Originaltitel: La Historia Oficial (1985) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Robert på Residensgränd 19 och av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Upp ett snäpp eller två på grund av säckknytningen på slutet när Alicia (Norma Aleandro) frågar sin man Roberto (Héctor Alterio) hur det känns att inte veta var hans barn är. Repliken kommer i form av en örfil. Det hela avslutas med, som jag tolkar det, en avskedskram. Innan dess har Alicia gått igenom en ordentlig karaktärsutveckling; från dominant och skyggögd historielärarinna till självifrågasättande och rättvisetörstande mamma. Om jag fattat det hela rätt var Aleandro i verkliga livet landsförvisad under militärjuntans år, det vill säga det öde som drabbade hennes väninna Ana i filmen. Kanske är det därför det känns som att det klickar bra mellan de båda. Roberto står dock kvar och stampar lite på samma ställe; vill inte höra talas om några oegentligheter vid adoptionen, och när det hela ställs på sin spets tar han till handflatan.
Regissören Luis Puenzo har senare gjort en filmatisering av Albert Camus smått fantastiska bok Pesten. Det är en film som jag gärna ser innan jag dör, trots att den inte är med i boken.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Mothers of the disappeared. Madres de la Plaza de Mayo. Kvinnorna i vita sjalar som varje torsdag går runt obelisken på Plaza de Mayo i Buenos Aires. År ut och år in. I snart 40 år. Mödrarna som har ett enda önskemål - att förenas med sina barn som fördes bort av den argentinska militärdiktaturen 1976-1983 i det så kallade smutsiga kriget. Två år efter diktaturens upphörande gjordes filmen De Försvunnas Barn, Oscarsbelönad för bästa utländska film. I centrum står den lyckade kärnfamiljen, historieläraren Alicia och hennes framgångsrike make Roberto samt deras adopterade dotter Gaby. Juntan har just fallit och den välbeställda familjen tycks leva i nån slags förnekelse över de senaste årens diktatur. Alicias syn på samhället och historien utmanas av hennes elever, kollegor samt vänninan som återvänt efter exil. Kan det vara så att dottern Gaby är barn till försvunna, bortförda, föräldrar? De äldre kvinnorna i vita sjalar som marscherar längs gatorna kommer närmare och närmare den trygga kärnfamiljen. Uppfostrar Alicia deras barnbarn? Har Roberto något med detta att göra? Sprickor börjar uppstå i familjefasaden. Filmen kanske inte är något cineastiskt mästerverk men den är en modig betraktelse över landets mörka och obehagliga period, gjord kort efter att militärregimen fallit.
No comments:
Post a Comment