Originaltitel: Sunrise: A Song Of Two Humans (1927) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på 9 Avenue Hector Berlioz i Juan les Pins, Frankrike.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Stadens lockrop håller på att trassla till det ordentligt för det svalnande lantbrukarparet på landet. En häftig romans mellan bonden och kvinnan från civilisationen leder till ett oanständigt förslag från kvinnan; dränk din fru och följ med mig in till stan. Sagt och gjort, men ute i båten på den sista färden får mannen kalla fötter och skonar sin fru (som har den vassaste hjälmbenefrisyren nånsin). Hon är dock fortfarande livrädd när de kommer in till stranden så hon hoppar på första bästa spårvagn som kommer glidande nedför berget. Mannen följer efter och de försonas på väg in till staden. Slut på den första, bittra delen. Inne i staden på tivoli är bondparet nu så nyförälskade att de tas för nygifta. Mannen köper blommor och paret pussas och kramas mest hela tiden. En packad griskulting får väl stå som bästa symbol för nyfiket rus. På en frisersalong brusar bonden upp och bluffknivar en snubbe som flirtar lite med hans fru. När kvällen kommer är det dags att segla hem. Var båten kom ifrån är det väl bäst att blunda för. Ute på vattnet driver en riktig partyflotte förbi, med eld och sång och dans, men då är jag så skönt vaccinerad mot oväntade inslag att jag bara diggar det. Och när man mest anar det kommer blixt och dunder och storm. Frun ramlar överbord som var tänkt från början, mannen tar sig in till land efter hjälp. I buskarna smyger kvinnan från staden som tror att allt gått enligt planerna. Hon får sig också en dos av den milt sagt labile bonden som försöker strypa henne innan folket ropar att de har hittat kvinnan till havs, flytande på en av de flytbojar av gräs som mannen lagt i båten tidigare. De var ämnade för honom, men nu fick istället frun användning för dem. Så nära kan det vara mellan liv, död, kärlek och hat. Frun kvicknar till efter en sängvisit, bonden är lycklig över att ha henne i livet och kvinnan från staden försvinner tillbaka till neonljusets och bergochdalbanornas rike. Slutsats; ett nattdopp är aldrig fel för frisyren.
Till skillnad från större delen av de stumfilmer jag sett lider den här rullen inte alls av temposänkningar till följd av för långa klipp eller evighetsskyltar med tre ord i repliken. Tvärtom är det ett mumsigt flöde av bilder och klipp som rinner förbi. Särskilt i början känns det väldigt mycket "Mannen med filmkameran" med spårvagnar och båtar och människor som rör sig in i varandra från olika riktningar. Lager på lager. Historien är pekboksenkel att följa men alls inte tråkig. Mycket övertygande spel av särskilt mannen (George O´Brien) och ett bevis på ypperlig bredd av den tyske expressionisten, regissören F.W Murnau, som vi tidigare bekantat oss med både i Nosferatu och Kärlekens ö. Murnau dog 1931 och begravningen besöktes av endast nio personer. Men en av dem var Greta Garbo. Så skulle man lämna.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: F.W. Murnau känner vi igen, bland annat genom det söderhavska kärleksdramat i Tabu - Kärlekens Ö. I Soluppgång berättar han återigen en kärlekshistoria, bedrägligt enkel men ändå skönt framställd. Det unga paret på landet slås isär genom fresterskan från staden. Mannen (George O´Brien) är beredd att ta livet av sin fru (Janet Gaynor) genom dränkning men hindrar sig själv i sista stund. Istället flyr den förtvivlade frun och en jakt börjar som tar det unga paret till staden där de återförenas i nyförälskelsens vackra melodi. På vägen hem i båten händer då det ofattbara - en storm kastar frun över bord och drunkningen tycks vara ett faktum. Men se, flyter hon minsann inte i land och vaknar till liv... Fresterskan (Margaret Livingston) som smyger omkring i buskarna lämnar besviket landsbygden och det unga paret lever lyckliga i alla sina dagar. Undertiteln En sång om två människor ger en fin beskrivning av detta kärleksdrama, denna ballad med lyckligt slut. Jag gillar tempot som gör att man lyckas behålla spänningen och drivet i handlingen. Det omständliga tuggandet som finns i många stumfilmer klarar sig den här filmen helt utan. Enkelheten, de snabba klippen och ett skönt foto gör Soluppgång till ett fint uppvaknande.
Originaltitel: Älskande Par (1964) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på 9 Avenue Hector Berlioz i Juan les Pins, Frankrike.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Jag befinner mig i närheten av Cannes när jag ser den här filmen, och det var också här den skapade något slags rabalder när den visades på filmfestivalen - jag antar att det var 1964. Mai Zetterling har gjort film av Agnes von Krusenstjernas sjudelade romansvit Fröknarna von Pahlen. Tre kvinnor på samma BB. Olika bakgrund och öden, men sammanknutna av den mest firade av fruktbarhetstraditioner; midsommar. Agda, Adéle och Angela. Fråga mig nu så skulle jag inte kunna redogöra för vem som var vem eller vem som spelade vem, men Harriet Andersson är med. Och Jan Malmsjö som redan på denna tiden kunde konsten att skådespela, men inte en replik, inte en gest når fram till mig med en känsla av autensitet.
Persongalleriet är rikt, för rikt för att jag ska kunna hålla reda på alla. Men det finns en frätande intensitet i den här filmen, dels på grund av Sven Nykvists fantastiska fotografikomponerade bilder, dels på grund av klippningen mellan historierna - till största delen består filmen av BB-kvinnornas återblickar på sina liv. Hur hamnade de här? Hade den här filmen visats linjärt från början till slut hade jag nog gäspat inom en kvart. Det gjorde jag i och för sig nu också, men det hade inte med filmen att göra.
Älskande par är utan tvekan en av de mest intressanta svenska filmer jag sett, och jag är övertygad om att jag kommer se den igen och kanske en gång till för att förstå vad den egentligen handlar om.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Jag skrev ett inlägg där jag mycket målande och intelligent beskrev behållningen med den här filmen. Tyvärr försvann det inlägget någonstans i sajberrymden och kvar finns endast ett förvånat "jaha". Därför känns det föga motiverande att återigen försöka återge min beundran över Mai Zetterlings fantastiska kvinnoskildring. Zetterling hade själv en 20-årig skådespelarkarriär i USA och Sverige bakom sig när hon regisserade denna, sin första, långfilm. Gio Petré, Gunnel Lindblom och Harriet Andersson spelar de tre kvinnorna som i början av filmen återfinns på ett barnbördshus. Filmen berättas därefter i återblickar och vi får följa dessa kvinnors öden som på olika sätt sammanflätas i varandra. Jan Malmsjö hoppar in emellanåt som en dansande clown och lyfter inte filmen särdeles mycket.
Originaltitel: The 39 Steps (1935) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Waldemars Hage 5 i Oslo
Roberts betyg: 3
Kommentar: Spiondrama i tider när James Bond inte ens var påtänkt. Inte alls en dumrulle, men för mig håller det inte riktigt när de centrala delarna raserar mer än håller uppe. Förklaringen på titeln på slutet känns verkligen som något man skulle kunna reklamera än idag. Även den nationella hemlighet som memorerats av Herr Minne och lirkas fram känns lite utspädd. Jakten på den ofrivilligt indragne mordmisstänkte Richard Hannay (Robert Donay) som flyr från London till Skottland med tåget The Flying Scotsman är visserligen spännande, men också stundtals surrealistisk - hur kan de efterföljande hela tiden veta var Hannay befinner sig? Har han en sändare planterad på sig? Som jag förstår det har Hitchcock frångått ursprunsmanuset (boken De 39 stegen av John Buchan (1915)) på flera ställen eftersom det var osannolikt. Varför inte då gå hela vägen och göra det sannolikt?
I övrigt vimlar det av hyperklassiska små scener som hör spioneri till:
* kyssa en främling för att få förföljarna att springa förbi
* gå med i parad för att beblanda sig med folkmängd och komma undan
* bli skjuten i hjärttrakten men räddas av en helig och hård bok
*sitta handklovsihop med en argbigga som sen får reda på att du är en hyvens rackare
* gömma sig bakom ett vattenfall
* låtsas vara gifta för att få gemensamt rum på hotell
* bluffa att ha en pistol i jackfickan
Affe gör sin traditionella cameo några minuter in i filmen och slänger skräp framför en buss och visst måste väl mördarens hopp från teaterbalkongen på slutet vara en passning till Lincoln? Men varför? Det vet man aldrig.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Hitchcocks höghastighetsrulle är både underhållande och överraskande. Det är mord, konspirationer och tempofylld action som skulle passa i vilken modern film som helst. Naturligtvis har filmen en hel del falluckor och är sådär överdrivet dramatisk som bara svartvita mellankrigsfilmer kan vara men det är lätt att förlåta. Hela intrigen går ut på att avslöja filmens titel och det är spännande hela vägen till avslöjandet då det faller platt och ridån går ner. Hitchcock ägnar sig kanske lite väl åt förenklade lösningar men underhållningsvärdet väger över och De 39 Stegen är definitivt en film som platsar bland de 1001 filmerna.
Originaltitel: Mannen På Taket (1976) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Visst är det filmens regissör Bo Widerbergs son Johan som rultar omkring som liten knatte när Sven Wollter visar kuken i början av filmen - en av Johans bättre prestationer menar vissa. Mannen på taket är en filmatisering av radarparet Sjöwall/Wahlöös deckarroman Den vedervärdige mannen från Säffle som gavs ut 1971. Som jag förstår det är det den andra i ordningen av "Beckfilmer" som producerats i Sverige. I den första, Roseanna, är det Keve Hjelm som spelar Beck, men i Mannen på taket är det Carl-Gustaf Lindstedt som hamnar i händelsernas centrum när en gammal fulpolis blir bajonettmördad i sjukhussängen på Sabbatsberg. Detta är bara den första av flera poliser som kommer bli attackerade av en man som krypskjuter omkring på taken i centrala Stockholm. Efter undersökningar visar det sig ligga en massa kalla JO-anmälningar mot den nu döde polisen och skräpa. Misstankarna riktas till slut mot en gammal oförrättad Åke Eriksson, spelad av Ingvar Hirdwall - som i de senaste Beckfilmerna spelar Becks stänkargranne.
Från en blodfylld början (8 liter grisblod), via en mer och mer lufttät utveckling av både handling och personer till en actionfylld (störtad helikopter, modell Bell 206) och nervdallrande (en skadeskjuten Lindst tedt ska halas in genom ett fönster) upplösning visas prov på grymt skådespel, hjärtgropsbilder (barn på trehjuling) och stegrande klippning. Mycket fint!
Enligt bonusmaterialet på DVD:n står Bo Wiederberg på egen risk med en kamera under helikoptern, nere vid toalettingången, för att få de bästa bilderna. Men man vet ju fan aldrig.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Sjukhusmordet på Sabbatsberg och polisdramat är igång. Martin Beck (Carl-Gustaf Lindstedt) tar sig an fallet och leder utredningen genom en historia av polisvåld till misstankarna mot en hämndlysten Åke Eriksson som spelas av Ingvar Hirdvall. Åke är snabb att barrikadera sig på taken kring Odenplan i centrala Stockholm där han överlagt och utstuderat skjuter mot poliser. Mannen på taket är en nagelbitande thriller i en slags dokumentär dogmastil. Det är förvånansvärt intressanta rollporträtt och actionscenerna med den störtande helikoptern och jakten på taken är kittlande. Jag är glad att ha sett en sida av Beck som inte är moderna löpande band-produktioner. Det är precis så här det ska se ut.
Originaltitel: Amadeus (1984) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TV 4 Film hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4+
Kommentar: Mozart vs Salieri. Tom Hulce vs F. Murray Abraham. Mozart vinner den musikaliska duellen, men i fråga om skådespeleri är Abraham överlägsen. Varenda millimeter och ljudvåg i honom är superbt avvägd, särskilt i den äldresminkade gestalten. Intrigen tappar aldrig fart, inte mycket i alla fall, och det är underbart att följa Mozarts förfall ner i alkoholism och sjukdom, samtidigt som Salieri lurar och konspirerar - den ena planen mer galen och narcissistisk än den andra. Vissa miljöer är autentiska, andra bara känns så. Tre timmar av naturligt ljus, och enligt nätkällor har filmen studerats av musiker som intygat att varenda tangenttryckning låter som den ser ut, och vice versa. En enda detalj gör att jag inte klättrar upp på femnivån; Mozarts hästagarv i sista bilden.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Milos Forman tecknar ett modernt och vildsint porträtt av det musikaliska geniet Wolfgang Amadeus Mozart. I Tom Hulces tolkning blir Mozart en fnittrande narr som ställs emot den bittre och strame antagonisten Salier (F. Murray Abraham). Vi får följa Salieri som på ålderns höst berättar om den djupa och bittra avundsjuka som präglade relationen mellan de båda kompositörerna. Amadeus är ett spännande och episkt kostymdrama som ger en av många bilder av en av historiens mest berömda kompositörer och om hur en annan ständigt får leva i skuggan av detta geni. Hur mycket som är sanning eller inte spelar mindre roll. Slutscenerna när Salieri tecknar ner det berömda verket Requiem på Mozarts dödsbädd är starkt och känslosamt.
Originaltitel: Monty Python's Life Of Brian (1979) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TV 4 Film hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: En sketchfilm, där några delar är klart starkare än helheten och där några delar sjunker långt under ytan. Jehovascenen med Cleese är fin, likaså moståndsrörelsebråken. På minuskontot hamnar rymdresan och gladiatorkampen.
Religionsatir på hög nivå, jag missar säkert halva poängerna. Det är smart, roligt och uppenbarligen väldigt genomtänkt. Men det blir aldrig så roligt att jag släpper fram garvet. Det är mycket fniss, återhållsamma mungipor och en del genomnäsanpustande. Och så känns det väldigt ofta med Monty Python.
Roligt att leta efter Pythonkaraktärerna i varje scen - Cleese är ju alltid lätt att hitta på grund av längden, men de andra kan vara klurigt maskerade och röstförvrängda. Filmen rörde tydligen upp en del damm när det begav sig, men som allt damm lägger det sig och väntar på nästa vindpust. Vad fan menar jag med det?
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Det är med mycket små marginaler som Monty Pythons klassiker lyckas klättra över 4-strecket. Som alltid när det gäller det brittiska satirgänget så är deras filmer ihopsatta av sketcher mer än en sammanhållna spelfilmer, så även denna även om just Ett Herrans Liv ändå känns mer sammansatt än många andra. Cleese är som vanligt briljant i sina roller, övriga känns väldigt ojämna och asgarven uteblir helt efter att ha sett den här filmen ett antal gånger. Trots detta så är Monty Python smått genialiska och helt osannolika och ojämförbara när det gäller brittisk humor. Den är inte alltid den bästa, många gånger så långt under bältet att den gräver ner sig själv. Men de gör det med skärpa och självsäkerhet och det gillar jag.
Originaltitel: The Terminator (1984) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Den får en trea eftersom jag tycker uppföljaren är bättre, och den fick 3+. Arnold Schwarzenegger onelinear sig igenom detta framtids-baktids-actionäventyr. De logiska vurporna med tidsresor och särskilt anledningarna till dessa är ju bara att lägga i bakluckan och bränna vidare mot förintelsen. Visst är det spännande ibland och särskilt slutet med hydralpressen är ju en riktig klassiker. Men det känns lite som att Terminator för mig har gått från att vara en bit filmhistoria till att vara bara historia.
Hasta la vista baby.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Samma betyg som uppföljaren även om jag kanske tycker att den är kvalitativt bättre. Men Terminator var ändå först och angav liksom den dystopiska tonen som uppföljaren förvaltar på ett bra sätt. Handlingen slår knut på sig själv men den är egentligen inte särskilt viktig. Den stilfulla apokalyptiska estetiken som präglade flera filmer vid den här tiden, till exempel tidigare sedda Blade Runner, är den självklara behållningen. Arnolds nollställda tröghet och låtsastuffa attityd blir mest en ironisk kalkon - men en kalkon som kacklar sig igenom hela filmhistorien genom de få citat som de flesta kan rabbla utantill. James Camerons tech noir innehåller klassiska sci-fi och slasher-element som passats ihop på ett mycket underhållande sätt.
Roberts betyg: 4-
