Originaltitel: This Is Spinal Tap (1984) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 2
Kommentar: Långt mellan garven i denna mockumentär, lite för långt. Klassikern med ett extra steg på förstärkaren och vilsegången backstage med vaktmästaren är pärlor. Spinal Tap har fortsatt som band och det är nice att surfa runt och kolla videor på nätet. Smell The Glove!
Jimmys betyg: 2+
Kommentar: Spinal Tap är låtsasdokumentären om det brittiska rockbandet som gör comeback genom en USA-turne i början av 80-talet. Regissören Rob Reiner hämtar inspiration från rockvärlden och verkliga musikdokumentärer och han lyckas emellanåt men för det mesta känns det som en film för de verkligt hängivna. Det finns dock vissa scener som faktiskt är riktigt roliga; när bandet går vilse från logen till scenen till exempel eller den underdimensionerade Stonehengerekvisitan. Intrigen i filmen är den klassiska Yokohistorien.
Originaltitel: Pat Garrett And Billy The Kid (1973) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TV4 Film hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 2
Kommentar: Regissören Sam Peckinpah ligger bakom Straw Dogs och ytterligare två filmer i boken som vi dock ännu inte sett. Det var tydligen en väldans massa rabalder kring både Peckinpah och själva produktionen och utgivningen av den här filmen. Men hur många gånger har man inte läst det vid det här laget? Jag upplever den här rullen som seg och tråkig. Countrylegenden med de genomskinliga ögonen - Kris Kristofferson - är Billy the Kid som håller sig undan sin gamle polare och numera man of the law Pat Garrett (James Coburn). Filmen börjar med slutet och slutar med början. En hel del pangpang och sexskämt, men spännande blir det verkligen aldrig. Bob Dylan - känd från TV - gör birollen Alias, och Dylan är faktiskt en ganska dålig skådespelare. Några sköna scener i början med höns som skjuts i slow motion, Kristoffersons bländande leende och ett par tre riktigt snygga naturbilder med vattenspeglingar är vad jag tar med mig. I reckon.
Jimmys betyg: 2+
Kommentar: Min främsta barndomslek handlade, inte alldeles överraskande, om den vilda västern. Karaktärerna vi anammade var både fiktiva och verkliga. Min kusin var Luke Macahan. Jag var Billy The Kid. Vi kunde allt om how the west was won, alla skurkar, hjältar, indianer, krig. Vi såg alla filmer vi kom över men den här filmen hade helt gått mig förbi. Först i vuxen ålder fick jag veta att den fanns genom Bob Dylans soundtrack innehållande trubadurfavoriten Knocking on heavens door. Dylan gör förresten en mindre biroll men högst 10 repliker. Skådespeleri var aldrig hans grej. Däremot går en annan countrylegend, Krist Kristofferson, helt in i sin roll som Billy The Kid. Det märks att han trivs i den här miljön men det blir dessvärre aldrig riktigt trovärdigt. James Colburn gör däremot en helt okej insats som Pat Garrett, mannen som blev känd för att ha dödat The Kid. Hade jag sett den här filmen när jag var 12 hade jag antagligen älskat den.
Originaltitel: The Royal Tenenbaums (2001) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3-
Kommentar: Börjar eggande i bästa Amelie från Montmartrestil, men där Amelie behagligt broderar sig ner i lightabsurdheten med hjälp av trådar åt alla håll, stannar Tenenbaums i fåran av knäppa och Naknapistolendoftande repliker och anspelningar. Det är riktigt roligt ibland, jag tänker på när Danny Glover gör en klassiker och försvinner ner i ett grävt hål. Jag tänker på när Glover och Hackman pratar om kvinnostöld och Coltrane. Det finns några sådana moments, och de hjälper med nöd och näppe upp filmen över tresträcket. Jag förstår att jag känns tråkig, jag känner mig tråkig. Hackman är ju grym, men i Murray hittar jag ingenting av det som jag älskar hos honom - möjligtvis en blick nånstans. Filmen var en halvtimme kortare än vad som stod på fodralet, och det kändes som en liten lättnad; bara en sån sak.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Den stjärnspäckade ensemblefilmen om den excentriska och dysfunktionella familjen Tenenbaums var en total överraskning. Wes Anderson har lyckats med konststycket att skapa ytliga tvådimensionella rollfigurer som samtidigt är färgstarka nog för att jag ska behålla intresset för dem. Det jag gillar med filmen, förutom de dräpande replikerna, är det osympatiska skimmer som ligger över hela historien. The Royal Tenenbaums saknar det känslomässiga djupet men det är ändå inget ytlig film. Tvärtom. Det som möjligtvis stör totalupplevelsen är att den surrealistiska skruven kanske dras åt något extra varv än vad som känns nödvändigt.
Originaltitel: Андрей Рублёв, Andrey Rublyov (1966) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD på Bio Regina i Östersund.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Min första Tarkovskij och som tur är inte min sista. Han har ytterligare tre filmer med i boken. Tre timmar svartvitt ryskt 1400-tal i sju kapitel; ett skelett som bär upp nedslag i ikonmålaren Andrej Rubljovs förehavanden. En varmluftsballong öppnar vyerna över det ryska landskapet. Djur i flykt, tatarer i båt -och pilbågsanfall. En hel del hästar, tydligen Tarkovskijs symbol för livet. Långa, stundtals avancerade tagningar, särskilt i sista delen om kyrkklockan - som jag tycker är den bästa delen tillsammans med Tatarattacken, där den anmärkningsvärda scenen med hästen som ramlar utför en trappa finns med. Jag läste att Tarkovskij lät skjuta hästen i nacken för att den skulle vackla, och att den efter scenen fördes bort och slaktades till medborgarmat, lite som att inget hade hänt. En anledning ska ha varit att det skulle bli för dyrt att använda sig av en stunthäst om den skulle skada sig.
Det finns ett par scener där kameran lyfter upp mot himlen, precis som i början med ballongen, och i en av scenerna flyger fåglar i slow motion liksom förbi men neråt. Mycket speciellt, mycket vackert. I filmen också dialoger och monologer om religion, konst, liv, tystnad, ärlighet, lögn. I slutet en epilog i färg innehållande ikoner målade av Rubljov - en fin matsmältare att sippa på.
Jag var nyss på Gotland under Bergmanveckan och hade då chansen att se Tarkovskijs sista film Offret, som spelades in just på Gotland och har Erland Josephson och Sven Wollter i rollerna och fotograferades av Bergmans gamla vapendragare Sven Nykvist. Jag tog inte den chansen, och det grämer mig till en närmast sömnlöshetsgrad.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Ett långsamt episkt drama om ikonmålaren Andrej Rubljovs liv i Ryssland under 1400-talet. Kanske lite för långsam. För att klara av detta tretimmarsepos bestämmer jag mig en bit in i filmen att jag ser varje episod, varje kapitel av filmen som ett eget verk. Det går bättre. Som helhet har jag svårt att få i ihop det. Ett par episoder är så makalöst avancerade, i både foto, kuliss och regi att jag nästan häpnar. Andra går mig nästan förbi. Jag antar att det finns mängder av symbolik och undermeningar i Den Yttersta Domen men jag ids inte göra några efterforskningar. Jag vet inte om det skulle förbättra eller försämra upplevelsen av filmen. Kanske både och. Jag är i varje fall tacksam att jag såg filmen i en skön biosalong. Det vet jag, med säkerhet, förhöjde upplevelsen.
Originaltitel: The Texas Chain Saw Massacre (1974) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: En kultfilm som för att vara en motorsågsmassaker har ganska lite av både motorsåg och massaker. Det mesta sker utanför eller skymt i bild och det är som de gamla grekerna sa: det som inte syns är det som skrämmer mest. Först efter 35 minuter sker det första mordet, helt utan musik eller andra ljudeffekter, men med släggan som planterats tidigare i Fordbussen i vilken ungdomsgänget färdas. Därefter hängs tjej upp på krok men sprattlar vidare, och får se sin vad jag antar är redan döde pojkvän bli antastad av motorsågen. Rullstolskillen och ytterligare en snubbe betas av och snart är det bara en tjej kvar, fastän det är halvtimmen kvar på filmen. Flykt genom fönster, in på mack, upp för trappor, ut genom fönster och upp på bilflak efter att ha lämnat truck driver Black Maria till sitt öde - vad det nu innebar.
Öppningsscenerna med åtkramande ljus över skelett -och likdelar, Hitchcockinstegen på insekter och de rapidklippta närbilderna på ögat är vad jag tar med mig. Och farfar så klart, som fått vänta så länge på vinden. Regissören Tobe Hooper fick senare förtroendet att regissera Poltergeist. Eller?
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Ja, vad ska man säga om den här... Bisarr och brutal men märkt av åren. Den extrema låga budgeten är påtaglig - det mesta verkar ha lagts på interiörer och rekvisita och mindre på skådespelarna. Den har ändå sin charm på det där amerikanska B-skräckfilmssättet där allt är förutsägbart. Ungdomsgäng, ensliga hus hus i öde område, halvnakna skrikande flickor, massor av övervåld. Den har ju sin kultstatus och kanske med rätta men kvaliteten är ju som den är. Intressant är att Museum of Modern Art i New York köpte en kopia av filmen direkt efter premiären och på filmfestivalen i London samma år utsågs den till bästa film. Motorsågsmassakern är liksom tidigare sedda Psycho och När Lammen Tystnar delvis baserad på seriemördaren Ed Geins historia.
Originaltitel: The Sound Of Music (1965) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD på Bio Regina i Östersund.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: En musikal till! Och kopplingen, kopplingen mellan de båda! Julie Andrews som spelar Maria i den här filmen spelade Eliza Doolittle i Broadwayuppsättningen av My Fair Lady. Rollen som Doolittle i filmversionen gick emellertid till Audrey Hepburn, som inte kunde sjunga tillräckligt bra utan blev dubbad av Marni Nixon, som ta mig fan har en roll som en av nunnorna i den här filmen. Istället för att få rollen i My Fair Lady fick Andrews spela Mary Poppins samma år (1964) och kammade hem en Oscar för bästa kvinnliga och året efter gjorde hon alltså Sound Of Music.
Von Trapp. Sju sjungande barn. Visselpipa och uppseendeväckande symmetriskt foto medelst 70 mm Todd-AO, till skillnad från My Fair Lady som använde Super Panavision 70. Vad det innebär förstår jag i dagsläget väldigt lite av, men det kommer bli kul att läsa det här om tio år. Jag upplever musiken som mycket mer trallvänlig och catchy i Sound Of Music än den i My Fair Lady. Å andra sidan känns Sound Of Music mycket mer strikt och stundtals ordentligt överspelad. Och scenen när lilla Gretl är sist upp för trappan av de sju barnen för att lägga sig - när Gretl, lilla Gretl, lilla söta Gretl, lilla knappt rentalande Gretl, lilla drillade förståndiga Gretl lägger sig med sin svagt läspande tunga innanför övre tandraden, lägger sig där i trappan och somnar in på sin egen arm. Det är då det stora barnskådespelerihatet rullar in.
Och tydligen ska historien, som alla historier, bygga på verkliga händelser. Och som alla historier som bygger på verkliga händelser ifrågasätts hur mycket historien egentligen bygger på verkliga händelser. Och som alla historier som ifrågasätts angående att bygga på verkliga händelser visar det sig att det är en hel del för att inte säga väldigt mycket som inte stämmer överens med det som kallas verkliga händelser. Det är en film. Som bygger på händelser.
Vackra alpbilder, trallande sånginslag och fint koreograferade dansnummer. Präktigt, tänker jag.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: En musikal avlöser en annan och kopplingen dem emellan har vi fått redovisat för oss. Men att manusförfattaren till Sound Of Music, Ernest Lehman, även har skrivit manus till Segerns Sötma kommer nog som en överraskning för den enda som läser detta. Där replikerna i den filmen verkar vara skapade i ett slags amfetaminrus så är Sound Of Music å andra sidan präktighetens präktighet. Men det finns en exakthet i manuset som mycket väl spelar med både Rodgers & Hammersteins musikal och det omväxlande svepande och symmetriska fotot. Det här är ingen film som överraskar mig men min nyvunna känsla för musikaler gör att jag ändå måste tycka om den. Och hitsen radas ju upp lika sockersöta som de sjungande von Trapp-barnen. Jag såg förresten den svenska versionen av Sound Of Music på Göta Lejon i Stockholm i mitten av 90-talet med Tommy Körberg och Carola i huvudrollerna. Jag kunde låtarna redan då.
Originaltitel: My Fair Lady (1964) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD på Bio Regina i Östersund.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Ja, var börjar man? En Hollywoodproduktion baserad på en Broadwayshow baserad på en brittisk film baserad på pjäsen Pygmalion skriven av den irländske nobelpristagaren i litteratur, George Bernard Shaw. Technicolor och 70 mm film. Vi ser en hyperrestaurerad version, både bild -och ljudmässigt. Audrey Hepburn, som vi senast såg i Frukost på Tiffanys spelar Eliza Doolittle, en Londonflicka som med Cockneydialekt säljer blommor på gatan. Hon blir föremål för ett vad mellan fonetikfanatikern Professor Henry Higgins (Rex Harrison) och hans vän som går ut på att under ett halvår undervisa och förbereda Eliza i talets ädla konst, för att hon ska kunna smälta in som en dutchess på en högtidlig tillställning. Kraftiga vibbar åt filmerna Ombytta Roller och Pretty Woman.
Själv satte jag under titten en flaska whisky på att det inte var Hepburn som sjöng, och det visade sig stämma - till allra största delen. I originalversionen sjöng Hepburn tydligen bara ett litet stycke i någon av sångerna, men i den version vi såg har en upphittad inspelning av Hepurn sjungande "Wouldn´t it be loverly" i början av filmen satts in för att publiken ska få chansen att avgöra om hon skulle fått sjunga hela filmen igenom, eller om det var rätt att låta dubbningens okrönta drottning Marni Nixon sköta den biten. Hos mig råder inget tvivel. Tvärtom, eller i alla fall på nåt annat sätt var det för Harrison, som vägrade mima, och som istället fick åtminstone en av filmhistoriens första trådlösa mikrofoner installerad under kavajslaget. Han spelades alltså in direkt i scenen. "Jag sjunger aldrig en sång på samma sätt två gånger", lär han ha sagt. Och så var det bra med det. Även den i all oändlighet väntande och trånande Freddy (Jeremy Brett) blev dubbad, och han var en av de sista att få reda på det.
Vanligtvis får jag utslag av musikaler, så också i denna, i alla fall till en början. När jag ser citationstecknen dyka upp i undertexten vet jag att det är dags för nästa sångutbrott. Lite samma känsla som vattningen i munnen innan kräkning. Men det händer något i My Fair Lady, särskilt lite innan, under och efter den fantastiskt stiliserade scenen på Ascot. Vilka hattar! Vilka klänningar! Så svart och vitt som bryter mot de djupa mättade färgerna genom resten av filmen. Ja, den är ju ändå 2h 45 min lång men det blir aldrig stolskruvarvarning på allvar. Tvärtom en fin och överraskande upplevelse med denna enorma produktion som belönades med inte mindre än 8 Oscar.
"Klorna in, katta!"
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: En överraskning som heter duga. Jag hade ingen aning om att jag faktiskt kunde gilla musikaler. My Fair Lady, med den bländande Audrey Hepburn i bredbrittisk andedräkt och dubbad sång, fick mig på fall. Jag slås kanske inte av biostolen men jag både drar på smilbanden och nynnar med vilket i sig måste resultera i ett skapligt högt betyg. Den vresige lingvisten utsätter rännstensflickan för ett socialt experiment med professorn som medlare och chauvinismen kokar nästan över. Ja, det överdrivna mansgriseriet stör mig en del märker jag men ändå finns det något charmigt oskyldigt i historien. I färgerna. I musiken. Det finns en hel del vakuum i filmen, transportsträckor som är precis på gränsen till gäspning, men den klarar sig med nöd och näppe. En färggrann feelgoodfilm. Välbehövlig och värmande. "Den spanska räven rev en annan räv".
