Filmen sågs på SVT/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Kommentar: En egyptisk nagelbitare, en knivrulle som för tankarna till Psycho (som kom två år senare). Varmt och knapert på tågstationen i Kairo. Läskförsäljande kvinna läskar tidningssäljande man (spelad av regissören Youssef Chahine själv). Otaliga pinuppor på skjulväggarna; urklippta drömmar. Begäret går över styr. Får inte jag, får ingen. Hängande, dinglande dolkar - nån skär lök, nån skär hud. Jag hatar mitt haltande jag, mitt åtskrattande själv. Min belöning, ge mig min belöning. Skenor, hjulgnissel, akut försäljning, bluesband på tåget, hämnande make, nära ögat på rälsen. Halsbandsstrategin, bedrägeriet, huggen som landar i fel kropp. Fin mix av översiktsbilder och närskott. Trångt och intimt, porernas kartbild. Mörkt blod över ansiktet, som en rädslans rouge.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Det hade gjorts mängder med film i arabländerna innan Kairo Centralstation men de allra flesta nådda aldrig utanför det egna hemlandet. Sedan kom Nassers militärkupp, ett nationellt uppvaknande och en modernisering av Egypten. Regissören Youssef Chahine hade gjort många filmer innan Kairo Centralstation men det var med denna film som han placerade den den egyptiska filmkonsten på den internationella filmkartan. Chahine förenade Hollywoods filmkonst med italiensk neorealism i en arabisk kontext. Både realistiskt gripande och fantasifullt eggande, i ett gränsland mellan västerländsk och arabisk kultur. Det märks inte minst genom det USA-influerade bluesbandet på tåget. Efter en enkel och bedrägligt vänlig inledning överraskar filmen oss med en komplex historia om obesvarad kärlek och mord. Det är en intimt berättad film som uppmärksammar den smältdegel, det gränsland som Kairo Centralstation utgör.
No comments:
Post a Comment