Filmen sågs på Netflix hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Kommentar: Droppar, regn, glas, bräckligt och skört. Slow motiondansande, ljudlösa fingertoppar över tangenterna. Ett virrvarr av ord och toner i det där huvudet, förmodligen kaos inuti. Det schackliknande pianospelet, svart och vitt, uträknat och musikaliskt, autistiskt och frisläppande. Den enorma koncentrationen som både euforierar och förgör, smular sönder och eldar på. Fadern som bryter kontakten, fadern som vill hålla ihop familjen till varje pris, varför då? Fadern med sin benhårda vilja, sin styrande styrkehand, sin abnorma stolthet. Fadern som lägger på luren, men som till sist ändå söker kontakt. Det underliga giftermålet, i alla fall underligt med tanke på hur de båda parterna gestaltas. Mer personlig assistans. Ännu en pianofilm i projektet, men inte en av de starkare. Väldigt fint foto punktvis, men det räcker ju inte. Geoffrey Rush gör det bra som Zlatan skulle sagt, han gör det mycket bra. Lite Rain Man.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Shine berättar den fina och sorgliga historien om den australiensiske konsertpianisten David Helfgott, ett underbarn som dessvärre aldrig nådde de verklige musikaliska höjderna. Regissören Scott Hicks skildrar ödmjukt Helfgotts liv, suveränt spelad av Geoffrey Rush, bägge Oscarsbelöande för sina prestationer. Helfgott växer upp i en judisk familj med en överbeskyddande, orimligt krävande och dominerande far. Enligt filmen är det det omåttliga trycket hemifrån som krossar Helfgott och hans framtida karriär. Frågan är dock om Helfgotts psykiska ohälsa och mentalsjukdom kommer från hans dominerande far. Filmen ger en väldigt enkel och inte helt trovärdig bild av detta. Samtidigt är det den humanistiska skildringen av den fantastiske men bräcklige pianisten och det nära fotot som lyfter Shine. Slutet kommer dock väldigt plötsligt lite plumpt i mina ögon.
No comments:
Post a Comment