Nr 617: W.R. - Kroppens Mysterier

Originaltitel: W.R. - Misterije organizma (1971) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A och Robert på Residensgränd 19 i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Det är nån form av godispåse innehållande sexuell frigörelse, kommunism och en orgonlåda uppfunnen av den freudianske lärjungen, tillika socialsexiatikern William Reich. Jag antar att det är satir, men helt säker är jag inte. För mig är det svårt, nästan omöjligt att hänga med i svängarna - dels för att jag inte fattar vad jag kollar på, men också för att undertexterna försvinner under perioder. Jag är övertygad om att detta är en rulle som visas på filmutbildningar världen över, och jag skulle gladeligen sitta med under en handledd visning. Men utan någon större förförståelse blir det lite tröstlöst känner jag. Den mellan händer vandrande äggulan i början var bra, oklart varför.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Försök att få ihop sex och politik, kroppslighet och kommunsim, militär konservatism och sexuell frigörelse. Dusan Makavejev försöker med detta och resultatet blir ett psykadeliskt collage, i princip utan en tråd på kroppen, eller i formatet över huvudtaget bortsett från en slags dokumentär skildring av psykoanalytikern William Reich. W.R.s kontroversiella metoder, när han bland annat samlar människor i grupp och låter de stöna, stånka och skrika för att samla någon slags kosmoerotorganisk energi (min egen definition), ledde honom rakt in i fängelset utan att passera gå. Där satt han tydligen resten av sitt liv. I en annan del av världen finns den påhittade feministen och kommunisten Milena som försöker övertyga det jugoslaviska folket om att den sexuella frigörelsen är intimt förknippad med den kommunistiska revolutionen. Åtminstone tror jag det eftersom undertexterna i dessa partier är praktiskt taget osynlig. Plötsligt möter vi sångaren i det amerikanska undergroundbandet Fugs utklädd till militär när han traskar runt på gatorna och onanerar med sitt gevär. Utöver detta så slänger man in lite dokumentära bilder från Stalin, lite elchocker och en del samlagsscener. Jag antar att det kanske både är nyskapande och provocerande men jag tycker att det hela är ganska ointressant. För tillfället i alla fall. Ambitionen har jag inget emot. Både politik och sex är saker som intresserar mig. Men här blir det tyvärr lite för konstnärligt anarkistiskt.

Nr 616: Med Tio Cents På Fickan

Originaltitel: Sullivan´s Travels (1942) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A och av Robert på Residensgränd 19 i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Filmregissören John L. Sullivan (Joel McCrea) är less på att göra komedier och vill åstadkomma något mer socialrealistiskt i sin nästa film "O Brother, Where Art Thou?". Dock har han ingen erfarenhet av varken fattigdom, misär eller av att leva på luffen, så därför beger han sig ut på en studieresa. Med sig på färden får han en skådiswannabe (Veronica Lake) och efter lådbilsrally (med underbara slowmoklipp när bil och buss åker över gupp i hagen), tågplankning och soppkök döms Sullivan till straffarbete för att ha stenat en snubbe. I fängelset inser han - efter en fångvisning av en Walt Disney med Pluto som härjar - att det där med komedi inte är så dumt ändå. Det får ju folk att skratta, och skrattet är det enda många har kvar. De där scenerna i början när förföljelsebussen gasar på för att hinna efter Sullivans lådbil för ju osökt tankarna till Musses, Långbens och Kalles husvagnssemester på julafton. Då skrattade jag, och skrattet är det enda jag har kvar. Eller nja, lite mer har jag ju, men hellre en komedi än en socialrealismedi, om jag får välja. Man kan ju liksom skratta åt eländet, men att eländeskväva skrattet känns urbota dumt och lönlöst. Rapprappa replikskiften varvas med lugnare fattigmiljöbilder, och besöket i kyrkan med den bastubedjupa pastorsrösten är fint.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Ännu en metafilm om film. Det finns uppenbarligen en uppsjö av filmer som behandlar film som skapande, som bransch, som medium. Konstarten film är tydligen så intressant så det till och med görs film om att göra film. Här står en överambitiös regissör i centrum som vill lämna sina lättsamma komedier för att istället göra angelägna och allvarliga filmer som kommenterar samhällstillståndet. Branschen är naturligtvis skeptisk men Sullivan tar sitt pick och pack, eller åtminstone  en del av det, och beger sig ut på vägarna för att upptäcka ett annat Amerika vilket ska leda till hans nästa film O Brother, Where Art Thou? Det går inte som han har tänkt sig. Istället upptäcker han att den film som har bäst effekt på människor är den lättsamma komedin, film som får folk att glömma livets allvar. Film ska helt enkelt roa och underhålla. Med Tio Cents På Fickan blandar slapstick, melodram, socialrealism och fängelsefilm och är stundtals ganska pretentiös. Samtidigt är den ett intressant spel kring social identitet och hur status och samhällsklass är väldigt relativt. Och naturligtvis en film som både kommenterar samhället och underhåller. Huruvida Sullivan gjorde den film han ville göra förtäljer inte historien men Bröderna Cohen gjorde år 2000 filmen O Brother, Where Art Thou? och menar att det skulle kunna vara just den film som Sullivan faktiskt gjorde efter att Sullivan's Travels slutar.

Nr 615: Rädsla Urholkar Själen

Originaltitel: Angst Essen Seele Auf (1974) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: "Schwanz kaputt” säger den till Tyskland invandrade marockanen Ali (El Hedi ben Salem) uppgivet när han blir hembjuden på vad som verkar vara rutinuppdrag hos den kvinnliga bartendern. Istället kommer Emmi (Brigitte Mira), en äldre städerska in på etablissemanget för att söka skydd undan regnet. Ali bjuder upp till dans och med brytande fraser och mänsklig värme närmar de sig varandra för att till sist ingå äktenskap. Dock blir Alis längtan efter favoriträtten couscous för stark och han hamnar tillbaka i bingen hos bartendern (kukscen, kukscen) - något som överses med självklarhet av Emmi. Slutet gott allting gott, sånär som på ett magsår.
En stram och fåordig film, med ett bildspråk som genom att befinna sig utanför dörrkarmarna ramar in scenerna; varje rum för sig. I nästan varje rum finns rasism och främlingsfientlighet, men också en intern iskyla; mobbing i trappan och familjesvek. 
Salem - som vid 15 års ålder gifte sig och sedermera blev fembarnsfar i Marocko - var vid tiden för inspelningen tillsammans med filmens regissör Reiner Werner Fassbinder, som han träffat på en gaybastuklubb i Paris. Efter ett stormigt uppbrott i relationen åkte Salem i raseri och knivhögg tre personer och dömdes till fängelse där han hängde sig. Bara det skulle ju kunna bli en film. 

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Redan när jag såg trailern till den här filmen så kändes den speciell. Jag minns att jag skrattade högt då Emmi visade upp Ali för sina barn eller när väninnorna fick känna på den marockanske gästarbetarens muskler. Men skrattet fastnade i halsen. Och nu när jag ser filmen så är det snarare det tafatta och absurda i skådespeleriet som är lustigt. Handlingen i sig är oerhört intressant och Fassbinder skildrar karaktärerna med stor respekt och ödmjukhet. När kameran dröjer vid orörliga ansikten och frysta situationer så går tankarna omedelbart till Kaurismäkis strängt hållna karaktärsspråk. Det kan kännas kyligt och känslokallt men i själva verket är det en otroligt varm film, inte minst i relationen mellan Emmi och Ali. Tematiken känns ständigt aktuell. Kuriosa: Bartendern Barbara som bjuder Ali på "couscous" var Freddie Mercurys partner på 80-talet. Var inte han homosexuell?

Nr 614: Dödlig Skörd

Originaltitel: The Wicker Man (1973) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Ett mystiskt brev med information om en försvunnen flicka på den avlägsna skotska ön Summerisle gör att den milt sagt kristne polisen Howie (Edward Woodward) pontonflyger ut för att undersöka omständigheterna närmare. Väl på plats möts han av hysch hysch och bakomljusetförning. Det ligger en hund begraven, Howie anar ugglor i mossen och ingen vill berätta hur saker och ting egentligen ligger till. Dessutom ägnar sig öborna åt för Howie ytterst tveksamma aktiviteter, såsom samlag på stranden, tårdrypning vid grav och dans runt och över eld. Det sysslas helt enkelt med ritualer som inte stämmer överens med Howies bild av hur universum ska tolkas. Till råga på allt lär skolan ut helt andra tankegångar än de traditionellt kristna. Efter att ha blivit monstruöst uppkåtad av Britt Eklands två (!) body doubles, men klarat sig utan att ge vika för frestelserna klär Howie ut sig till ett slags clown och går med i den parad som han misstänker ska kulminera i att den försvunna flickan ska offras för att skörden ska bli god. Döm om hans förvåning när det visar sig att det är han själv som är tänkt som offer. Hela spektaklet har varit en dragning vid näsan från början till slut och Howie finner sig snart inuti en gigantisk och lättantändlig träkonstruktion - en wicker man - i sällskap med diverse djur som liksom kastats in för att komplettera grillfesten. Inom kort står konstruktionen i brand och Howie kan inget annat göra än att åkalla sin skapare med rop och bön. Till sist faller den flammande kolossen samman med horisonten som fond; eventuellt blev det ett bättre skördeår sommaren därpå. Howie höll fast vid sin tro ända in i kaklet, men man får nog konstatera att ställningen efter rullen är: Hedendomen 1 - Kristendomen 0.
För övrigt var det oerhört intressant att se denna restaurerade version, eftersom de ”tillagda” sekvenserna som förut varit bortklippta var av en annan kvalitet, vilket gjorde att det gick att följa hur klippningen sett ut tidigare och på så sätt få en riktigt bra bild av hur den första versionen såg ut. Smarta klipp tyckte jag.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Kultförklarad B-skräckis. Musikalisk mordgåta. Mer komisk än otäck. Kristendom och hedendom möts på den fiktiva ön Summerisle utanför det skotska fastlandet som styrs av den förmögne och hedniske Lord Summerisle (Christopher Lee). Det sjungs keltiska ballader på puben, det danas runt den falliska majstången, men framför allt kopuleras det friskt och ohämmat bland buskagen och barägarens dotter Willow (Britt Ekland) hyllas som sexuell gudinna genom att ge henne unga män att förlusta sig på. Den konservative och djupt kristna snuten Howie (Edward Woodward) kommer till ön för att lösa ett försvinnande. Or so he thinks. Tydligen spelades den in under kylig höst vilket inte märks i filmen. Det somriga skotska landskapet och miljöerna är romantiskt traditionella vilket förstärker den hedniska hyllningen till naturens gudar. Dödlig Skörd var inte vad jag förväntade mig men jag gillar den. Filmen kryllar av färgstarka karaktärer och bisarra scener. Den klaustrofobiska slutscenen är pricken över i:et i den så kallade wicker  an.

Nr 613: De Försvunnas Barn

Originaltitel: La Historia Oficial (1985) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Robert på Residensgränd 19 och av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Upp ett snäpp eller två på grund av säckknytningen på slutet när Alicia (Norma Aleandro) frågar sin man Roberto (Héctor Alterio) hur det känns att inte veta var hans barn är. Repliken kommer i form av en örfil. Det hela avslutas med, som jag tolkar det, en avskedskram. Innan dess har Alicia gått igenom en ordentlig karaktärsutveckling; från dominant och skyggögd historielärarinna till självifrågasättande och rättvisetörstande mamma. Om jag fattat det hela rätt var Aleandro i verkliga livet landsförvisad under militärjuntans år, det vill säga det öde som drabbade hennes väninna Ana i filmen. Kanske är det därför det känns som att det klickar bra mellan de båda. Roberto står dock kvar och stampar lite på samma ställe; vill inte höra talas om några oegentligheter vid adoptionen, och när det hela ställs på sin spets tar han till handflatan.
Regissören Luis Puenzo har senare gjort en filmatisering av Albert Camus smått fantastiska bok Pesten. Det är en film som jag gärna ser innan jag dör, trots att den inte är med i boken.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Mothers of the disappeared. Madres de la Plaza de Mayo. Kvinnorna i vita sjalar som varje torsdag går runt obelisken på Plaza de Mayo i Buenos Aires. År ut och år in. I snart 40 år. Mödrarna som har ett enda önskemål - att förenas med sina barn som fördes bort av den argentinska militärdiktaturen 1976-1983 i det så kallade smutsiga kriget. Två år efter diktaturens upphörande gjordes filmen De Försvunnas Barn, Oscarsbelönad för bästa utländska film. I centrum står den lyckade kärnfamiljen, historieläraren Alicia och hennes framgångsrike make Roberto samt deras adopterade dotter Gaby. Juntan har just fallit och den välbeställda familjen tycks leva i nån slags förnekelse över de senaste årens diktatur. Alicias syn på samhället och historien utmanas av hennes elever, kollegor samt vänninan som återvänt efter exil. Kan det vara så att dottern Gaby är barn till försvunna, bortförda, föräldrar? De äldre kvinnorna i vita sjalar som marscherar längs gatorna kommer närmare och närmare den trygga kärnfamiljen. Uppfostrar Alicia deras barnbarn? Har Roberto något med detta att göra? Sprickor börjar uppstå i familjefasaden. Filmen kanske inte är något cineastiskt mästerverk men den är en modig betraktelse över landets mörka och obehagliga period, gjord kort efter att militärregimen fallit.

Nr 612: De Stilte Rond Christine M.

Originaltitel: De Stilte Rond Christine M. (1982) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Öppningsscen: en kvinna försöker få sin man intresserad av att soffrulla lite. Han visar tydligt att han inte har lust, varpå honan fortsätter reta hanen tills han ger efter och det blir skratt och kel och kära lekar. Kvinnan i scenen kommer senare få i uppdrag att undersöka om de tre kvinnor som mördat ett manligt butiksbiträde är vid sina sinnens fulla bruk, eller om de är skvatt galna. Ingen av kvinnorna kan ge någon förklaring; en tiger sig igenom samtalen, en pratar som en kvarn och den tredje är en slags gåtfull blandning av klarsynt och uppgiven. Stiligt berättat i tillbakablickande cut ups varvat med rättegångsscener. Den av män utsedda psykiatern kommer fram till att kvinnorna inte är galna - något som genast sopas bort av samma män som bett henne om en utredning. Vid frågan om hur det hade sett ut om det hade varit tvärtom, att tre män hade mördat en kvinna, bryter det avgrundsdjupa skrattet ut. Ett skratt från längst bak i historieböckerna, sträckande sig rakt igenom nuet, fortplantande sig som ett eko in i en oöverskådlig framtid. Det är ju ändå 2016, och vi har inte kommit längre.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Oj vilken annorlunda film. Osmakligt smakfull. Och svårbedömd. Tre kvinnor. Vanliga vardagliga kvinnor. Och en psykiatriker som vill förstå. Tre vanliga vardagliga kvinnor slår spontant och brutalt ihjäl en butiksföreståndare. Varför? Därför. Tre vanligt vardagliga kvinnor. Förtryckta på jobbet. I hemmet. Fullkomligt friska vardagligt vanliga kvinnor. Och en psykiatriker som slutligen kommer till insikt. Filmen är en feministisk klassiker tydligen. Klassiskt berättad i tillbakablickar. Men det är något med framförandet som skaver.  Något amatörmässigt. Dock ändå så väldigt medvetet. Perspektivförskjutningen fascinerar. De Stilte Rond Christine M. är en holländsk överraskning som bokstavligen skrattar patriarkatet rakt i ansiktet. Långt ifrån världens bästa film men en intressant upplevelse.

Nr 611: Gandhi

Originaltitel: Gandhi (1982) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Det blir en trea. Från ung advokat i Sydafrika - utbildad i England - till de tre dödsskotten i New Delhi. Ickevåld. Öppet sinne, inkluderande. Religionstolerant. Sånt skapar irritation. Skildringen av massakern är skickligt uppbyggd med de först bara oroliga demonstranterna, stegrande känsla av panik när fler och fler inser vad som är på väg att hända. Den massiva paniska rörelsen, flykten ner i nån slags brunn. Annars är det mycket transport tycker jag. Inte så konstigt, eftersom man ska transporteras genom Gandhis liv. Jag vet inte vad det är som fattas, men det blir ingen riktig nerv i kalaset. Bra dock att det visas flera olika sidor av Gandhi; allt från enormt mysfredlig till utbrytande make. Han hade svar på tal, Gandhi. Det kan man inte ta ifrån honom.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Det tog Richard Attenborough 20 år att göra den här filmen. Det var hans drömprojekt. Och det betalade sig. Åtta Oscars. Bland annat. Ben Kengsley spelar bildtroget Gandhi, advokaten och mahatman, från det att han blir avslängd från tåget i Sydafrika 1893 till mordet i New Delhi 1948. Oh god. Däremellan minns jag inte särskilt mycket av handlingen. Det brittiska imperiet har naturligtvis en viktig roll, inte minst i skildringen av den obehagliga massakern där hundratals, kanske över tusen (motstridiga uppgifter) fredliga aktivister sköts ner av brittisk militär. Det känns som att Gandhi pendlar mellan fängelse och fasta. När saker och ting verkar gå hans väg hamnar han i fängelse. När det inte riktigt går som han har tänkt sig så börjar han svälta sig. Modern martyr. Nåväl, det är en stor film men tyvärr lite för lång och ospännande. Nästan 300 000 statister användes dock vid inspelningen av begravningsscenen. Det är stort. Jävligt stort.