Filmen sågs av Jimmy på TiVo på Thoméegränd 24 B och av Robert på DVD på Halsviksporten 3 på Styrsö.
Kommentar: 25 november 1970. Författaren, poeten, nationalisten, dramatikern, skådespelaren, regissören och milisgrundaren Yukio Mishima (Ken Ogata) vaknar, tar en kaffe, plockar fram uniformen, möter upp med fyra av sina polare, tar bilen till nåt slags regemente och tar en general som gisslan. Mishimas krav är att få hålla ett inspirationstal till soldaterna för att få dem med på kejsartåget. Mishima får tala där på balkongen, men det faller inte i jättegod jord. ”Ingen som vill med? Ingen alls?” Efter nederlaget går han in igen och begår harakiri, eller seppuku som det tydligen heter när man skriver det. Detta är ramberättelsen och utgör första och sista scenerna i filmen och marmoreras även in i filmen vartefter. Däremellan gestaltas Mishimas liv i fyra kapitel; ”Skönhet”, ”Konst", ”Handling” och "Pennan och svärdets harmoni”. Detta görs dels i form av svartvita flashbacks och dels i närmast färgkodade dramatiseringar av utsnitt av åtminstone fyra av hans böcker, där debuten Demaskering är den som lite flyger under radarn men ändå är den sammanbindande.
Berättartekniskt är det alltså ett litet getingbo, men oj vad fint det blir när bitarna snajdas in så fint på plats. Så olika foto i de olika delarna, men trots det rödtrådigt. Fotografen John Bailey fascinerar, inte bara genom denna film utan också genom att han har plåtat exempelvis Måndag Hela Veckan och En Familj Som Andra. Varierad portfölj.
Filmen behandlar homosexualitet, narcissism, kroppsfixering, längtan efter amerikanska bomber, besatthet av skönhet, viljan att förgöra, sadomasochism, åldrande och den oundvikliga dragningen till döden. Dö när du är som vackrast. Och så den där japanska solupp- och nedgången. Det glödande röda klotet som sjunker ner i eller stiger upp ur havet. Rätt in i flaggans rena vita.
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: En amerikansk konstfilm i japanskt format. En mosaik över författaren Yukio Mishims liv. Mishima var förutom författare och poet även narcissist, revolutionär och samuraj, om än ingen framgångsrik sådan. Ramberättelsen är Mishimas sista revolutionära handling som bland annat inbegrep en kidnappning av en general, ett osannolikt tal till militären som inte bryr sig det minsta och slutligen självmord. Insprängt i detta bläddrar filmen friskt mellan svartvita minnen av Mishimas barndom och kolorerade dramatiseringar av Mishimas texter. Musiken signerad Philip Glass ackompanjerar utsökt det bländande fotot och filmen känns både nyskapande och klassisk på samma gång. Filmen är en en bedårande och vågad hyllning till narcissisten Mishima men även ett mångfacetterat konstverk som sammanfattar en av 1900-talets mest betydande japanske författare.
No comments:
Post a Comment