Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Som att betrakta sorgsna schackpjäser; punktbelysta och bortvända rör de sig över brädet, talar uppgivet förbi sig själva och berättar om varandra. Maken Gustaf som en diagonallöpare mellan politiken och hemmet. Jobbar för mycket och ratas av Gertrud. Exet Lidman som ett poetiskt torn rakt fram och tillbaka mellan Sydeuropa och kalla Norden, mellan medelhavsvärmen och kyliga Gertrud. Hans kärlek dög inte, och han jobbade för mycket. Oförståendet gnager i honom, och några vidare svar får han inte. Det var helt enkelt inte rätt sorts kärlek han hade att erbjuda. Dessutom var han och Gertrud gifta på riktigt utanför filmduken, men det tror jag inte spelar nån roll i sammanhanget. Unge älskaren Erland som en musikalisk springare, hoppar i kluriga kombinationer från den ena famnen till den andra, lovar runt och håller tunt som ju hästar ofta gör. Han ratar Gertrud, se där. Damen Gertrud som skrider obehindrat åt alla håll och kanter. Kompromisslös, som om det skulle vara något positivt. Blaha. Kärleken, den sanna och rena, vad det nu innebär, är ibland det största, det viktigaste. Samtidigt är den det mest förödande och besvärliga. Allt som betyder nåt är kärleken. Tyvärr kan ingen erbjuda rätt slags kärlek och då är det självvalda ensamheten som gäller. Anknytningsteoretikerna håller upp sina kort där det står undvikande.
Kände mig tvingad, av mig själv, att läsa förlagepjäsen av Hjalmar Söderberg. Två saker slår mig. 1. Pjäsen slutar där Gustaf ropar efter Gertrud när hon lämnar hemmet. Den sista delen i filmen - framtidsepilogen där det visar sig att Gertrud valt att leva ensam och isolerad resten av sitt liv - är således filmskaparen Carl Theodor Dreyers helt egna grepp. Intressant påbyggnad, tänker jag. Tolkning, konstnärlig frihet, och så vidare. 2. I pjäsen framgår det tidigt och på flera ställen att Gertrud och Gustaf ganska nyligen har förlorat ett litet barn. Känns ju inte helt orimligt att det har en psykologisk effekt på de inblandade och deras agerande. Det utelämnas dock helt i filmen.
Tycker mycket om det långsamma spelet, de långa tagningarna (en tiominutare med Lidman och Gertrud i soffan), den klärobskyra ljussättningen och hur Gertrud i en scen kommer emot Lidman i spegeln. Blir liksom omvänt; fastän de inte är vända mot varandra är de ändå på väg till varandra. Eller tvärtom.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Svalt och stramt fyrkantsdrama utan kompromisser. Inga översvallande känslor i de blanka avslagna blickarna men ändå massor av under-, över- och ihoptryckt kärlek. Gertrud kommer från ett passionerat förhållande med poeten Lidman, lever i ett kärlekslöst äktenskap med politikern Gustav men längtar efter den unge pianisten Erland. Gertrud vill ha kärlek men den måste vara på hennes villkor. Hon ger upp äktenskapets tvångströja och letar sig till den unge musikern som, visar det sig, inte alls nöjer sig med endast Gertrud. Lidmans uppvaktningar avböjer hon. Hans kärlek till litteraturen är starkare. Det är återhållsamt och avskalat men ändå finns här massor av fantastisk dramatik. Ljussättningen, fotot, den sparsamma klippningen, det lågmälda tonfallet. Det är stundtals erotiskt som när Gertruds skugga klär av sig till Erlands Nocturne. Hjalmar Söderbergs förlaga är naturligtvis botten i det hela och Dreyer lyfter på ett mycket fint sätt fram dialogen som drivkraft. "Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet" - Lidmans sammanfattning ramar in berättelsen.
No comments:
Post a Comment