Sunday, August 23, 2020

Nr 846: Utu

Originaltitel: Utu (1983) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på tåget mellan Stockholm och Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Maoriern Te Wheke (Anzac Wallace) slåss av nån anledning med britterna, men när hans hemby massakreras är det tack för kaffet. Det blir lagbyte, moko, haka, gerillakrigföring och en tungspetsteknik som skulle göra Gene Simmons grön av avund. Alla vita ska dö, och det är andarna som har bestämt det. Utu till varje pris. Öga för öga. Ganska rörigt stundtals, svårt att veta vem som är på jakt efter vem, särskilt eftersom det verkar pågå nåt slags krig mellan stammarna också. Man får ju lite Israel-Palestinafeeling. Men jag underhåller mig med omväxlande kameraarbete med blandade grodor, åkningar och olika povs. Mr Williamsons vapenmodifieringar och övningskytte är också en pärla. Kaboom, sänker hönshuset utav bara helvete. Till slut tillfångatas Te Wheke. Ställs inför nån form av friluftsdomstol. Skjuts till döds av sin brorsa om jag fattar det rätt. Utu; hämnd, balans, jämvikt. Nånsin?

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Ibland är det som en b-film med ultravåld, i vissa delar blandas skräckestetik med farsartad västern, rätt som det här hamnar vi i krigsfilmsdramatik, men hela tiden finns en undertryckt desperation som kommer till uttryck i ett maoriuppror mot nybyggarna på Nya Zeeland. Stundtals är det i en del scener nästan briljant men oftast är det styltigt skådespeleri och inte särskilt engagerande. Det som glädjer mig är ändå att se en film som inte är eurocentrisk. Den kretsar kring Te Wheke som i början tillhör den brittiska armén men snabbt utkräver hämnd, utu, när soldaterna mördar och bränner ner hans hemby. Men hämnden riktas inte bara till armén utan hela den brittiska kolonialmakten i form av nybyggare och markägare. Det plundras, härjas och dödas och ursinnet hos Te Wheke finner nästan inga gränser. Det finns tydligen en verklighetsbakgrund till filmen. Genom att upproret skildras genom Te Wheke, som är en historisk symbol för maorierna, så finns även en moralisk tyngd, ett grundläggande rättvisepatos, som också gör berättelsen mer angelägen. Jag önskar dock att jag hade hittat in i filmen på ett bättre sätt.

Saturday, August 22, 2020

Nr 845: Crumb

Originaltitel: Crumb (1995) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Om bröderna, kanske familjen Crumb, men mest om tydligen världsberömde serietecknaren Robert. Känns ofta som att de i familjen berättar lika mycket eller mer för varandra än för kameran. Som en slags familjeterapi. Bekännelser som vågar utsägas i skydd av den påslagna kameran. Robert verkar varit en klassisk nörd, tjejerna helt ointresserade tills han blev känd, då ville alla posera och frottera. Han känns lite som en blandning av Borat, Erik Edlund och Stig Helmer. Folk älskar hur Robert genom sina bilder beskriver "hur det verkligen är". Hur han släpper fram fantasi och uppdykande inre bilder och filterlöst (eller mer genom sitt eget filter) presenterar detta för omgivningen. Konstnären som fokuserar på sitt inre och sedan ger uttryck för detta. Och talking heads kommer till bordet. Beskriver, analyserar, chockas, äcklas, beundrar, förminskar, förstorar, räds, närmar sig, attraheras, slår ifrån, tar avstånd och fördömer. Kvinnan säger "oansvarigt!". Mannen säger "dessa fantasier finns!". Mitt betyg grundar sig mest i att jag blev både imponerad och intresserad av att veta mer om Crumb. Spännande och modig filur. 

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Första gången jag kom i kontakt med Robert Crumb, vad jag minns, var i en bok av Charles Bukowski - Captain Is Out to Lunch and the Sailors Have Taken Over the Ship. Jag minns att jag tyckte Crumbs illustrationer gick så väl ihop med Bukowskis chauvinistiska vardagsdekadens. Det tycker jag fortfarande när jag ser denna dokumentär om undergroundtecknaren som lyckades bli både hyllad och avskydd. Under filmen inser jag också att han har gjort flera skivomslag varav åtminstone ett står i min hylla - Cheap Thrills med Big Brother & The Holding Company. Det mest intressanta med den här dokumentären är att den inte bara är en krönika över Robert Crumbs liv utan att den sätter in honom i flera kontexter, inte minst den familjära vilket gör filmen lika mycket till ett spännande familjeporträtt. Det visar sig att Robert kanske är den minst missanpassade av syskonen där alla har sin egen briljans, sin egen obesvärade genialitet. Den ene brodern mediterar på San Franciscos gator, den andre kämpar med sin depression hemma hos in mor och Robert lever ett, emellanåt glamoröst men oftast ett hårt arbetande, liv som tecknare. Hans illustrationer, tänker jag, ska förstås mot bakgrund av 60-talets hippieperiod och en tid där uppror mot etablerade samhällsnormer frodades. Visst är vissa alster väldigt provocerande men de är också ärligt opolerade. Kanske modiga. Vackra ibland. Jag läser lust, lidande, fruktan och rädsla i hans bilder som ofta är bisarra och psykadeliska. I slutet av filmen går en trött och slutkörd  Robert i pension och drar sig tillbaka till ett hus i Frankrike.

Thursday, August 13, 2020

Nr 844: Flykt Undan Våldet

Originaltitel: The Mortal Storm (1940) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Slitningarna mellan de inuti människan varande elementen. Liten universitetsstad i södra Tyskland, 30 januari 1933. Hyperartiga familjens överhuvud, professor Victor fyller 60 år. Omåttligt populär, får många långa applåder. Varm och medmänsklig. Extremt högtidligt, kunskapsfacklan ska lämnas över. Victor har dessutom en "inte oattraktiv dotter" enligt honom själv. Lite Trump. Allting applåderas, allt från tal till ljusutblåsning. "Älska, ära och lyda".
News flash: Hitler blir rikskansler.
"Är du pacifist?"
"Jag tycker fred är bättre än krig."
Åh fan.
Alla ska få tycka som de vill, olika åsikter ska respekteras, och man ska gilla olika. Eller kanske mellan raderna: Vissa ska få tycka som de vill, vissa åsikter ska respekteras, och man gillar de som tycker lika som en själv.
"Individen måste offras till förmån för statens välfärd." Ett budskap som snappades upp av idrottsrörelsen och döptes om till "laget före jaget".
Olika politiska åsikter splittrar gamla kompisgänget. En lärare vägrar göra hitlerhälsning eller sjunga anmodad sång. Dålig stämning. Blodsdiskussion i lektionssalen. Professorn pratar om "olika raser", men att det inte är någon skillnad dem emellan. Vetenskapligt. Nazisterna åberopar rasrenhet. Bokbål anordnas, Einstein bränns. Det blir tal om koncentrationsläger. Redan då? Smuggling över gränsen, genom passet. Avskedskyss. Professorn arresteras, får besök i koncentrationslägret av frun. Även i fångenskap är professorn storsint och ber frun lämna landet med barnen. "Oroa dig inte för mig." Han dör. Eller som svärsonen uttrycker det: "Han är fri till slut." Familjen åker till Innsbruck, Österrike. Något manus av professorn som  smugglats med ska brännas. Unga paret återförenas i bergen, jagas av dödspatrull, tjejens ex. Störtlopp. Först skjuts tjejen, sen killen. Han tar henne i armarna och skidar över gränsen. Hon dör i hans famn.
Repeat.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Amerikansk antinazistisk film gjord före landets inblandning i andra världskriget. Ett aktivt ställningstagande och en fin, men obehaglig skildring av hur nazismen splittrade familjer och vänner efter Hitlers maktövertagande 1933. I centrum står den mycket omtyckta och uppskattade judiske (även om det aldrig uttalas, istället används genomgående icke-ariske) professorn Viktor (Frank Morgan) och hans familj, hans styvsöner och biologiska dotter och deras vänner. Samma dag som han fyller 60 år så kommer beskedet att Hitler har kommit till makten som Tysklands förbundskansler. Känslorna runt middagsbordet är dubbla. Styvsönerna menar att det är bra med en stark ledare som kan ena och föra landet vidare efter både ett världskrig och en depression. Samtidigt finns i professorn en stark oro för vad som komma skall. Det dröjer inte länge förrän högerarmar börjar höjas på krogarna och dotterns skam över både sina bröders och sin fästmans nazistiska sympatier skildras på ett starkt sätt. Det visar sig även bland professorns studenter att politisk vilja och idealism tycks stå över vetenskapliga fakta och i en stark scen får vi vara nära professorn när han bevittnar hur studenterna bränner böcker utanför universitetet. Det står klart att professorn inte är lämplig i det tredje riket och han fängslas. Parallellt med denna berättelse så finns även en ödesmättad kärlekshistoria som börjar som ett triangeldrama mellan dottern Freya (Maragret Sullivan), hennes nazistiske fästman Fritz (Robert Young) och deras gemensamma vän bonden Martin (James Stewart), en av få män i filmen som aktivt tar ställning mot nazismen. Flykt Undan Våldet är en riktigt bra film som trots sina 80 år på nacken är väldigt aktuell. Den har en intressant kärlekshistoria som skildras både storartat och subtilt samtidigt som den tar ett modigt socialt och politiskt ställningstagande för den tiden. Faktum är att den ledde till att alla filmer från bolaget MGM förbjöds av det tyska nazistpartiet. 

Sunday, August 9, 2020

Nr 843: Huller Om Buller

Originaltitel: The Ladies Man (1961) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på First Hotel G på Nils Ericsonsplatsen 4 i Göteborg och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Riktigt bra svensk titel. Herbert (Jerry Lewis) tar collageexamen, ser sin tilltänkta hångla med en annan och upplever livet som förstört. Redan efter några inledande scener och minspel är det oundvikligt att inte tänka på både (vare sig?) Will Ferell och Jim Carrey. Herbert hamnar på nåt slags gigantisk mjukbordell i dockhustappning, med coola hyperöversiktliga scener. Tydligen en av de första gångerna det användes en "video assist" (jag tänker typ senare monitor) för att bättre kunna se bildsnittet under inspelningens gång.
Herbert får under sin vistelse bland alla dessa kvinnor hjälp med sin kvinnofobi genom att han får känna sig behövd och bli ompysslad child style. Det kommer andra gäster. En man presenterar sig som "Willard C. Gainsborough" och fortsätter: "The C is för killer". Fantastiskt roligt faktiskt. Och så lite fummel och en manlig tango? Och major dominatrix housemother kommer och berättar att hela huset är en kompensation för hennes uteblivna storfamilj, och det ska göras nån realityshow med namnet "Up your street". Och Baby - det som tidigare lite tokroligt visat sig vara en minihund med enorma röstresurser och muskler - det visar sig på slutet ändå vara ett stort lejon? Som knatar genom matsalen? Fattar fan ingenting. Hela filmen känns som en stor ballong som blåses upp och man sitter liksom och väntar på den stora smällen, men allting bara pyser ut i fucking nada. Ändå gillar jag den lite grann. Som med Jim Carrey. Fullt pådrag liksom.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Jerry Lewis komik är på samma gång daterad och tidlös. Tidlös i den meningen att den har influerat sena 1900-talskomiker som till exempel Jim Carrey. (Det är helt enkelt omöjligt att inte tänka på Carrey när jag ser Lewis mimik och kroppsspråk.) Daterad då jag tror att det är svårt att få acceptans för den här typen av skådespeleri idag. Det finns liksom en omöjlig löjlighet över hela spektaklet och en överdriven snedvridenhet så typisk för Lewis. Blickar in i kameran, en farsartad gummimimik, en under-bältet-chauvinism. Men ändå finns det i filmen en stilistik och jazzigt kolorerad och koreograferad atmosfär som framför allt kommer till uttryck i början av filmen. Morgonbestyren i pensionatet för unga kvinnor är som en musikvideo i ett dockskåp. Snyggt kameraarbete som fångar en kvinnokavalkad fantastiskt integrerat i scenerierna. Det är filmens största behållning. Handling, skådespeleri och narrativ ger jag inte mycket för.

Wednesday, August 5, 2020

Nr 842: O Pagador De Promessas (Sv titel: Löftet)

Originaltitel: O Pagador de Promessas (1962) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på tåget mellan Västerås och Karlstad och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.


Roberts betyg; 3

Kommentar: Neojesus har lovat att bära ett kors flera mil och få in det i kyrkan. Detta eftersom hans åsna, som genom ett mirakel, tillfrisknade efter bön. Han är dock inte det minsta välkommen när han kommer fram. In hit äga du icke tillträde. Vänd om, gå iväg, försvinn. Neojesus framhärdar, uthärdar. Det uppstår kommers, kampsportsdans, övertalningsförsök. Till slut dödas Neojesus och bärs ceremoniellt in i kyrkan på det kors han själv släpade dit. Han höll sitt löfte.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Ett par. Han släpandes på korset. På axeln. Över hängbron. Över prärien. Över stäppen. Hon snett bakom. I regn. I sol. I lera. Längs vägen. På stranden. Genom byar. Över klippor. Under palmer. Under gatlyktor. Uppför trappan. Den längsta Golgatan ever (typ fem mil). Och så... framme. Santa Barbaras kyrka tornar upp sig. Äntligen vila. Torkar svetten ur pannan. Och så gnabbet dem emellan. Hans kall, hans löfte, hennes motvillighet, hennes längtan hem. Där börjar filmen som har fått den svenska översättningen Löftet. Och där börjar även motgångarna. För tror vi att han blir insläppt i kyrkan. Icke sa nicke. Trots att han har lovat att om hans bästa vän åsnan blir frisk så ska han bära ett kors till Santa Barbaras kyrka. Till Santa Barbaras ära. Hädelse menar prästen eftersom mannen egentligen har vänt sig till gudinnan Yansa inom Canbdomblé-religionen. Under de dagar som går cirkulerar allt kring mannen och hans kors. Media ser möjligheten till ett scoop. De gör honom till en revolutionär hjälte. Hallicken som tycks styra och ställa i området raggar upp mannens fru och lovar guld och gröna skogar. Eller åtminstone en väg ut för henne. Candomblé-folket ser honom som en symbol för motståndet mot kyrkans diskriminering. En slags festival sker på trappan med dansbattle och capoeira. Mannen vill inget annat än att komma in i kyrkan. Har man lovat så har man. Det finns något beundransvärt i mannens kompromisslösa hållning kan jag tycka. Han vägrar ge med sig, tar inte ställning för eller emot något. Hans bästa vän, åsnan, har blivit frisk. Han har avgett ett löfte. Det är det som betyder något. Det är det som gör honom till den människa han vill vara. Till slut kallas polisen till platsen och i det tumult som uppstår så blir mannen skjuten. I en slags religiös ceremoni lägger Candomblé-folket honom på korset, använder det som murbräcka, och bär in i honom i kyrkan. Löftet uppfylls. Det är en vacker, bisarr, sorglig och grym film där vår hjältes naivitet, kyrkans intolerans och människors utnyttjande av varandra, kostar honom livet men samtidigt öppnar porten till någon typ av försoning. Kanske. Kanske inte.

Saturday, August 1, 2020

Nr 841: Ärans Män

Originaltitel: Glory (1989) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Netflix av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+


Kommentar: Den här såg man alltid på hyllan nere på Filmtajm på Mölndalsvägen. Stod där outhyrd. Fick alltid stå kvar. Nu var det dags. Faktiskt nice att se en fjunig Matthew Broderick som överste Shaw kragstövla omkring lite napoleonskt. Känns liksom lite mindre uppblåst och mer trovärdigt, just för att det inte riktigt passar in i min gängse bild av militärkaraktärer. Mycket heder och ett helt obegripligt resonemang i en ordväxling mellan Denzel Washington och nån mer jag inte minns. Handlade typ om varför de skulle fortsätta kriga. Det skulle inte gynna någon, och just därför var det bara att fortsätta. Mhmm. Inte som i att fuck it, allt är kört, nu tar vi med oss hela universum ner för sista steget på Glasltrappan. Mer framställt som nåt eftertänksamt och storslaget i tanken. Som nåt storsint. Ja, och sen går de döden till mötes vid Fort Wagner. Tror det var där på stranden jag tänkte på klassiska springscenen i Triumfens Ögonblick. Det gäller att bestämma sig för något, och hålla fast vid det. Gruppaktivitet.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Ännu en film som helt och hållet har gått mig förbi. Mycket märkligt kan jag tycka då det är en amerikansk storfilm gjord under en period då jag var väldigt intresserad av den amerikanska västern i allmänhet och inbördeskriget i synnerhet. Visst är det ett testosterondrama utan pardon men den har ändå en viss skörhet i sig som lyfter. Den är fantastiskt välgjord men tyvärr blir det lite för sentimentalt. Mest intressant tycker jag det är att kunna fylla en rätt väsentlig lucka i det amerikanska inbördeskriget. Tydligen bildades det regementen med endast färgade soldater under kriget och här får vi hänga med Bostons 54:e regemente. De har det inte lätt grabbarna, svårigheter med excercisen och disciplinen är bara något. Tydligen finns det heller ingen överdriven vilja från de högre beslutsfattarna att använda dessa soldater i krig samtidigt som konfederationen försöker skrämma unionen med sin proklamering av vad som kommer att hända de svarta soldaterna om de är med i kriget. Dessutom finns det inre slitningar inom regementet och den motvilliga översten Shaw (Matthew Broderick) försöker göra sitt bästa som mellanchefen som försöker hitta sin plats i hierarkin. Tyvärr övertygar inte Broderick på samma sätt som exempelvis trion Cary Elwes, Denzel Washington och Morgan Freeman. Vändpunkten blir när soldaterna möter ett annat regemente som beordras att plundra och bränna en liten stad, bara för att de kan. En stark scen för övrigt. Efter detta beslutar sig det 54:e att gå i fronten vid anfallet mot ett svårintaget fort. Varför kan man undra? För att bevisa något för sig själva, för de andra regementena? Det blir i varje fall en heroisk ödesmarsch som inte knyter ihop säcken ett ögonblick. Historien fortsätter, frågetecknen finns kvar, människors val är fortfarande och kommer väl för alltid att vara svåra att förstå.