Originaltitel: Manhattan (1979) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Inte helt enkelt det här med betygsättning. När jag kollar vad jag gav Annie Hall för fem år sedan så var det också 3+. Känslan i mig nu säger att Annie Hall var bättre, men jag kan omöjligt ge Manhattan lägre än 3+, mycket tack vare några väldigt fina svartvita bilder och en väl fungerande dialog. Det är kanske inte lika slap stickroligt som i Annie Hall, kanske är den här lite mer lågmält rolig. Samma upplevelse av avväpnande självutlämning, öga för vardagliga detaljer som skruvas till och blir analyserade och förstoringsglasförstorade. Äldre omgift man i relation med bra yngre student. Den ständiga självförnekelsen, självförminskningen, klargörandet att den andre inte har något att hämta, gå vidare, lev livet, lämna mig. Och i nästa sekund fastklamrandet, klängandet vid det som i alla fall är någonting, även om det inte är helt bra. Och exfrun som skriver bok med snaskiga detaljer. Och så gifte vännens älskarinna, spännande och intressant ända in i den egna sängkammaren. Bytt är bytt, kommer aldrig igen. Eller? New York, New York. Överallt, i alla världar - New York.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Woody Allen fortsätter sin kärlekshistoria med New York City. Redan i vinjetten läggs den villkorlösa kärlekens ton genom ett montage med New York-bilder som nästan liknar en vykortshälsning. Precis som i Annie Hall spelar Allen en neurotisk författare som försöker orientera sig i New Yorks relationsproblematik. I Manhattan är han Isaac, en intellektuellt romantisk komediförfattare, som dumpar den unga Tracy (Mariel Hemingway) för sin kompis älskarinna Mary (Diane Keaton). När hon sedan kommer på att hon egentligen vill ha Isaacs kompis kryper han tillbaka till Tracy som är på väg till England för att studera. Svartsjukan, passionen och intrigerna analyseras genom den kvicka dialogen. "När det gäller mitt förhållande till kvinnor förtjänar jag August Strindberg-priset" säger Isaac. Det svartvita fotot är stundtals fullständigt lysande och Tin Pan Alley-kompositören George Gershwins musik ger perfekta stämningslägen. Manhattan är Allens kärleksförklaring till New York och han vill få oss alla att skriva under på den. Han når mig nästan.
No comments:
Post a Comment