Nr 7: Short Cuts

Originaltitel: Short Cuts (1993) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Den är tre timmar lång, men jag vill inte att den ska ta slut. Jag skulle kunna sitta och titta hur länge som helst. Tempot är så behagligt och hela tiden vävs det in nya trådar; mattan växer och växer. På gränsen till att bli tråkig, men håller sig hela tiden på rätt sida. De olika delhistorierna bygger alla på en gnagande problematik. Det är aldrig några extrema explosionshändelser åt något håll och det är det som gör att jag bara vill ha mer. Vissa av historierna slutar med feel good, vissa slutar tvärt och vissa känns inte som att de slutar alls. Det finns en scen i slutet av filmen som naglar sig fast i mig nästan lika hårt som när Bob kommer klivande över soffan i Twin Peaks. Det är när Jerry Kaiser (Chris Penn) slår ihjäl en tjej i samma ögonblick som en jordbävning drar igång. Den scenen känns så otäckt nära hur jag kan tänka mig att ett mänskligt vansinne kan se ut. Det bara händer - helt utan förvarning - trots att hela den historien har handlat om sexuell frustration. Andra pärlor är polisen Gene Shepards (Tim Robbins) fantastiskt ilskna bortförklaringar. C-r-a-c-k-k-i-d-s. Och Lois Kaisers sexsamtal medan hon byter blöjor på dottern, samtidigt som hennes man leker med sonen i samma rum. Och sist men inte minst tycker jag att Tom Waits gör en fantastisk roll som 24-7packad limousinechaufför. Jag känner ju inte Tom, men det känns som att han spelar sig själv. Och det känns bra som fan.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Short Cuts är ett långsamt collage som skildrar ett antal livsöden i Los Angeles under några sommardagar. Relationerna är i fokus och nedslagen penetrerar vardagssmärtan och människornas normala absurdhet. För att lägga en klick grädde på moset, och tydliggöra den härligt ödesmättade känslan av att hela världen när som helst skulle kunna dra sitt sista andetag, ramas hela filmen in av ett kemiskt bekämpningsmedel som staten sprutar över hela stan för att utrota myggor som terroriserar samhället. Hela tiden hänger också jordbävningshotet som en skugga över människorna. Jag gillar den. Nej. Jag beundrar den. Nej fan, jag älskar den. Att Tom Waits spelar en alkoholiserad limousinchaufför som skulle kunna vara direkt hämtad från nån av hans sånger är inte hela orsaken även om det gör sitt till. Framför allt fascineras jag av alla små subtila planteringar och övergångar mellan de olika historierna.

Nr 6: Lady Lou

Originaltitel: She Done Him Wrong (1933) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: Ärligt talat ger den här filmen mig ingenting. Det enda jag tycker är kul - för detta ska vara en komedi - är sättet de håller pistolerna på. Vid höften, in mot kroppen. Där har det ju skett en viss förändring om man jämför med dagens filmers mer aggressiva hantering av vapen. Det är det jag tar med mig från den här filmen. Jag förstår inte handlingen, jag förstår inte hur replikerna kan anses roliga, jag förstår inte karaktärernas förhållanden till varandra. Jo, det var en rolig öppningsscen också. Helt obegriplig. Nån snubbe står och säljer nåt skumrask från en låda på magen. Upp glider en polis. Ger snubben onda ögat. Snubben rynkar pannan och verkar brydd. Slut på scenen. Fantastiskt. Ett mästerverk. Usch.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Hur mycket jag än skulle önska så är det oerhört svårt att bedöma en film helt utifrån dess egna förutsättningar. Hade jag levt i mitten av 30-talet kanske jag hade älskat den här filmen. Nu är det ju inte så. Och det är svårt att ta på sig tidsglasögonen. Jag gör ändå ett försök. Det känns som att filmen på sin tid stod ut ganska mycket. Bara att ha en dominerande kvinna i huvudrollen känns fräscht på nåt sätt. Att Mae West sen både är frispråkig och har ett rörelsemönster och ett röstvibrato som påminner om en streetgangster från Bronx anno 1990 (trots att filmen ska utspela sig i slutet av 1800-talet) är både jävligt nyskapande och rätt komiskt. Pimp my ride, liksom. Men jag finner mig ändå sitta som ett fån och bara låta alla fjantiga människor med roliga mustascher, plastpistoler och can-can kostymer springa förbi, in och ut som en jävla buskis utan att beröras överhuvudtaget. Och ärligt talat så förstår jag inte ens storyn.

Nr 5: Natural Born Killers

Originaltitel: Natural Born Killers (1994) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Jag gillar den här filmen, men inte så mycket som jag vill. Det är nåt som fattas i det naturliga dödandet, och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Just försöket att beskriva en lust, en naturlig instinkt som handlar om att döda känns inte helt övertygande. Även om det är två traumatiserade människor som står modeller så tänker jag på Ekelöfs "det som är botten i dig är botten också i andra". Jag kan känna ett sting av nyfikenhet, men att det stannar där. En känsla av att vara på väg att hoppa på tåget, men får reda på att jag inte har giltig biljett. Fan vilken dålig liknelse.
I övrigt tycker jag mycket om alla små komiska inslag som regnar över filmen. Inslagen med hur Mickey träffade Mallory i amerikansk familjesitcomsmiljö är fantastiskt bra, med skrattmaskiner smattrande i bakgrunden. Tommy Lee Jones är en suveränt cynisk fängelsedirektör med John Cleeseinspirerat kroppsspråk. Och min favorit; Robert Downey Jr som spelar den våldskåte tvjournalisten Wayne Gale som bit för bit erövras av det djuriska i sig själv. Han får avsluta med filmens vassaste replik, när han triumferande ringer sin älskarinna Ming för att berätta att han äntligen har gjort slut med sin fru: "Lägg skumpan på kylning och fixa lite extacy så kommer jag över och rövknullar dig".

Jimmys betyg: 4 -

Kommentar: Den här filmen är paradexemplet på hur man kan göra brutalt våld underhållande. Att det är Quentin Tarantino som står för ursprungsmanuset känns inte helt främmande. Det är en fantastisk skildring av relationen mellan medier och våld i roadmovie-format. Jag gillar sitcomsatiren, växlingen mellan svartvitt och färg och den makabra löpsedelsjournalistiken men alla snabba klipp, lsd-tripper och flashiga kameraeffekter känns efter ett tag som lite för mycket effektsökeri. Öppningscenen till Leonard Cohens "Waiting for a miracle" är en klassiker. Slutscenen när den fåfänga och slemmige journalisten medverkar till den spektakulära rymningen tar lite för mycket plats för att det ska bli riktigt intressant hela vägen. Både Juliette Lewis och Woddy Harrelson gör bland sina bästa rollprestationer någonsin.

Nr 4: Breakfast Club

Originaltitel: The Breakfast Club (1985) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet hos Mathias på Skolgatan i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Fem ungdomar. Lördag. Kvarsittning av olika orsaker. En prinsessa som skolkat för att handla kläder. En plugghäst som skaffat vapen för att begå självmord på grund av ett ovanligt betyg. En misfit som prenumererar på kvarsittningar. Ett weirdo som är där på grund av att hon inte hade nåt annat för sig. Vad sportfånen gjorde där minns jag inte. De får i uppdrag av den cyniske tillsynsmannen att skriva en uppsats om sig själva, men väljer att istället berätta för varandra vilka de är. I början går det lite knackigt med olika fördomar kastade i ansiktet på varandra, men efter att ha rökt lite marijuana lossnar det ordentligt. Plugghästen har känt press över att prestera bra betyg hela livet, misfiten får stryk av sin farsa, sportfånen lever sin pappas dröm, prinsessan är oskuld och weirdot sa nåt bra som jag har glömt.

Jag gillar filmen. Jag tycker om idén. Enkel och full av möjligheter. Tyvärr tycker jag inte att det funkar på en och en halv timme. Det blir för kraftiga skarvar. Den värsta är väl när weirdot blir standardsminkad och woops så faller sportfånen pladask. Jag skulle gärna se att den här filmen var tre timmar, eller ännu mer. Det handlar ju om att tankar och föreställningar om dessa personer ska förändras. Jag är medveten om Hollywoodproblematiken - film ska kunna ses av alla och en och en halv timme är max, i alla fall på 80-talet, men jag tillåter mig att drömma om en långkörare av Breakfast club. Frunch club? Till sist tycker jag det är så djävla boring att alla ska bli heterosexuellt tillsammans på slutet. Varför kan de inte berätta om sig själva och gå därifrån lite mer som varandra? Några av dem i alla fall? Kan inte det också vara ett bra slut? Nån gång? En gång

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Jaha. Robert var först med kommentaren igen. Och som vanligt snor han alla mina åsikter. Förvisso ger det mig mindre att skriva och er mindre att läsa så jag antar att det är okej ändå. Jag har en förkärlek för 80-tals generations-college-filmer. Det här är kanske den bästa och den som bryter allra mest med genrens förutsägbara estetik. Med minimala förutsättningar och en klart begränsad storyboard lyckas filmen bli genrens kanske mest intressanta karaktärsberättelse. Det är lite som att se en teaterföreställning där dialogen och de små dramaturgiska penseldragen tillåts blomma ut. Jag skulle vara beredd att ge den en rak fyra om den inte avslutas i heteronormativt Hollywoodslisk. Usch.

Nr 3: Trollkarlen från Oz

Originaltitel: The Wizard Of Oz (1939) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: En omväxlande svartvit och pastellfärgad sång -och dansfilm som har svårt att leva upp till sitt rykte. Flicka svimmar, drömyrar sig igenom fägsprakande personlig utveckling och vaknar till slut i hemmets trygga vrå med ett "there´s no place like home". Ut och leta således, men kom helst hem igen och betala kommunalskatt. Tankekittlande med olika namn och begrepp som lever kvar och fortplantas, exempelvis hunden Toto och att de ska följa the Yellow brick road. Dessutom hittar jag nån slags koppling till Star Wars med Plåtman och lejonet som i rymden blir C-3PO och Chewbacca. Men det känns långsökt så här dagen efter. Bottenbetyg till att häxan dör så oerhört lätt och utan någon som helst spänningsuppbyggnad innan. Toppbetyg till Smaragdstadens parollsång: "Vi går upp klockan 12, börjar jobba klockan 13, går på lunch och slutar klockan 14."

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Jag begår säkert en filmhistorisk hädelse men hur mycket jag än försöker så klarar jag inte av att pressa betyget över 3-strecket. Som musikal tronar den högt i feel-good-filmernas förlovade fantasiland. Tvärr är det lite för mycket feel-good för min smak. Visst är den charmig och visst kommer man på sig själv att, både en och flera gånger, nynna med, skratta till och fnissa högt men utan att nämnvärt beröras. Trollkarlens svar till plåtmannen som helst av allt önskar ett hjärta är en märklig men intressant replik som tål att funderas länge på: "Ett hjärta är obrukbart så länge det inte gjorts okrossbart". Vad menar han egentligen?

Nr 2: Philadelphia

Originaltitel: Philadelphia (1993) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Länge sen jag såg den senast. Hade höga förväntningar som inte infriades alls. Segsentimentalt och en stundvis obegriplig utveckling av Washingtons rollfigur. Paradoxalt nog känns det som att det är det mest intressanta med filmen; att Denzel har förmågan att tycka riktigt illa om en människa på grund av hans sexuella läggning samtidigt som han viger en del av sitt innersta åt att samma människa ska få rätttslig upprättelse. Att alla ska vara lika inför lagen känns för mig som en mycket mer ansträngande och svåruppnåelig uppgift än att vara cool med att en snubbe gillar en annan snubbe. Att white Tompa blir avskedad för att han har AIDS och den svarte mannens kamp för rättvisa är enligt Hollywoodstandard inte spännande nog. Tompa måste givetvis dö också. I armarna på en sydamerikansk trotjänare. So gay.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Det är lite märkligt. Jag har sett filmen för länge sen och den var väl bevarad i mitt minne. Innan vi såg den för det här ändamålet var jag fast besluten att ge den ett högt betyg. När Neil Youngs fantastiska soundtrack tonar ut och eftertexten börjar rulla var jag inte lika säker. Denzel Washington gör den mest intressanta rollen i Philadephia, men den överskuggas dessvärre av den Hollywoodsentimentalitet, här gestaltad av en aidssjuk Tom Hanks, som vi är väl bekanta med. Philadelphia är en film som när den kom med all sannolikhet var vansinnigt angelägen och som fortfarande är ett klart statement. Trots sin förutsägbarhet och pk*-het så förtjänar den fortfarande ett högt betyg, dock inte lika högt som jag skulle ha gett den första gången jag såg den.

Nr 1: Titta vi flyger!

Originaltitel: Airplane! (1980) IMDb Wikipedia Filmen sågs på DVD hos Jimmy Regementsgatan 36 A. Roberts betyg: 4- Kommentar: Underbara, gränstänjande oneliners och twoliners ("Har du sett insidan av ett turkiskt fängelse?"). Emellanåt känns den lite seg och jag behöver verkligen vara på flamshumör för att uppskatta den. Men den känns fortfarande väldigt mycket roligare än väldigt många komedier som kommit efteråt. Jimmys betyg: 3 Kommentar: Banbrytande på sin tid som fortfarande håller hög klass. Den levererar, ibland mer eller mindre halsbrytande, repliker och parodierar en rad filmer, genrer och klichéer. Det amerikanska filminstitutet röstade fram filmen som en av världens tio roligaste filmer. Den är kul men inte så kul.