Nr 860: Sombre

Originaltitel: Sombre (1998) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Suddig, skakig, mörktonat dunkel långloppsthriller med jump cuts, flämtande närbilder och frågor utan svar. Jean mår inte bra. Oklart varför. Stor stygg dockteatervarg, skrikande barn. Titta bakom dig! Tankarna går ju till Kapten Klänning. "Vem kan man lita på?" i slutet av föredragen, de enormt uppskattade. Jean rör sig i cykelkretsar och måste hetsdricka kopiösa mängder sprit för att kunna närma sig kvinnor - oftast prostituerade - och när han väl kommer nära tar våldet överhanden och det resulterar i övergrepp och mord. I vissa scener verkar han dock bli lugnare ju närmare fittan han kommer. Önskas återinträde? Visst finns det sådana psykologiska förklaringsmodeller? Han träffar ett par systrar. Den ena lyckas avvärja åtminstone ett överfall, där på stranden, varpå Jean går ut i vattnet och verkar skämmas en enorm skam. Bortvänd, som i en vrå, fast ute i öppenhet. Tänker på slutet i Blair Witch Project. Den systern åker sen till Paris, men den andra systern, Claire, som inte heller verkar må så bra, oklart varför, söker upp Jean igen. Båda ägnar sig liksom åt nåt slags ständigt återvändande till det destruktiva. Vill hon rädda honom, och vill han rädda henne? Han ser till att hon lämnar honom, in i en främmande kvinnas bil och iväg. I bilen fabricerar Claire, förklarar för kvinnan; hon och Jean är gifta, de bråkar, det brukar bli så här, mycket med barnen, press. Konstruerar en bild av hur hon skulle vilja ha det? Hemma vid kvinnans köksbord mittemot i natten berättar kvinnan om hur hon tidigare, när hennes make fortfarande levde, i hemlighet träffade sin första, och kanske enda förälskelse. Återvändandet. Hur de sågs i Paris och hur han dog elva dagar senare, viskar hon, och bilden här, hur hon sakta sjunker ur bild, som om hon drunknar i sin egna förtvivlade berättelse. Och här kommer jag på mig själv med att undra om hon också bara fantiserar, inspirerad av Claires kanske uppenbara lögner. Två ensamma människor vid ett nattligt bord målar upp önskade scenarion. Och just då kommer kvinnans lille son in, och det blir ju liksom som ett bevis på att kvinnan talar sant, upplever jag det som. Mycket intressant och mycket anspänd, spännande scen. Kanske den bästa i filmen, tänker jag nu, men sånt kan ju ändras. Sista minutrarna: fransk sång till slowmobilder - cyklistpov - av publiken som följer vad jag antar är Tour de France. Sitter där i  timmar med medtagen fika, väntar på att få se en kort glimt av rus, av energi, att få betrakta framforsande, tävlande varelser. Nåt slags kick, tillfredsställelse. Cyklisten, å andra sidan, ständigt i det flödet, betraktar betraktarna. Kanske som att vara känd och ständigt påpassad av paparazzis?

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Mörk, introvert, klaustrofobisk, provokativ, oskarp, destruktiv, ryckig, svårtillgänglig. Egenskaper som kanske borde attrahera undertecknads tycke och smak men tyvärr så lyckas jag inte hoppa på det dramaturgiska tåget. Jag lämnas kvar på perrongen och ser endast på håll något oskarpt som försvinner i dimman. Känns tråkigt.

Nr 859: Gertrud

Originaltitel: Gertrud (1964) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Som att betrakta sorgsna schackpjäser; punktbelysta och bortvända rör de sig över brädet, talar uppgivet förbi sig själva och berättar om varandra. Maken Gustaf som en diagonallöpare mellan politiken och hemmet. Jobbar för mycket och ratas av Gertrud. Exet Lidman som ett poetiskt torn rakt fram och tillbaka mellan Sydeuropa och kalla Norden, mellan medelhavsvärmen och kyliga Gertrud. Hans kärlek dög inte, och han jobbade för mycket. Oförståendet gnager i honom, och några vidare svar får han inte. Det var helt enkelt inte rätt sorts kärlek han hade att erbjuda. Dessutom var han och Gertrud gifta på riktigt utanför filmduken, men det tror jag inte spelar nån roll i sammanhanget. Unge älskaren Erland som en musikalisk springare, hoppar i kluriga kombinationer från den ena famnen till den andra, lovar runt och håller tunt som ju hästar ofta gör. Han ratar Gertrud, se där. Damen Gertrud som skrider obehindrat åt alla håll och kanter. Kompromisslös, som om det skulle vara något positivt. Blaha. Kärleken, den sanna och rena, vad det nu innebär, är ibland det största, det viktigaste. Samtidigt är den det mest förödande och besvärliga. Allt som betyder nåt är kärleken. Tyvärr kan ingen erbjuda rätt slags kärlek och då är det självvalda ensamheten som gäller. Anknytningsteoretikerna håller upp sina kort där det står undvikande.

Kände mig tvingad, av mig själv, att läsa förlagepjäsen av Hjalmar Söderberg. Två saker slår mig. 1. Pjäsen slutar där Gustaf ropar efter Gertrud när hon lämnar hemmet. Den sista delen i filmen - framtidsepilogen där det visar sig att Gertrud valt att leva ensam och isolerad resten av sitt liv - är således filmskaparen Carl Theodor Dreyers helt egna grepp. Intressant påbyggnad, tänker jag. Tolkning, konstnärlig frihet, och så vidare. 2. I pjäsen framgår det tidigt och på flera ställen att Gertrud och Gustaf ganska nyligen har förlorat ett litet barn. Känns ju inte helt orimligt att det har en psykologisk effekt på de inblandade och deras agerande. Det utelämnas dock helt i filmen. 

Tycker mycket om det långsamma spelet, de långa tagningarna (en tiominutare med Lidman och Gertrud i soffan), den klärobskyra ljussättningen och hur Gertrud i en scen kommer emot Lidman i spegeln. Blir liksom omvänt; fastän de inte är vända mot varandra är de ändå på väg till varandra. Eller tvärtom.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Svalt och stramt fyrkantsdrama utan kompromisser. Inga översvallande känslor i de blanka avslagna blickarna men ändå massor av under-, över- och ihoptryckt kärlek. Gertrud kommer från ett passionerat förhållande med poeten Lidman, lever i ett kärlekslöst äktenskap med politikern Gustav men längtar efter den unge pianisten Erland. Gertrud vill ha kärlek men den måste vara på hennes villkor. Hon ger upp äktenskapets tvångströja och letar sig till den unge musikern som, visar det sig, inte alls nöjer sig med endast Gertrud. Lidmans uppvaktningar avböjer hon. Hans kärlek till litteraturen är starkare. Det är återhållsamt och avskalat men ändå finns här massor av fantastisk dramatik. Ljussättningen, fotot, den sparsamma klippningen, det lågmälda tonfallet. Det är stundtals erotiskt som när Gertruds skugga klär av sig till Erlands Nocturne. Hjalmar Söderbergs förlaga är naturligtvis botten i det hela och Dreyer lyfter på ett mycket fint sätt fram dialogen som drivkraft. "Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet" - Lidmans sammanfattning ramar in berättelsen.

Nr 858: Sorgens Stad

Originaltitel: 悲情城市 Bēiqíng chéngshì (1989) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Regissören heter Hou Hsiao-hsien. Bara det fick mig att misstänka att det skulle bli lite rörigt - vilket jag i och för sig misstänker inför varenda film numera, är kanske åldern - så jag läste om handlingen innan jag såg den här filmen. Tur var nog det, för annars hade jag förmodligen inte fattat ett jota den här gången heller. Nu var det lättare, om än inte lätt, att hänga med i svängarna. Många snarlika namn, Taiwan och familjerelationer som filmas lite på halvdistans, genom dörrposter, genom rutor. Jag är som tittare inte helt åskådare, inte helt deltagare. Påminner såklart då om Edward Yang och Yi Yi - Ensam Tillsammans som vi såg för inte så länge sedan. Taiwanesiska nya vågen, ytterligare en våg. 
Filmen utspelas mellan 1945-1949 och berör känsliga ämnen som 28 februari-händelsen och den därpå följande Vita Terrorn. Men i centrum familjen Lin, och livet i en mindre stad i närheten av Taipei om jag fattat det rätt. Äldsta brodern driver bar och försöker få ordning på särskilt tredje brodern som återvänt från något av alla krig man kan återvända från och börjat deala knark och syssla med falska japanska yen. Han torteras till mental oigenkännlighet. Fjärde brodern är döv fotograf och det ges en del skönt och tålmodigt utrymme för honom att skriva sina lappar i kommunikationen med andra.

Flera ganska långa scener med sällskap som sitter runt ett bord och gör något; äter, dricker, diskuterar politik, spelar spel, sjunger, spelar, konfliktmedlar och festar. Mellan scenerna stilla, dunkla övergångsbilder; skog, hustak, ledningar.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Den vemodiga känslan infinner sig snabbt. Och jag förstår ganska omgående att det inte kommer bli några lättsamma två och en halv timmar. Taiwanesisk ny våg med historiska fakta, kulturella seder, inhemska och uthemska konflikter jag inte alls är hemma med. Men så är det ju allt som oftast i det här projektet. I Sorgens Stad får vi ändå en stor gnutta ödmjukhet mitt i det invecklade. Ofta stilla kamera med fint djup, inga snabba klipp. Som en lång episk dikt där melodin och känslan ibland överskuggar innehållet. Handlingen, som jag förstår det, kretsar kring en familj, närmare bestämt några bröder där en är saknad i nåt krig, en annan just hemkommen från nåt krig, en tredje är dövstum fotograf och en fjärde som är äldst och tydligen har mycket att säga till om därför. Det är en hel del element av dirty money, kollaboratörer, politik men också nära vänskap och stilla, väldigt kommunikativa, scener. Det är fint men komplicerat.

Nr 857: Sherman's March

Originaltitel: Sherman's March (1986) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Ross McElwee relationskrisar och gerillafilmar sig fram i inbördeskrigsgeneralen Shermans fotspår. Det som från början var tänkt som - antar jag - nån slags dokumentär om Sherman, utvecklas snart till en svängig hybrid; en  humoristisk och utlämnande samtidsodyssé på jakt efter förståelsen av kärlekens gåtfulla krokben, kombinerat med kärnfulla betraktelser och jämförelser med Shermans öde århundraden tidigare. Före detta flickvänner söks upp, tillfälliga romanser ingås och lämnas, märkvärdiga människor och livsöden porträtteras, och allt med en befriande öppenhet och utan för mycket tillrättalägganden i historierna. Musiker, preppers, isolerade lingvistiker, kärnvapenmotståndare; alla tillåts utrymme. Den mest hämmade är väl Ross själv som gömmer sig bakom sin kamera och så att säga enögt försöker betrakta och fånga det förflutna och nuet. Men det blir ju en bra kontrast till de mer utlevande karaktärerna. Ross mer introvert, analyserande, grubblande. Burt Reynolds stalkas till bristningsgränsen och bästa repliken i min bok levereras från en av de oroliga männen i bergen: "Citat, slut citat". (Utan att något sagts emellan).

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: "Två stora sängar är dubbelt deprimerande som en stor säng". Citatet kommer från filmaren Ross McElwee på ett motell i Atlanta när han är ute i general Shermans fotspår för att dokumentera dagens effekterna av sydstaternas nederlag under inbördeskriget men som utvecklas till hans egen relationsresa. Med kameran som filter och bandspelaren runt midjan tar resan honom till före detta kärlekar och nya besynnerliga bekantskaper. Hela filmen tar fem år att göra och under den tiden hinner Ross både inleda och avsluta fler relationer. I bakgrunden, och som utgångspunkt för hela projektet, finns Ann, hans senaste ex som lämnade honom, här finns Pat, en livfull tjej med skådespelarambitioner, Claudia, en roller skate girl med tveksamma sektkopplingar, vildmarkslingvistikern Wendy, lärarinnan Jackie, mormonflickan Charlene som hans mamma försöker gifta bort honom med och sångerskan Joy som får Ross att vilja bli groupie med flera. De är underhållande, ärligt och generöst. Jag upptäcker att Ross resa, hans sökande, gör att jag själv under filmens gång reflekterar över mina kärlekar, de som blev och de som inte blev. Det är intressant hur han lyckas få, både de han möter, men även mig själv, att bli avslappnade och att sänka garden. Det här var en film jag blev både glad och lite sorgsen av. 

Nr 856: Den Blå Draken

Originaltitel: 藍風箏 Lán fēngzheng (1993) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Del 1. "Pappa". Stalin dör på radion 1953 , det är glatt bröllop i Kina och året efter föds berättarjaget "Järnskallen". Han flyger blå drake med sin far, som lovar honom en ny när den fatsnar i trädet. Kollektivisering av jordbruk och annan bissniss verkar vara på gång, som jag fattar det är det vad som kallas Stora Språnget. Samtidigt nåt som går under benämningen De hundra blommorna, där regimen uppmuntrade befolkningen att öppet uttrycka vad de tyckte. För att sen då ha full koll på vem som tycker vad om vad. Känns ju lite som storgrabben som tröttnat på att aldrig hitta de andra vid kurragömma och därför ropar fritt fram. Och sen tar dem när de kikar fram och hävdar klipsk vinst. Eller varför inte i relationer? Vi kan väl vara öppna med vad vi tycker och vill, så att vi kan framstegskommunicera. Fast det där hade du ju inte behövt berätta, det var ju nåt negativt om mig. Nåväl, pappan tycker nåt, och som belöning skickas han på arbetsläger och dör och allt skiftar till blått.

Del 2. "Uncle". Väldigt mycket uncle för pengarna. Helt omöjligt att begripa vem som kan kallas för uncle, och vem som inte kan det. Men det blir i alla fall en uncle som mamman gifter om sig med. Järnskallen håller en fångad fågel i händerna. Den flyger iväg och Järnskallen får frågan: "Varför släppte du iväg den?" Järnskallen svarar: "Det gjorde jag inte, den flög iväg av sig själv." Jag anar symbolik där, syn på frihet. Närmre än så kommer jag inte. Uncle är en av dem som tidigare sett till att pappan skickades på arbetsläger, och nu bär han på en outtömlig källa av skuld. Han försöker hantera den genom att ta så väl hand om mamman och Järnskallen som möjligt, men dels är han generellt krasslig, dels verkar Stora Språnget inte funka som det ska, utan alla går undernärda vilket resulterar i att uncle dör. Han också, tänker man ju här. Tungt.

Del 3. "Styvfar". Tredje gången gillt för mamman som hittat en välbärgad lirare. Stort hus, ljusa färger, ordentligt med mat. Mamman verkar mest vara in it för the trygghet. Järnskallen har vuxit en del och tagit över rollen som den som ska fixa ny drake när den fastnar i trädet. Konfliktar en del med styvfar, skaver där. Kulturrevolutionen, den enorma, händer. Studenter gör uppror, trashar skolan och klipper håret av rektorn, spottar på henne och tycks nöjda med det. Styvfar orolig för sig själv, men mest för mamman och Järnskallen. Känner sig hotad, för mig oklart varför. Vill skiljas. Rödgardister kommer och hämtar styvfar med våld, tar med sig mamman och Järnskallen av bara farten. Misshandlar dem. Järnskallen ligger till slut under trädet med blod i mungipan, tittar upp mot en trasig blå drake som fastnat i grenarna. Styvfar dör, även han.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Brudparet sjunger kommunistisk kampsång i början så huvet på bröllopspresenthästen trillar av. Symboliskt. Vissa huven måste väl helt enkelt rulla. För Sakens skull. Sedan föds berättarjaget Tietou och vi får följa kommunistkampanjerna i Kina under 50 och 60-talet genom hans ögon. Det är det stora språnget, jordbrukskollektiviseringen, hundra blommorna, kulturrevolutionen. Tietous pappa bibliotekarien lämnar personalmötet och går på toaletten. När han kommer tillbaka är han stämplad som reaktionär och han skickas iväg på korrigeringsläger. Där dör han och in kliver pappans skuldtyngde angivare "onkeln" som ställföreträdare make och fader. Han dör av dålig hälsa och mamman tar sig en tredje make, den välbärgade styvfadern. Tietou finner sig i utvecklingen trots att ingen av patriarkerna egentligen lyckas sörja för familjen. Filmen bannlystes i Kina och regissören Tian Zhuangzhuang fick långt yrkesförbud.

Nr 855: Hôtel Terminus: Klaus Barbie, sa vie et son temps

Originaltitel: Hôtel Terminus: Klaus Barbie, sa vie et son temps (1988) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: En film om tortyr, som i sig är tortyr. Hota mig med att jag måste se den igen och jag kommer berätta vad du vill. 4 och en halv timme automateldspepprande av som det känns som tusentals olika talking heads, korsklippta med varandra i olika tid och rum på olika språk med olika kvalitet. Det handlar om Barbie. Vem? Klaus Barbie. Ok, never heard of, förrän nu. Säger väl i och för sig mer om mig än om filmen. Det finns säkert en struktur, typ från oskyldigt beskedlig barndom via ideologiskt vägval till andravärldskrigsövergrepp och slutligen rättegång och livstidsdom efter 40 år på fri fot under cover som nån Altmann. Stör mig också på att filmskaparen/intervjuaren vid säkert ett tjog tillfällen går in och lägger orden i munnen på dem han intervjuar. Dirigerar liksom. Fint slut dock med överlevande barnet som nu är vuxet och återvänder till det hem hon bortfördes från av SS. Filmen Natt Och Dimma figurerar också. Den tyckte jag bättre om.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: "When he was sober he was a great teacher". Bruna trådar som spinner kors och tvärs över både tid och plats, mellan offer, vittnen, händelser, källor. Tydligen ska vi få en bild av den mytiske never-heard-of-nazisten Klaus Barbie, vem han var och varför. Redan innan första timmen är över är jag tappad. Och då är det nästan fyra timmar kvar. Här finns inte alls samma engagerande eller känslomässiga dramaturgi som i Shoah, inte i närheten av stringensen eller värdigheten. Visst är det ett medvetet val att inte skildra någonting av Förintelsen eller ens miljöerna i bild men det kräver därför, i mitt tycke, ett mycket mer effektivt nyttjande av berättelserna. Här hoppas det hit och dit och det är mängder av personer som ska säga sitt. Det blir otillgänglighet och fruktansvärt tråkigt. Jag ser hellre nio timmar Shoah när helst ni önskar än står ut med denna igen.

Nr 854: Mannen Från Västern

Originaltitel: Man Of The West (1958) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på iTunes/internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Jag har själv kommit ner från en natt i ett vindskydd på Getryggen längs Bohusleden, och Gary Cooper kommer in från väster med lite för mycket pengar och ett förflutet som gör honom misstänkt och halvt igenkänd. Cooper ska enligt egen uppgift till Fort Worth för att anlita en lärarinna till den skola han ska starta hemma i byn. Han har, visar det sig under filmens gång, en brottslig och våldsam bakgrund, men har ändrat livsinriktning och vill nu leva rättrådigt. Det sympatiserar tittaren med. Är det en så kallad antihjälte? Nja, känns inte riktigt så. Antihjälten ska väl vara, så att säga, bad guy fortfarande? Efter att ha blivit utsatta för ett misslyckat tågrån hamnar Cooper med följe (Miss Ellie och nån snubbe, skön karaktär) i hans gamla hemtrakter där de konfronteras med Coopers släkt tillika forna kumpaner. Riktiga råskinn. Det blir dragkamp om lojaliteterna. Kvinnan tvingas strippa efter påtryckningar och hot från en av busarna. Detta speglas effektfullt senare i filmen när Cooper drar kläderna av denne buse i en fistfight. Mer psykologiskt/mentalt övertag i den första scenen vs mer fysiskt och våldsamt i den andra. Miss Ellie blir kär i Cooper, men Cooper har både samvete, fru och barn där hemma. Dessvärre för Miss Ellie, och kanske även för Cooper, vem vet. Blir ingen vildavästernromans där i alla fall.

Det ska rånas en bank i en gruvhåla som, visar det sig, inte längre har nån bank. Gruvan stängd, allt öde. Fiasko. Till slut show down med onkeln som irrar omkring i bergen och tjoar, och som sen får rulla djävlar i min låda utför sluttningen. Cooper och Miss Ellie rullar bortåt med häst och vagn. Cooper hem till sitt, antar jag, och Miss Ellie hoppade väl av vid Southfork och blev oljefamiljens matriark.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Den f.d. busen Link Jones (Gary Cooper) ska med tåget för att hämta en lärarinna till en nystartad skola. Det blir inte mer helylle än så. Redbart och reko helt enkelt. Tågresan tar dock en oväntad eller, i västern-sammanhang, väntad vändning när de blir utsatta för ett klassiskt tågrån. Link hamnar på efterkälken och slår följe med saloonflickan Bille Ellis (Julie London) och dandyn Sam (Arthur O´Connell). Mitt ute i friluftslivet. Just start walking. Det dröjer inte länge innan de hamnar på mammas gata så att säga, den övergivna gården är alltför bekant anar man i Links ansikte. (Okej, han säger det också.) Där huserar diverse onklar, kusiner och andra partner-in-crimes. Det blir början på ett nedtonat, intensivt och obehagligt nästan gisslandrama. Sam stammar skräckslaget, Ellis söker trygghet i Links famn medan han försöker avstyra medverkan i ett planerat rån i gruvstaden Lassoo. Link får snabbt ett ont öga till en av busarna, Coaley, då han under hot tvingar Ellis att klä av sig. På vägen till Lassoo blir det därför lite tafatt förnedrings-wrestling i spenaten mellan Link och Coaley som slutar i gunfight och plötsligt är dandyn Sam död. Lassoo blir inte riktigt som planerat. Övergiven, öde så när som på det gamla bankparet som inte längre har någon bank att driva. Allt slutar med klassisk shotdown, Busarna trillar av pinn en efter en och slutligen står Link och onkeln (Lee J. Cobb) kvar för en sista uppgörelse. Hjälten och damen rullar till slut vidare mot nya äventyr. Han på sitt håll, hon på hennes visar det sig.

Det är effektfull musik längs hela vägen, riktigt bra foto, snygga och effektfulla interiörer i det skumma huset och exteriörer i den övergivna spökstaden, lite mossiga skjutscener kan man tycka men på det hela taget väldigt fina ambitioner. En intressant iakttagelse är att i den gamla västern så verkade tågets tidtabell helt bygga på passagerarnas hjälp att lassa på ved till loket längs vägen. Tillitstabellen kallades den.