Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på tåget mellan Stockholm och Göteborg.
Kommentar: Maoriern Te Wheke (Anzac Wallace) slåss av nån anledning med britterna, men när hans hemby massakreras är det tack för kaffet. Det blir lagbyte, moko, haka, gerillakrigföring och en tungspetsteknik som skulle göra Gene Simmons grön av avund. Alla vita ska dö, och det är andarna som har bestämt det. Utu till varje pris. Öga för öga. Ganska rörigt stundtals, svårt att veta vem som är på jakt efter vem, särskilt eftersom det verkar pågå nåt slags krig mellan stammarna också. Man får ju lite Israel-Palestinafeeling. Men jag underhåller mig med omväxlande kameraarbete med blandade grodor, åkningar och olika povs. Mr Williamsons vapenmodifieringar och övningskytte är också en pärla. Kaboom, sänker hönshuset utav bara helvete. Till slut tillfångatas Te Wheke. Ställs inför nån form av friluftsdomstol. Skjuts till döds av sin brorsa om jag fattar det rätt. Utu; hämnd, balans, jämvikt. Nånsin?
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Ibland är det som en b-film med ultravåld, i vissa delar blandas skräckestetik med farsartad västern, rätt som det här hamnar vi i krigsfilmsdramatik, men hela tiden finns en undertryckt desperation som kommer till uttryck i ett maoriuppror mot nybyggarna på Nya Zeeland. Stundtals är det i en del scener nästan briljant men oftast är det styltigt skådespeleri och inte särskilt engagerande. Det som glädjer mig är ändå att se en film som inte är eurocentrisk. Den kretsar kring Te Wheke som i början tillhör den brittiska armén men snabbt utkräver hämnd, utu, när soldaterna mördar och bränner ner hans hemby. Men hämnden riktas inte bara till armén utan hela den brittiska kolonialmakten i form av nybyggare och markägare. Det plundras, härjas och dödas och ursinnet hos Te Wheke finner nästan inga gränser. Det finns tydligen en verklighetsbakgrund till filmen. Genom att upproret skildras genom Te Wheke, som är en historisk symbol för maorierna, så finns även en moralisk tyngd, ett grundläggande rättvisepatos, som också gör berättelsen mer angelägen. Jag önskar dock att jag hade hittat in i filmen på ett bättre sätt.
No comments:
Post a Comment