard) presenterar stolt en studie i manlig homoerotisk militärkoreografi, en flashbackhistoria om en liten sergeant som avundades både sina under -och överordnade. Med fantastiskt fina, rena  bilder och vinklar pusslas historien ihop. Avsaknaden av musik eller stämningsljud i de combatscener där det vanligtvis pumpas på med pulsbeats och flås är oerhört befriande. Neil Young gör ett litet gästspel med låten Safeway Cart från skivan Sleeps with angels. Mycket överraskande. Och lika överraskande hade nog slutet varit - där Galoup bjuder upp till dans på ett rent himmelskt vis - om det inte varit för att man innan filmen fick lite historik i programserien The Story of Film. Oavsett; ett mycket märkligt men helt fantastiskt slut.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Jag har aldrig riktigt förstått Franska Främlingslegionen och jag är inte helt säker på att jag förstår mer av vad det är, vad de gör och varför efter att ha sett Beau Travail. Filmen är ett 90 minuters vykort från ett afrikanskt land. Långsamma tagningar över klarblått vatten, koreograferade exercisövningar, begränsad dialog, bad, tvätt, strykning, måltid. Varje övning, varje vardaglig syssla, speglar det meningslösa i ett krig som inte riktigt finns. Det skrivs en del om de homoerotiska inslagen och det är intressant hur dessa machomän framställs med sina kroppar, sina hushållssysslor, sina vapen. Men särskilt spännande blir det aldrig. Mer avkopplande. Nästan lite rusigt. Slutscenen, när den sparkade sergeanten Galoup, goes bananas på discogolvet, är obehagligt befriande. Beau travail! Bra jobbat, Claire Denis!