Originaltitel: The Passion Of The Christ (2004) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy hos Therese på Genvägen 56 A i Östersund och av Robert på Westye Egebergsgate 1C i Oslo.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Från blått till gult via vitt. Vissa väldigt fina scener, några i slow motion. Tycker bra om insticket från barndomen när Maria under korståget kommer fram och tar honom i famnen. Minnen från Bulgakovs Mästaren och Margarita - samma situationer, liknande fraser, "vad är sanning?", frigivningen av Barabbas. Varje scen efter 30 minuter känns som det är den sista innan upplösningen. Inget av rappen svider lika mycket i mig som det i Rivierans guldgossar. Hur många gånger ska Jesus slås omkull? Snacka om urvattnad effekt. Men filmen får mig att inse att jag knappt vet någonting om vad den handlar om, och den gör mig lite sugen på att ta reda på mer. Men det kommer jag nog inte göra. Den känns liksom inte viktig alls på det sättet.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Väldigt mycket bättre än första gången jag såg den. Vad tycker jag om jag ser den igen? Mel Gibson gör ett personligt statement, ett uttryck för sin egen trosövertygelse, en subjektiv och helt okritisk skildring av de sista 12 timmarna i Jesus liv. Men han gör det bra. Det måste erkännas. Kan man sin kristendomskunskap presenteras här inte mycket nytt men Gibson drar åt tumskruvarna några varv extra och det är inte helt klart varför han måste göra de två timmarna till ett blodbad långt mer våldsammare än hans förra film som regissör, Braveheart. Intressant är att all dialog är på arameiska, latin och hebreiska, de språk som talades i det här området under den här tidsperioden. Inget angloamerikanskt tjafs här inte. Filmen är en av de mest framgångsrika independentfilmerna någonsin men hur oberoende är den egentligen?
Det finns 1001 filmer vi - Jimmy Eriksson och Robert Singleton - måste se innan vi dör! Dessa finns redovisade i den svenska utgåvan av boken "1001 filmer du måste se innan du dör" (2006). Följ våra omdömen i denna blogg.
Sunday, July 26, 2009
Thursday, July 23, 2009
Nr 132: Amarcord
Originaltitel: Amarcord (1973) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Westye Egebergsgate 1C i Oslo.
Roberts betyg: 4
Kommentar: "Jag vill ha en kvinna!" Farbrodern i trädet och dvärgnunnan som plockar ner honom på jorden. Fascisthälsningar och bröstblås. Med vykort från minnet presenterar Fellini en serie varma sekvenser som verkar hållas ihop av nån slags Broder Tuckvariant på valium. Första 40 minuterna tycker jag inte är nåt speciellt, men sen börjar det ta sig och på slutet är det riktigt bra. Lättskruvade scener och mumsigt foto. En blandning av Svart katt vit katt och Amelie från Montmartre. Ett mörkt bröd med ost och salami, och en stark kopp kaffe.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Fellini målar sin barndom med yviga penseldrag och han blandar i lite av varje i färgen. Han är lika vulgär och mustig som poetisk och samhällskritisk. Filmen innehåller många minnesvärda och rent fantastiska scener. Den mest överraskande är nog grupprunket i garaget till de imaginära bilderna av stora rumpor på cykelsadlar.
Filmen sågs på SVT av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Westye Egebergsgate 1C i Oslo.
Roberts betyg: 4
Kommentar: "Jag vill ha en kvinna!" Farbrodern i trädet och dvärgnunnan som plockar ner honom på jorden. Fascisthälsningar och bröstblås. Med vykort från minnet presenterar Fellini en serie varma sekvenser som verkar hållas ihop av nån slags Broder Tuckvariant på valium. Första 40 minuterna tycker jag inte är nåt speciellt, men sen börjar det ta sig och på slutet är det riktigt bra. Lättskruvade scener och mumsigt foto. En blandning av Svart katt vit katt och Amelie från Montmartre. Ett mörkt bröd med ost och salami, och en stark kopp kaffe.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Fellini målar sin barndom med yviga penseldrag och han blandar i lite av varje i färgen. Han är lika vulgär och mustig som poetisk och samhällskritisk. Filmen innehåller många minnesvärda och rent fantastiska scener. Den mest överraskande är nog grupprunket i garaget till de imaginära bilderna av stora rumpor på cykelsadlar.
Thursday, July 16, 2009
Nr 131: Monty Pythons Galna Värld
Originaltitel: Monty Python And The Holy Grail (1975) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Westye Egebergsgate 1C i Oslo.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Nja. Cleese dominerar i sina olika roller och uttryck; i vissa pärlor glänser han som guld; häxprocessen, räddandet av Herbert och som trollkarl. Men jag tycker hela filmen liknar en allsvensk fotbollsmatch på åttiotalet där ena laget leder med två noll och ständigt spelar hem bollen till egen målvakt. På den tiden var det ju tillåtet för målvakten att ta upp bollen med händerna vid tillbakaspel, vilket ofta innebar att tiden gick ohyggligt långsamt för åskådarna. Så också här. Redan inledningen doftar segt. Blufförtexter och bluffilm. Börja om. Och så fortsätter det. Dra det ett varv extra, när det redan dragits tre varv för mycket. Så fort filmen fått upp ångan bromsas den in med ett skruvat inslag. Ibland är det som sagt fullträff, men för det mesta blir jag bara matt. Vad hade hänt om man skalat bort 76 % av detta överflöd, detta ironiska twistfett? Vad hade hänt om man låtit scenerna och handlingen stå själva, utan att behöva passa hem till målvakten hela tiden? Jag tror det hade blivit en bättre film, en roligare och skarpare film. En film i min smak. Jag tycker helt enkelt den är lite feg mellan varven. Och fegt är sällan roligt.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Vi fortsätter på fotbollsliknelserna. Monty Python skjuter åt alla håll samtidigt och ibland träffar de målet. Dock lite för sällan för att filmen ska hålla 90 minuter. När de väl sätter den i krysset gör de det med en skicklig precision och en våldsam kraft. Dock står sketcherna bättre för sig själv än som lagspel.
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Westye Egebergsgate 1C i Oslo.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Nja. Cleese dominerar i sina olika roller och uttryck; i vissa pärlor glänser han som guld; häxprocessen, räddandet av Herbert och som trollkarl. Men jag tycker hela filmen liknar en allsvensk fotbollsmatch på åttiotalet där ena laget leder med två noll och ständigt spelar hem bollen till egen målvakt. På den tiden var det ju tillåtet för målvakten att ta upp bollen med händerna vid tillbakaspel, vilket ofta innebar att tiden gick ohyggligt långsamt för åskådarna. Så också här. Redan inledningen doftar segt. Blufförtexter och bluffilm. Börja om. Och så fortsätter det. Dra det ett varv extra, när det redan dragits tre varv för mycket. Så fort filmen fått upp ångan bromsas den in med ett skruvat inslag. Ibland är det som sagt fullträff, men för det mesta blir jag bara matt. Vad hade hänt om man skalat bort 76 % av detta överflöd, detta ironiska twistfett? Vad hade hänt om man låtit scenerna och handlingen stå själva, utan att behöva passa hem till målvakten hela tiden? Jag tror det hade blivit en bättre film, en roligare och skarpare film. En film i min smak. Jag tycker helt enkelt den är lite feg mellan varven. Och fegt är sällan roligt.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Vi fortsätter på fotbollsliknelserna. Monty Python skjuter åt alla håll samtidigt och ibland träffar de målet. Dock lite för sällan för att filmen ska hålla 90 minuter. När de väl sätter den i krysset gör de det med en skicklig precision och en våldsam kraft. Dock står sketcherna bättre för sig själv än som lagspel.
Tuesday, July 14, 2009
Nr 130: Trollbunden
Originaltitel: Spellbound (1945) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Westye Egebergsgate 1C i Oslo.
Roberts betyg: 2+
Kommentar: Det börjar så bra, så intressant. Jag inser att jag plötsligt sitter och tittar på en av grundstenarna till Mel Brooks "Det våras för galningarna". Sjukhuset, den nya läkaren, sköterskan, psykoanalysen, mystiken. Det känns bra, hoppfullt. Men det som börjar på toppen tar sig raskt ner för branten. Det blir taffligt och övertydligt. Docerande. Dalís drömsekvenser är det bästa i hela filmen. När Bergman och Peck på slutet åker utför på skidor i något som måste höra till det absolut sämsta som någonsin visats på film inser jag plötsligt att Trollbunden blivit roligare än sin karikatyr "Det våras för...", och det har jag svårt att tro var varken Brooksies eller Affes mening. Och till sist den helt obarmhärtigt usla uppenbarelsen: "Jag dödade min lillebror". Missade jag något eller var finns planteringen till den klämmen? Affe kommer ut ur hissen efter ca en kvart, bärande på sin djävla fiollåda.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Affe intresserar sig för pyskoanalytiskt och undermedvetet dravel så till den milda grad att filmens verkliga gåta, själva ploten, går helt förlorad. Gregory Peck har drabbats av minnesförlust och tror han är en läkare som visar sig vara mördad. Han möter psykoanalytikern Ingrid Bergman som blir besatt av att hjälpa honom. Det skulle kunna ha varit intressant om det hade funnits någon sans i hur man väljer att framställa psykoanalys. Affes vaknande intresse för människans undermedvetna som återkommer i andra filmer, bland annat den otroligt mycket bättre Psycho, måste ändå gratuleras. Jag applåderar även samarbetet med Salvador Dalí som gjorde de berömda drömsekvenserna i filmen. Visuellt är Trollbunden väldigt intressant, kysscenen mellan Peck och Bergman med alla dörrar som öppnas i oändlighet är kanske lite väl mycket effektsökeri men ändå ett spännande grepp, en av slutscenenerna när kameran följer revolverloppet som slutligen vänds och trycks av mot kameran är också snygg och fascinerande i all sin enkelhet. Den mest underhållande scenen måste ändå vara när Bergman får Peck att åka utförsåkning rakt mot ett stup i förhoppningen att hans minne ska återkomma. Visst är året 1945 men skulle man inte kunna ha jobbat lite mer med den scenen och framför allt blickarna och minerna när de far utför backen?
Filmen sågs på SVT av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Westye Egebergsgate 1C i Oslo.
Roberts betyg: 2+
Kommentar: Det börjar så bra, så intressant. Jag inser att jag plötsligt sitter och tittar på en av grundstenarna till Mel Brooks "Det våras för galningarna". Sjukhuset, den nya läkaren, sköterskan, psykoanalysen, mystiken. Det känns bra, hoppfullt. Men det som börjar på toppen tar sig raskt ner för branten. Det blir taffligt och övertydligt. Docerande. Dalís drömsekvenser är det bästa i hela filmen. När Bergman och Peck på slutet åker utför på skidor i något som måste höra till det absolut sämsta som någonsin visats på film inser jag plötsligt att Trollbunden blivit roligare än sin karikatyr "Det våras för...", och det har jag svårt att tro var varken Brooksies eller Affes mening. Och till sist den helt obarmhärtigt usla uppenbarelsen: "Jag dödade min lillebror". Missade jag något eller var finns planteringen till den klämmen? Affe kommer ut ur hissen efter ca en kvart, bärande på sin djävla fiollåda.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Affe intresserar sig för pyskoanalytiskt och undermedvetet dravel så till den milda grad att filmens verkliga gåta, själva ploten, går helt förlorad. Gregory Peck har drabbats av minnesförlust och tror han är en läkare som visar sig vara mördad. Han möter psykoanalytikern Ingrid Bergman som blir besatt av att hjälpa honom. Det skulle kunna ha varit intressant om det hade funnits någon sans i hur man väljer att framställa psykoanalys. Affes vaknande intresse för människans undermedvetna som återkommer i andra filmer, bland annat den otroligt mycket bättre Psycho, måste ändå gratuleras. Jag applåderar även samarbetet med Salvador Dalí som gjorde de berömda drömsekvenserna i filmen. Visuellt är Trollbunden väldigt intressant, kysscenen mellan Peck och Bergman med alla dörrar som öppnas i oändlighet är kanske lite väl mycket effektsökeri men ändå ett spännande grepp, en av slutscenenerna när kameran följer revolverloppet som slutligen vänds och trycks av mot kameran är också snygg och fascinerande i all sin enkelhet. Den mest underhållande scenen måste ändå vara när Bergman får Peck att åka utförsåkning rakt mot ett stup i förhoppningen att hans minne ska återkomma. Visst är året 1945 men skulle man inte kunna ha jobbat lite mer med den scenen och framför allt blickarna och minerna när de far utför backen?
Sunday, July 12, 2009
Nr 129: Nyckeln Till Frihet
Originaltitel: The Shawshank Redemption (1994) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy hos Therese på Genvägen 56A i Östersund och Robert på Westye Egebergsgate 1C i Oslo.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Shawshank, ett blåkyligt fängelse där Andy hamnar - oskyldigt dömd (of course) för mordet på sin fru och hennes golflover. På Shawshank blir Andy polare med filmens absolut största behållning i skådespelarväg; Red (Morgan Freeman). Vissa scener med Freeman är så naturligt enkla, så avslappnade att jag känner mig på plats. På Shawshank finns också Der Warden och Der Fångvaktare. Här finns också den gamle bibliotekarien Brooks som suttit inne hela sitt liv, här finns böggänget som kallas Systrarna, här finns sofistikerad fångtrading med procentpåslag och ränta, här finns tvätteriet där ingen vill jobba, här finns kantinen med motbjudande mat, här finns de oanmälda visitationerna som blandas med tidsfördrivet.
Och här finns givetvis den långsamtgående, långsiktiga flyktplanen. Andy går bakom ryggen på flera generationers pinuppor; Hayworth, Monroe och Raquel och tar sig efter 20 år ut och ner till Mexico där drömmen om en enkel bar och båt går i uppfyllelse. Allt enligt mallen.
Nyckeln till frihet är en välformulerad och trimmad historia om åtminstone två slags friheter; den kroppsliga kontra den mentala, och hur de hänger ihop. Stephen King håller ett stadigt grepp om filmen i form av trådar som löper bakom och genom den enkla huvudhandingen. Njutningen i misären - inlåst opera genom gårdshögtalarna, ölspetsad taktjärning i solsken, biblioteksutvidgning och filmvisning. Den bäst maskerade aortan är Andys manipulering med bokföringen som till slut leder till fängelseledningens fall och Andys uppgång.
Mycket behagligt samspel huvudpersonerna emellan. En fängelsefilm med lyckligt slut, där slutscenen är ett Hollywoodskt kräkmedel av värsta sorten. Men det kommer ju inte direkt som någon överraskning.
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: Nyckeln till frihet är historien om den livstidsdömde Andy Dufresne (Tim Robbins) som under 20 år lär sig hur livet i Shawshankfängelset fungerar, han blir kompis med vakterna, börjar jobba åt fängelsedirektören bara för att en dag lura skjortan av hela jädra fängelset. Historien berättas av en annan livstidsdömd fånge, Red (Morgan Freeman). Det är bra, det är mycket bra till och med. Vissa prestationer är snudd på magnifika, till exempel Freeman som spelar med en häpnadsväckande tyngd och självklarhet. Robbins karaktär är rörande och finurlig och hela tiden med en botten lika djup som murarna är höga. Freeman och Robbins fascinerar och deras samspel är naturligt och känslosamt. Det är en välregisserad historia som enligt uppgift är Stephen Kings novell väldigt trogen. Tyvärr är den dock lite för tillrättalagd och standardiserad. Slutscenen hade jag kunnat vara utan.
Filmen sågs på internet av Jimmy hos Therese på Genvägen 56A i Östersund och Robert på Westye Egebergsgate 1C i Oslo.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Shawshank, ett blåkyligt fängelse där Andy hamnar - oskyldigt dömd (of course) för mordet på sin fru och hennes golflover. På Shawshank blir Andy polare med filmens absolut största behållning i skådespelarväg; Red (Morgan Freeman). Vissa scener med Freeman är så naturligt enkla, så avslappnade att jag känner mig på plats. På Shawshank finns också Der Warden och Der Fångvaktare. Här finns också den gamle bibliotekarien Brooks som suttit inne hela sitt liv, här finns böggänget som kallas Systrarna, här finns sofistikerad fångtrading med procentpåslag och ränta, här finns tvätteriet där ingen vill jobba, här finns kantinen med motbjudande mat, här finns de oanmälda visitationerna som blandas med tidsfördrivet.
Och här finns givetvis den långsamtgående, långsiktiga flyktplanen. Andy går bakom ryggen på flera generationers pinuppor; Hayworth, Monroe och Raquel och tar sig efter 20 år ut och ner till Mexico där drömmen om en enkel bar och båt går i uppfyllelse. Allt enligt mallen.
Nyckeln till frihet är en välformulerad och trimmad historia om åtminstone två slags friheter; den kroppsliga kontra den mentala, och hur de hänger ihop. Stephen King håller ett stadigt grepp om filmen i form av trådar som löper bakom och genom den enkla huvudhandingen. Njutningen i misären - inlåst opera genom gårdshögtalarna, ölspetsad taktjärning i solsken, biblioteksutvidgning och filmvisning. Den bäst maskerade aortan är Andys manipulering med bokföringen som till slut leder till fängelseledningens fall och Andys uppgång.
Mycket behagligt samspel huvudpersonerna emellan. En fängelsefilm med lyckligt slut, där slutscenen är ett Hollywoodskt kräkmedel av värsta sorten. Men det kommer ju inte direkt som någon överraskning.
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: Nyckeln till frihet är historien om den livstidsdömde Andy Dufresne (Tim Robbins) som under 20 år lär sig hur livet i Shawshankfängelset fungerar, han blir kompis med vakterna, börjar jobba åt fängelsedirektören bara för att en dag lura skjortan av hela jädra fängelset. Historien berättas av en annan livstidsdömd fånge, Red (Morgan Freeman). Det är bra, det är mycket bra till och med. Vissa prestationer är snudd på magnifika, till exempel Freeman som spelar med en häpnadsväckande tyngd och självklarhet. Robbins karaktär är rörande och finurlig och hela tiden med en botten lika djup som murarna är höga. Freeman och Robbins fascinerar och deras samspel är naturligt och känslosamt. Det är en välregisserad historia som enligt uppgift är Stephen Kings novell väldigt trogen. Tyvärr är den dock lite för tillrättalagd och standardiserad. Slutscenen hade jag kunnat vara utan.
Friday, July 10, 2009
Nr 128: Linje Lusta
Originaltitel: A Streetcar Named Desire (1951) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT av Jimmy på Genvägen 56A i Östersund och Robert på Skovveien 49 i Oslo.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Först och främst en magnifik översättning av titeln. Marlon Brando måste gått på alla mittsekelstillgängliga steroider med den ryggtavlan och det temperamentet. Industrisvettig och palettyvig med cigarett bakom örat och lera i munnen. Lysande. Brando spelar Stanley som är tillsammans med Stella, en karaktär som i sammanhanget bara känns som en statist. Stellas syster Blanche (Vivian Leigh) kommer genom dimman på besök till New Orleans och det börjar röras om i grytan omedelbart. Blanche balanserar sig fram på lögner, fantasier, hopkok och skönskrivningar. Hon ringlar runt i lägenheten som en mjukpsykotisk fjäderboa och retar gallfeber på den redan sprängaggressiva Stanley, samtidigt som tåget och ångdimmorna återkommer i olika former och ljud. Relationerna i husets alla våningar bygger på förlåtande våld och uteblivna komplimanger. Stundtals fantastiskt nakna skildringar av den misshandlade som återkommer gång på gång; själv- och partnerförakt som en självklar beståndsdel av kärleken. En tät scenföreställning förflyttad till duken med bländande resultat. Rått och romantiskt.
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: Svettiga flickidolen Marlon Brando sluddrar och skriker sig genom den här filmen, men han gör det vackert och kärnfullt, snudd på erotiskt. New Orleans-fonden gör sitt bästa för att ta fram det brutala, det sträva men ändå mänskliga i karaktärerna. Linje Lusta är en ångande slowdive, en enkelbiljett till begärets bakgård, jazzy, sleezy och jävligt tight. Den är sammanhållen, intim och sparsmakad som en teaterpjäs och det var skönt och befriande att se den. Vivian Leigh fick en Oscar för bästa huvudroll, och hon fascinerar med sin masochistiska, neurotiska karaktär Blanche och tillsammans med Brandos dominerande, instinktiva och nästan djuriska skådespel lyfter de berättelsen flera snäpp. Dessvärre fick inte Brando någon Oscar, han snuvades på målsnöret av Bogart i tidigare sedda Afrikas Drottning. Där ser man.
Kuriosa: Laurence Olivier som var med i förra filmen Rebecca satte upp Linje Lusta i West End, London, även då med hustrun Leigh i huvudrollen som Blanche. Se så allt hänger ihop.
Kommentar: Först och främst en magnifik översättning av titeln. Marlon Brando måste gått på alla mittsekelstillgängliga steroider med den ryggtavlan och det temperamentet. Industrisvettig och palettyvig med cigarett bakom örat och lera i munnen. Lysande. Brando spelar Stanley som är tillsammans med Stella, en karaktär som i sammanhanget bara känns som en statist. Stellas syster Blanche (Vivian Leigh) kommer genom dimman på besök till New Orleans och det börjar röras om i grytan omedelbart. Blanche balanserar sig fram på lögner, fantasier, hopkok och skönskrivningar. Hon ringlar runt i lägenheten som en mjukpsykotisk fjäderboa och retar gallfeber på den redan sprängaggressiva Stanley, samtidigt som tåget och ångdimmorna återkommer i olika former och ljud. Relationerna i husets alla våningar bygger på förlåtande våld och uteblivna komplimanger. Stundtals fantastiskt nakna skildringar av den misshandlade som återkommer gång på gång; själv- och partnerförakt som en självklar beståndsdel av kärleken. En tät scenföreställning förflyttad till duken med bländande resultat. Rått och romantiskt.
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: Svettiga flickidolen Marlon Brando sluddrar och skriker sig genom den här filmen, men han gör det vackert och kärnfullt, snudd på erotiskt. New Orleans-fonden gör sitt bästa för att ta fram det brutala, det sträva men ändå mänskliga i karaktärerna. Linje Lusta är en ångande slowdive, en enkelbiljett till begärets bakgård, jazzy, sleezy och jävligt tight. Den är sammanhållen, intim och sparsmakad som en teaterpjäs och det var skönt och befriande att se den. Vivian Leigh fick en Oscar för bästa huvudroll, och hon fascinerar med sin masochistiska, neurotiska karaktär Blanche och tillsammans med Brandos dominerande, instinktiva och nästan djuriska skådespel lyfter de berättelsen flera snäpp. Dessvärre fick inte Brando någon Oscar, han snuvades på målsnöret av Bogart i tidigare sedda Afrikas Drottning. Där ser man.
Kuriosa: Laurence Olivier som var med i förra filmen Rebecca satte upp Linje Lusta i West End, London, även då med hustrun Leigh i huvudrollen som Blanche. Se så allt hänger ihop.
Wednesday, July 1, 2009
Nr 127: Rebecca
Originaltitel: Rebecca (1940) IMDb Wikipedia
Filmens sågs på SVT av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Skovveien 49 i Oslo.
Roberts betyg: 2-
Kommentar: Hade jag sett den här filmen utan att veta att det var Hitchcock skulle jag aldrig kunnat gissa att det var Affe som låg bakom. Jag förstår överhuvudtaget inte hur den kunde belönas med en Oscar för bästa film. Var det svår filmtorka 1940? Molnet och månen har han väl snott från Bunuel, men mer spännande än så blir det aldrig. Jag hittar ingenting av Hitchcocks profil i den här filmen. En lång och långsam resa genom saltvatten som står och värmer på ettan på spisen. Trist, sömnigt, dassigt. Spola, tack.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Hitchcock fick med Rebecca en Oscar för bästa film. Den enda Oscar för bästa film han under hela sin karriär lyckades knipa åt sig. Det säger inte så mycket om filmen egentligen, han har gjort bättre. Snarare säger det kanske mer om producenten Selznick som året innan gjorde Borta med vinden och en del om hur Hollywoodindustrin fungerar; stora budgetar, välkända namn, klassiska berättelser (i det här fallet är filmen byggd på Daphne Du Mauriers roman med samma namn). Rebecca är en stor produktion med Laurence Olivier i huvudrollen som änklingen Maxim de Winter som efter sin fru Rebeccas mystiska bortgång tar en ny fru, en ung, bortkommen och naiv flicka (Joan Fontaine) som flyttar in på hans ståtliga gods Manderlay. Fontaine är bra som den nya fru Winter, Laurence puss-på-huvudet-klapp-på-kinden Olivier vet man inte om man ska skratta eller gråta åt, Judith Anderson som hembiträdet mrs Danvers gör den mest intressanta rollkaraktären och huset i sig självt, Manderlay, är utsökt och passar perfekt till Hitchcocks stämmningsbyggande. Filmens inledning och avslutning är i särklass de bästa scenerna.
Bästa replik:
"Kan du rumba?"
"Har aldrig provat."
"Då får du lära mig."
Filmens sågs på SVT av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Skovveien 49 i Oslo.
Roberts betyg: 2-
Kommentar: Hade jag sett den här filmen utan att veta att det var Hitchcock skulle jag aldrig kunnat gissa att det var Affe som låg bakom. Jag förstår överhuvudtaget inte hur den kunde belönas med en Oscar för bästa film. Var det svår filmtorka 1940? Molnet och månen har han väl snott från Bunuel, men mer spännande än så blir det aldrig. Jag hittar ingenting av Hitchcocks profil i den här filmen. En lång och långsam resa genom saltvatten som står och värmer på ettan på spisen. Trist, sömnigt, dassigt. Spola, tack.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Hitchcock fick med Rebecca en Oscar för bästa film. Den enda Oscar för bästa film han under hela sin karriär lyckades knipa åt sig. Det säger inte så mycket om filmen egentligen, han har gjort bättre. Snarare säger det kanske mer om producenten Selznick som året innan gjorde Borta med vinden och en del om hur Hollywoodindustrin fungerar; stora budgetar, välkända namn, klassiska berättelser (i det här fallet är filmen byggd på Daphne Du Mauriers roman med samma namn). Rebecca är en stor produktion med Laurence Olivier i huvudrollen som änklingen Maxim de Winter som efter sin fru Rebeccas mystiska bortgång tar en ny fru, en ung, bortkommen och naiv flicka (Joan Fontaine) som flyttar in på hans ståtliga gods Manderlay. Fontaine är bra som den nya fru Winter, Laurence puss-på-huvudet-klapp-på-kinden Olivier vet man inte om man ska skratta eller gråta åt, Judith Anderson som hembiträdet mrs Danvers gör den mest intressanta rollkaraktären och huset i sig självt, Manderlay, är utsökt och passar perfekt till Hitchcocks stämmningsbyggande. Filmens inledning och avslutning är i särklass de bästa scenerna.
Bästa replik:
"Kan du rumba?"
"Har aldrig provat."
"Då får du lära mig."