Originaltitel: Fitzcarraldo (1982) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Djungel, galenskap och en stor grammofontratt med Caruso strömmande ur sig. Besynnerlig film, dokumentär på så vis att de ju släpade båtrackarn över ett berg vid inspelningen. Bra scener med de spända, knirrande repen och när ångaren sliter sig och slår mot kanter och rev i floden. Kinski med hyperögon och svettig energi. En smula lång dock.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Herzogs märkliga film med Klaus Kinski i huvudrollen är en film utöver det vanliga. Jag förundras över det realistiska i uppförandet som bekräftas av det faktum att Herzog faktiskt lyckades få crewet att släpa en ångbåt över Perus berg. Filmens största behållning är just de scener där Kinski, som spelar den operaälskande affärsmannen Sweeney Fitzgerald, lyckas få ursprungsbefolkningen att släpa hans ångbåt över berget i jakt på de gummiplantage som ska göra honom rik. När Sweeney står i fören på båten, till tonerna av Enrico Caruso från grammofonen, ser jag en envishet, inte bara hos karaktären Fitzgerald utan även hos regissören Herzog, att genomföra ett omöjligt uppdrag som ska lämna ett avtryck åt eftervärlden, svårt att övermästra. Till historien hör att Herzog ville ha Mick Jagger i hvvudrollen som Fitzcarraldo men det slutade med att hans antagonist Klaus Kinski fick rollen. Ett bra val tycker jag. Filmen liknar inget annat jag har sett och den måste upplevas.
Originaltitel: Die Hard (1988) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: De medhårsstrykande planteringarna inledningsvis; skorna ska tas av, jul, LA, trassel i förhållandet, barn, polis. En färsking till limousinechaufför (svart), (kunde han inte fått sitta i garaget helt ovetande genom hela filmen?). Tyska terrorister, två av dem bröder. Sprängdeg, cigaretter, komradios. En hacker (svart). Gisslan. Ett vitt oskyldigt linne som stegvis blodas och smutsas ner. En man mot tusen. En pistol mot hundra kanoner. David mot Goliat. Blåvitt mot Milan. En lokalpolis (svart) som hanger in there och till slut övervinner sin värsta fiende - det dödande skottet. Trigger happy FBI (Johnson and Johnson, not related). Hypersnokande journalist. Grande finale, helikoptrar, maskingevär, explosioner. Sedan filten över axlarna, mötet med kompanjonen, vänner för livet. Tack för kaffet.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Bruce Willis spelar den ensamme snuten John McLane som hindrar ett avancerat terroristrån genom sin självuppoffrande och kaxiga antiattack. Barfota och med ett linne som blir skitigare och skitigare för varje scen ger McLane enmansarmén ett ansikte. Det är snabb action med lika smarta som uppenbara planteringar och med ett tempo och en underhållande spänning som ger många samtida actionfilmer ett blekansikte. Die Hard är möjligen vid första anblick en enkel actionrulle men vid närmare betraktelse ser vi en smart och nyskapande hjältehistoria som samtidigt är en underhållande berättelse i juletid. Willis, tidigare skådis i Par i brott, får genom Die Hard ett genombrott som placerar honom högt på actionfilmernas piedestal. "Yippiee-ki-yay motherfucker"
Originaltitel: Rocky (1976) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Dananaaaa, dananaaaa. The italian stallion får chansen att gå en jippomatch mot världsmästaren Apollon (från tidningen MAD när det begav sig). Inte särskilt mycket boxning, vilket är riktigt skönt, även om jag kanske skulle vilja haft några minuter mer på slutet, i the big fight. Koreografin, huvudkastningarna och blodeffekterna sitter som smäckar. Scenen när Rocky springer uppför trapporna i Philadelphia är en direkt produkt av att uppfinnaren av Steadicam (Garret Brown) testade att filma sin flickvän när de båda sprang upp och ner för samma trappor. Resultatet blev så bra att produktionen för Rocky ville använda sig av samma miljö när Rocky löptränar. Lite som med Polisskolan-filmerna blir Rocky-filmerna lite sämre för varje ny film. Undantaget fyran med Ivan Drago. Den är sjukt hård.
Jimmys betyg: 5-
Kommentar: Så är det. Jag älskar den här filmen. Har alltid gjort. Den är naturligtvis ett standardformulär av den amerikanska drömmen men den har hela tiden underdogperspektivet. Den lilla människan mot en hård men likgiltig värld. David mot Goliat. Sylvester Stallone skrev manus med hjälp av den forne proffsboxaren Chuck Wepner och han hade som krav att själv få spela huvudrollen som amatörboxaren Rocky som genom ett reklamjippo får chans att möta The Heavy Weight Champion Of The World - Apollo Creed (Carl Weathers). Det är ett sentimentalt porträtt av vit arbetarklass där huvudkaraktärerna är indrivare, slaktare, affärsbiträde och gymägare. Filmen har mängder av fantastiska scener där trappscenen måste vara en av filmhistoriens mest klassiska. Slutscenen, när den sönderslagna men fortfarande stående Rocky ropar på sin älskade Adriaaan, balanserar fint på gränsen mellan sorg, smärta, komik och ett jävlaranamma. Bill Contis nästan militäriska musik är genialisk och numera ett oförglömligt soundtrack. Det här är det bästa Stallone har gjort, tyvärr sabbade han det med en rad uppföljare och ett antal überamerikanska krigsfilmer och tafatta actionrullar.
Originaltitel: Don't Look Now (1973) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: "Nothing is what it seems". Speglar, vatten, glas och färgen röd som flyter ut och genom hela filmen. En spegelvärld med varsel om död, synbara för de blinda. Kommunikation mellan levande, döda, levande döda. Restaureringen av kyrkan, jämförelsen av små bitar, det eviga pusslet som ska läggas. Gränderna i Venedig, vilse i labyrinten, sökandet/förföljandet efter/av minnet av den drunknade dottern, förhoppningen att återse det förlorade (av skuldtyngd oaktsamhet?). Flipperklippta övergångar och parallellskeenden - sexblandad påklädning. Vad är nu, då, sen? Livets revypasserande efter kyrkhugget. Hur minns glömmer man?
Julie Christie dyker upp som gumman i lådan, hon var yngre i förra filmen - Doktor Zjivago. Donald Sutherland är mustaschsmärt och visar kuken; tillsammans med Christie skapas en obehaglig, intim stämning med stickande andedräkt. Kryssandet längs vattenvägarna i Venedig, polisbesöken, misstänksamheten, språkförbistringen, nerverna utanpå och hela tiden de röda detaljerna. En högintressant rulle, men lite för svårförståelig. Symbolspäckad, hänvisande, avancerad och förvirrande så till den milda grad att jag ibland undrar om jag sitter och tittar på ett felkonstruerat korsord. Men slutscenen i tornet är verkligen en av de mest hårdkokta nånsin. Hua.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Konservatorn John (Donald Sutherland) och hans fru Laura (Julie Christie) förlorar sin dotter i en drunkningsolycka och åker till Venedig för att återhämta sig. John restaurerar en gammal kyrka och Julie bekantar sig med ett mystiskt syskonpar som säger sig ha kontakt med den döda flickan. Upplägget bäddar för en klassisk spökhistoria. Venedigs gränder, kyrkans pusslande, den lilla rödklädda dottern som försvinner runt hörnen... eller? Slutscenen skrämmer skiten ur mig varje gång men den största behållningen av den här filmen måste ändå vara den långa sexscenen mellan Christie och Sutherland. Något mer autentiskt få man leta länge efter.
Originaltitel: Doctor Zhivago (1965) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Mastodont! Vilka vyer! Ryska tundran! Uralbergen! Den obarmhärtiga snön. Första världskrigets skitiga skyttegravar. Ryska revolutionens blodiga minne. Tsarens fall. Lenins uppgång. Individens skyldighet mot kollektivet. Nationalismen. Mother Russia går före allt. Bolsjevism. Röda vita rosen.
Tydligen är inte en enda scen inspelad i Ryssland, boken som filmen bygger på var förbjuden där. Istället är det ofattbart nog mycket spansk sommar bakom kulisserna - och en del finsk och kanadensisk skog. Föregångaren till ishotellet i Jukkasjärvi konstruerades med hjälp av bivax. Uralbergen är inte alls spetsiga som i filmen.
Egyptiern Omar Sharif spelar Doktor Zjivago som åker slalom mellan fru och älskarinna när han inte opererar soldatskador eller skriver poesi. Han är en djävel på filmkyssar; först extremt lugnt och avvaktande, sen sätter han in stöten som en påtänd tjurfäktare och försöker svälja offret helt.
Har jag egentligen något att säga om den här filmen mer än att rabbla omständigheter? Chaplins dotter är med. Alec Guinness, som vi har sett en hel del av på senare tid är med. Vad som fick mig att sätta i halsen är att denne Guinness, som bland annat spelat pengatjuv, ladykiller och knatat runt vid floden Kwai är samme man som spelar Obi-Wan Kenobi i Star Warsfilmerna.
Fotot i Doktor Zjivago är ibland bländande vackert och påminner en del om Vägvisaren. Men i stort känns den överspelad med alla tårfyllda ögon, och tungt lufsande som ett hostande ånglok på väg genom issnön på den spanskryska savannen.
Och ärligt talat, ramberättelsen - kunde den inte varit liiite mer raffinerad med tanke på att den inte ens verkar följa boken?
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Ett tretimmars epos i ryska revolutionens skugga. Jag har alltid trott att den skulle vara rysk. Det är den inte. Den är inte ens inspelad i Ryssland. Däremot utspelar den sig i Ryssland. Och det gör den med råge. Omar Sharif spelar läkaren Zjivago, Geraldine Chaplin spelar hans fru och Julie Christie är älskarinnan. Ett romantiskt triangeldrama som inte överraskar särskilt mycket. Men här finns också klassperspektivet, den historiska ramen och alla storslagna scenerier. Det finns en spänning i filmen men jag får en känsla av att den liksom jäser över, att den grandiosa ansatsen bara växer. Det förbättrar tyvärr inte upplevelsen.
Originaltitel: Nattvardsgästerna (1963) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Utvängstorp.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Gunnar Björnstrand är obehagligt bra som den tvivlande prästen med stiff upper lip. Hans pennalistsågning av Märta (Ingrid Thulin) följt av en förfrågan om hon vill följa med på biltur är djupt otäck. De första 45 minuterna är inuti kyrkan, där ses Allan Edwall med mungiporna neråt och upphöjd axel a´la Kjell Lewrén - "stationsansvarig SSK Syd". Men återigen är det fotografen Sven Nykvist som höjer en Bergmanfilm flera steg. Vad hade Bergman varit utan sina fotografer? Bilderna är så naket enkla; som ömtåliga okläckta ägg, för att citera Ernst Kirchsteiger. En liten inblick i en liten kyrka i en liten by i en liten värld med eller utan en gud.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: I den andra delen av Bergmans trilogi om Guds tystnad möter vi den bittra och tvivlande prästen Tomas (Gunnar Björnstrand) vars tro sätts under stark prövning sedan hans fru gick bort. Dessutom finns den trånande ateisten Märta (Ingrid Thulin) vars uppvaktande sätter Tomas tvivel ännu mer i spinn. Till råga på allt söker den deprimerade Jonas (Max von Sydow) prästens stöd men det hela slutar med att han skjuter huvudet av sig i rädsla för kärnvapenkrig. Allan Edwall lättar upp en aning när han glider omkring som Quasimodo i kyrkomiljöerna. Ungefär så där ser det ut när Bergman är som allra mörkast. Den fantastiska fotografen Sven Nykvist filmar intimt och personligt och det gråa vinterljuset bidrar starkt till filmens kärva stränghet. Nattvardsgästerna är som ett torrt oblat som sköljs ner av ett alldeles för starkt och fylligt vin, som en tung huvudvärk.
Originaltitel: Pickpocket (1959) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund och Robert på Southfork i Utvängstorp.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Franske doldisen Robert Bresson gör ett minimalistiskt inlägg och det börjar oerhört erotiskt på galoppbanan med Michels (Martin LaSalle) fumlande fingrar i smyg. Handväskespännet är behån eller jeansknappen och handen trevar innanför locket. Fortsättningen innehåller övermänniskoteorier och moraliska frågeställningar gällande rätten att stjäla; brottet som en samhällsstärkare. En mängd ficktjuvsscener, varav en, högst två, känns fräscha. Resten är ju bara markörer. Michel ömsom skriver ömsom berättar parallellt med filmens fortgång. Han vill inte träffa sin döende mor, oklart varför. Överhuvudtaget en dunkel och lite steril film. Intressant? Särdeles. Skicklig? Hualigen. Men inte så - vad ska man säga? - dunderfängslande.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Det är definitivt ingen övertydlig eller särskilt dramatisk berättelse vi får till skänks. Regissören Bresson fokuserar istället på det detaljrika, det enkla, det konkreta. Det är en lagom lång studie i ficktjuveriets ädla konst men de teoretiska diskussionerna kring övermänniskor och rätten att stjäla ligger inte helt rätt i fickan. En liten uppstickare som legat och lurat i vassen.
