Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Kommentar: Ross McElwee relationskrisar och gerillafilmar sig fram i inbördeskrigsgeneralen Shermans fotspår. Det som från början var tänkt som - antar jag - nån slags dokumentär om Sherman, utvecklas snart till en svängig hybrid; en humoristisk och utlämnande samtidsodyssé på jakt efter förståelsen av kärlekens gåtfulla krokben, kombinerat med kärnfulla betraktelser och jämförelser med Shermans öde århundraden tidigare. Före detta flickvänner söks upp, tillfälliga romanser ingås och lämnas, märkvärdiga människor och livsöden porträtteras, och allt med en befriande öppenhet och utan för mycket tillrättalägganden i historierna. Musiker, preppers, isolerade lingvistiker, kärnvapenmotståndare; alla tillåts utrymme. Den mest hämmade är väl Ross själv som gömmer sig bakom sin kamera och så att säga enögt försöker betrakta och fånga det förflutna och nuet. Men det blir ju en bra kontrast till de mer utlevande karaktärerna. Ross mer introvert, analyserande, grubblande. Burt Reynolds stalkas till bristningsgränsen och bästa repliken i min bok levereras från en av de oroliga männen i bergen: "Citat, slut citat". (Utan att något sagts emellan).
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: "Två stora sängar är dubbelt deprimerande som en stor säng". Citatet kommer från filmaren Ross McElwee på ett motell i Atlanta när han är ute i general Shermans fotspår för att dokumentera dagens effekterna av sydstaternas nederlag under inbördeskriget men som utvecklas till hans egen relationsresa. Med kameran som filter och bandspelaren runt midjan tar resan honom till före detta kärlekar och nya besynnerliga bekantskaper. Hela filmen tar fem år att göra och under den tiden hinner Ross både inleda och avsluta fler relationer. I bakgrunden, och som utgångspunkt för hela projektet, finns Ann, hans senaste ex som lämnade honom, här finns Pat, en livfull tjej med skådespelarambitioner, Claudia, en roller skate girl med tveksamma sektkopplingar, vildmarkslingvistikern Wendy, lärarinnan Jackie, mormonflickan Charlene som hans mamma försöker gifta bort honom med och sångerskan Joy som får Ross att vilja bli groupie med flera. De är underhållande, ärligt och generöst. Jag upptäcker att Ross resa, hans sökande, gör att jag själv under filmens gång reflekterar över mina kärlekar, de som blev och de som inte blev. Det är intressant hur han lyckas få, både de han möter, men även mig själv, att bli avslappnade och att sänka garden. Det här var en film jag blev både glad och lite sorgsen av.
No comments:
Post a Comment