Nr 220: Purpurfärgen

Originaltitel: The Color Purple (1985) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i kamera Roberto på Villa val Lemme, Italien.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Det känns redan i inledningen att det här är en stabil rulle. Det är utsökta miljöbilder, de purpurfärgade blommorna, skuggintroduktionerna, handklappsleken, skratten och fnissen. Det känns nästan lite för tillrättalagt. Sedan givetvis brytningen med incestgraviditeten, barnbortlämnandet, bortgiftet och fängelsetillvaron hos nya mannen. Den tunga, långsamma vägen fram. Gömda brev, gömda flin, gömda tårar. Mitt i detta en helt fantastisk Oprah Winfrey som väderkvarnsstormar upp för landsvägen med både det ena och det andra på hjärtat. Landsbygdsladugårdsblues, spott i glaset, älskarinneförälskelse. Återföreningen på slutet och pappans insikt om sin grymhet är liksom ofrånkomlig. Hela tiden samma känsla av lite för duktiga bilder. Lite som Änglagård fast med bra skådisar.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Spielbergs sentimentala epos om ett fattigt färgat landsbygdsområde i den amerikanska södern i början av 1900-talet var en mycket fin förmiddagsfilm. Vi får följa Celies liv från att föda sin pappas barn, tvingas se på hur familjen lämnar bort dessa barn, hur hon blir bortgift till en tragisk tyrann som begränsar hennes liv och separerar henne från hennes syster till hur hon blir kompis med sin makes älskarinna som blir hennes livlina och väg ut i friheten och förenas med sin syster och sina vuxna barn. Puh. Ja, vad säger man... Det är ju naturligtvis upplagt för tårar i mängder och Spielberg frossar verkligen i sentimentalitet. Men det är ändå okej på något sätt. De fantastiska skådespelarprestationerna, med en glänsande och då relativt okänd Whoppi Goldberg i spetsen som Celie, lyfter filmen till en väldigt hög nivå. Danny Glover spelar den tragiska maken Albert med och ingen mindre än Oprah Winfrey briljerar som Alberts sonhustru Sofia. Filmen tenderar dock att bli aningens för lång med lite för många stickspår. Spielberg målar ett stort familjedrama i starka färger samtidigt som han tecknar ett känsligt livsöde med välvessad penna. Det är en konst att kunna göra detta och samtidigt behålla intresset för karaktärerna men hade den varit lite tajtare hade den definitivt nosat på en femma.

Nr 219: Fyra Fula Fiskar

Originaltitel: Duck Soup (1933) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i köket på Villa val Lemme, Italien.

Roberts betyg: 1+

Kommentar: Jag sätter i halsen när de börjar sjunga. Jag sitter med huvudet i händerna efter tio minuter och bara hoppas på att det ska ta slut. Alla dessa makabert usla ordvitsar, allt clowneri, all denna sörja av fars. Anarkistisk humor läste jag nånstans. Jaha? Hur fan går det till? Ingen fattar nåt? Jag fattar ju allt, men det är inte roligt. Att se Fyra fula fiskar är som att tvingas sitta med under en folkhögskolas mediokra teaterlinjes inledande repetitioner av nån Moliere. Det bara markeras hela tiden. Det enda som är ok tycker jag är spegelscenen som gärna kunde varit tightare från början och sen mynnat ut i lite lösare rörelser. Och de där djävla tutorna. Anarki my ass.

Jimmys betyg: 1+

Kommentar: Groucho, Harpo, Chico och Zeppo Marx började som artister på varietéteatrar och de var slipade komiker som tog sitt artisteri till vita duken. Dock med varierat resultat. Fyra Fula Fiskar fick ett lamt mottagande av publiken och bolaget Paramount bröt kontraktet med bröderna Marx. Idag räknas filmen som en av deras bästa och hyllas av en rad filmförståsigpåare. Jag har svårt att förstå vad som är så roligt. Skämten upprepas och urvattnas så till den milda grad att man till slut bara sitter och gäspar. Spegelscenen är dock en klassiker och där glänser brödernas skarpa varietéartisteri.

Nr 218: Boogie Nights

Originaltitel: Boogie Nights (1997) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i kamera Roberto på Villa val Lemme, Italien.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Inledande långa scenen med Burtie lägger ribban och det infinner sig en förväntan om stordåd. Några sådana blir det inte, men väl en finfin rulle med smak av saltnypehumor och mixade genrer; actionporr, drogdrama och musikvideo. När Philip Seymour Hoffman gör entré genom grinden ställer sig hela stadion i mig upp och gör vågen. Han dominerar som vanligt - enligt mig gör han den absolut bästa rollen i filmen; bommicksbögens bakgrundsminer och kroppsspråkssupport ger färg åt alla andra i bild. Wahlberg och Reilly symbioserar grymt töntigt med höjdpunkter som badtunnepoesi och studiosessions. Kungen från Fargo, William H. Macy, har mimiken under full kontroll när han gång på gång avslöjar sin fru med andra. Antar att det är en klassiker, men han säger "ass in her cock" vid uppfartsknullet. Det skulle ha varit väldigt intressant att ha varit med vid inspelningen av självmordsskottet på nyårsafton. Mycket som måste klicka där känns det som.
Boogie Nights är för lång. Den har en del stickspår som känns fullkomligt onödiga och energikrävande. Dock tycer jag det tar sig på slutet när det blir mer och mer Short Cuts och Magnolia över den. Efteråt läser jag att det är samma regissör - Paul Thomas Andersson - som två år senare gjorde just Magnolia. Skotten på munkbaren är härligt minimalistiska och Cosmos smällare i droghandelsscenen är sköna tåtrippare. Slutet avslöjar lite för mycket tycker jag, men när eftertexterna nästan rullat klart kommer nån slags spökspår där det bland annat sägs "I know where Ringo is". Spännande.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Lång film. Lite för lång. Lite för mycket som ska med liksom. Det drar ner betyget tyvärr. Men en rak fyra vittnar ändå om ett litet mästerverk som Paul Thomas Anderson har fått ihop. Många starka skådespelarprestationer varav Philip Seymour Hoffman gör den mest intressanta. Hela filmen lyfter med honom i bild. Burtie Reynolds är porrkungen som allt cirkulerar kring, han är filmens fixstjärna, stabil som ett viagraknull. Julianne Moore är fantastisk som trasig mamma, Heather Graham är trovärdig som Rollergirl och Mark "Funky Bunch" Wahlberg växer med uppgiften - men storleken är inte allt. Boogie Nights tar sjuttiotalets oskyldigt rullande discohöfter rakt in åttiotalets hänsynslösa brutalitet. Filmen är nutidshistoria, kulturhistoria, populärvetenskap och socialantropologi, allt i ett. Den är medkännande satir och sexualpolitisk estetik och ett mycket intressant bidrag till filmhistorien.

Nr 217: Djuren Gör Revolt

Originaltitel: Animal Farm (1954) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i köket på Villa val Lemme, Italien.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Efter att ha sett filmen var jag helt enkelt tvungen att läsa boken. För att jämföra. Det genererade två åsikter utöver den att jag tycker om båda. Den ena att jag tycker filmen borde gett mer utrymme åt Napoleons karaktär, hans manipulationer och taktik. Den andra att jag tycker bokens slut är bättre. Boken avslutas med att man inte längre kan se skillnad på grisarna och människorna. Filmen avslutas med en ny revolution, en hoppfullhet, det rullar på, kampen fortsätter. En klassisk cirkel som bara biter sig själv i svansen. Bokens pessimism tilltalar mig mer. En polaroid av mänsklighetens kamouflerade välvilja - är inte du också en gris?
Filmen är tecknad, utan blod som jag minns det, men med gevärskott, spjutkastning och död. CIA var tydligen inblandade i filmproduktionen på något sätt, men det får bli en senare efterforskning.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Storbritanniens första animerade spelilm gjordes som ett svar på Walt Disneys pluttiga och snuttiga feelgood filmer där djuren är snälla, roliga och harmlösa. Här är det helt andra tongångar. Filmen bygger på George Orwells politiska satir Djurfarmen från 1945 och är en tydlig kommentar till det sovjetiska samhället där den goda revolutionstanken snabbt ersätts av totalitärt förtryck. Djuren på gården är trötta på den försupne bondens tyranni och bestämmer sig för att göra uppror och själva styra gården utifrån demokratiska ideal. Men grisarna, som är de smartaste djuren, tar med tiden över gården under den totalitära ledarnassen Napoleon. Till parollen "Alla djur är jämlika" läggs snabbt "men vissa djur är mer jämlika än andra". Filmen fick tydligen en och annan förälder att skruva på sig i biostolen och ett och annat barn att besviket gråtande lämna salongen. Det gillar jag. Det finns inte en uns av sentimentalitet i filmen utan här är hönsäggen verkligen hårdkokta.

Nr 216: Krut, Kulor Och Kärlek

Originaltitel: Our Hospitality (1923) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i köket på Villa val Lemme, Italien.


Roberts betyg: 2

Kommentar: Detta är, om jag förstått det rätt, den första Keatonfilmen i boken, men eftersom vi ser den sist av alla hans filmer blir det lite underligt. Många av ingredienserna som återfinns i Keatons efterkommande filmer dyker upp i Krut, Kulor Och Kärlek. Prologen, den långsamma inledningen, Keaton stannar framför ett hus och går in, tåg, rälsväxlar, explosioner, forsande vatten, en kvinna som ska räddas, snubblandet, de ibland ganska krystade finurligheterna. Just i denna rulle känns det dock som att klistret verkligen fått fäste under filmremsan. Det åks en väldans massa tåg utan att det egentligen leder nånvart. Två saker tar jag med mig från denna filmen. 1. En bild av Keatons drömhus spelas upp och krossas bokstavligen. Kan det vara första gången det greppet används på film? 2. Den teckandefilmliknande scenen med repet och de båda som drar med varandra i fallet. Väntan på rycket och Keatons min under tiden. Fint. Tack för dig, Buster!

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Keaton har många filmer med i boken. Väldigt många. Just när man trott att man är klar med honom dyker han upp igen. Stenansiktet är där, stuntsen är där, de diverse olika färdmedlen finns där, vanligtvis tåg, en kvinna som föremål för Keatons kamp mot omvärlden slängs in i historien. Han har ett koncept vår käre Buster och han viker inte en tum från det. Känns som att det finns en slags Keaton-dogma, en mall för hur han gör sina filmer där alla ingredienser och händelser bara kan checkas av. Det blir aningens tråkigt efter att ha sett ett antal filmer. Jag beundrar Keaton som filmskapare men passar på denna. Check. Och tack.

Nr 215: Repet

Originaltitel: Rope (1948) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i camera Roberto på Villa val Lemme, Italien.

-->Roberts betyg: 4 
Kommentar: Redan i första bilden ges en försmak av vad som komma skall. Lång sekvens med fin tajming mellan text och rörelse med en avslutande panorering upp till det gardintäckta fönstret. Ett skrik senare är vi inne i lägenheten där ett mord just begås – David blir strypt av Philip med assistans av Brandon. David läggs i en kista som sedan dukas med ljus och mat inför den fest som går av stapeln bara minuter efter mordet.
Vad som följer är en förtjusande uppvisning i hur man skalar av en historia inifrån och ut. För tittaren är det aldrig någon tvekan om vem som har utfört mordet – eller var kroppen är – men likväl hålls en nervdallrande thrillerstämning uppe genom att försöka förstå varför, och hur gästerna på festen är relaterade till offret. En efter en kommer släkt, flickvän och före detta bäste vän in i rummet, och ju fler människor desto knivigare för Brandon att hålla pjäsen i schack, särskilt som medkumpanen Philip dövar sin nervositet med drinkar och närmar sig sammanbrottet med ivriga kliv. Till festen kommer också storstjärnan James Stewart, en gammal lärare till de unga männen. Via en gruppdiskussion om huruvida det går att rättfärdiga att en övermänniska dödar en undermänniska fattar Stewart tidigt misstankar, anar ugglor i mossen, tycker sig uppfatta en hund begraven, menar att allt inte står riktigt rätt till. Stewart påbörjar ett litet privatdeckaräventyr som till slut leder honom rätt ner i kistan. Bingo! Jag räknar till 9 klipp och 10 scener. De flesta scener är runt 7 minuter, men någon är över 9 minuter. Det vanligaste klippet består i att kameran dyker in i en kostymrygg så att hela bilden blir svart, och sen drar sig ut igen för att fortsätta spelet. Ibland känns detta väldigt sökt och eftersom det även finns några ”vanliga” klipp som fungerar utmärkt, hade jag hellre sett att det var fler övergångar av det senare slaget. Många scener är fantastiskt komponerade. Champagneöppningen, repgömman med svängdörren, Mrs Wilson dukar av kistan med dialog utanför bild, Ruperts teori i samarbete med kamerarörelser. Sprängfyllda av detaljer och exakta rörelser. Repet är inte en film som jag kommer minnas för skådespeleriet – det är ytterst mediokert (förutom Stewart som glänser) – utan för det minimalistiskt uträknade sceneriet. Repet får mig att tänka på både 12 edsvurna män och Funny Games, och det enda jag är besviken på är slutet. Stewart öppnar fönstret och avlossar pistolen för att påkalla grannarnas, samhällets uppmärksamhet. Det är samhället som ska bestämma vad som ska hända med Philip och Brandon (även om Stewart uttryckligen vill att de ska dö är det inte hans sak att avgöra). Dels hade jag hoppats på ett mer twistat slut, dels tycker jag det känns lite för mycket skrivapånäsanvadsomärrätt. Ett mer öppet slut och kanske till och med en variant där man aldrig får se David överhuvudtaget hade tagit den här rullen upp på nivå 5. Lätt en av Affes bästa – och visst är det han som kommer ut med väskan i början? Han ser så smal ut bara, och så kollar han klockan – det är mycket att hålla reda på.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: En av Affes bästa. Tveklöst. De långa scener får mig att tänka på exempelvis Vem är rädd för Virginia Wolf? och jag undrar om inte Repet också har gjorts för teatern. Det borde den har gjorts. Smarta övergångar, minimalistiska scenerier, ett återhållsamt men intensivt stegrande manus gör filmen till en teatralisk pärla. Skådespeleriet är som det är. Vissa aktörer glänser för det mesta, andra gör det emellanåt och några gör det inte alls. Det är en tight sammanhållen film på 80 minuter som lovar mer än vad den lyckas hålla tyvärr. Slutet överraska inte. Jag blir inte heller besviken men jag hade nog väntat mig mer än vad som presenteras. Trots detta var den dryga timmen med Repet en fantastiskt trevlig stund.

Nr 214: Scarface - Chicagos Siste Gangster

Originaltitel: Scarface: The Shame Of A Nation (1932) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 i Östersund och Robert i camera Roberto på Villa val Lemme, Italien.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Hela den här rullen känns ungefär lika tafflig som inledningens uppmaning att ”något måste göras”. Givetvis är det någon annan som måste göra något. Exempelvis regeringen. För 80 år sedan var den organiserade brottsligheten ett så pass stort problem att någon gjorde sådan här skrämselpropaganda för att hålla sin egen rygg fri. Något måste göras. Jag påstår att det inte är mycket större skillnad på att trycka ut en sådan här film och på att trycka ”gå med” på en Facebookgrupp som heter ”Något måste göras”. Om syftet är att man tror att något verkligen kommer göras. Inte mycket har ändrats alltså, och förmodligen inte heller åsikter som mina. Well, till filmen som sådan. Tafflig var ordet, och då tänker jag främst på skådespeleriet och tempot i klippningen. Det blir lite stumfilm över det hela fastän de pratar. Det välkända glappet mellan mimande och replikskylt ersätts här av replik och agerande. Actionscenerna är delvis riktigt snygga, särskilt de med bilar inblandade. Jag gillar tiden som går med hjälp av ett kalenderblock och en kulspruta. Finess! Samma sak med skuggspelet, särskilt det i scenen med massavrättningen. Utvecklingen i relationen mellan Tony och Poppy känns en smula rumphuggen och forcerad, medan Tonys relation till sin syster Cesca är den mest intressanta i filmen. På slutet blir det poetiskt förvirrande när hon efter att ha sett sin nyblivne make bli skjuten av Tony först föraktar honom och sedan omfamnar honom med orden ”du är jag och jag är du”. Slutet är också energimässigt lite av en besvikelse, i alla fall om man jämför med urladdningen i den senare Scarfacefilmen. Till sist en av de lamaste snutreplikerna som kan ha levererats angående hur mycket polischef Guarino vill se Tony åka fast: ”det skulle vara värt en månadslön”.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Howard Hawks maffiaberättelse från början av 30-talet utgjorde förlaga för den mer omtalade och lovordade filmen med samma namn som kom 50 år senare. (Sedd och kommenterad i detta projekt.) I den här filmen ser vi Paul Muni som den Caponeliknande Tony Camonte, en girig Chicagogangster med storhetsvansinne som ser dödandet som affärer och plågas av en sjuklig incestuös svartsjuka gentemot sin syster. Där har vi ungefär likheterna med Al Pacinos karaktär i nyinspelningen från 1983. Det mest intressanta med Scarface 1932 är belysningen och det medvetna spelet med skuggor. Det möjliggör en spännande symbolik som återkommer genom filmen och mitt intresse dras mer mot dessa cineastiska teknikaliteter snarare än mot filmens handling. Tyvärr känns skådespeleriet för överdramatiserat och överspänt. Machoattityden som jag förstår ska framhävas framstår bara som löjlig. Intressant är att filmen riktar en bokstavlig pungspark mot den amerikanska regeringen och kräver i en inledande text att något måste göras för att bekämpa den ökade kriminaliteten och våldet. Det lägger liksom ribban redan från början. Boris "Frankenstein" Karloff syns för övrigt i en mindre roll.