Filmen sågs på internet av Jimmy på First Hotel G på Nils Ericsonsplatsen 4 i Göteborg och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Kommentar: Riktigt bra svensk titel. Herbert (Jerry Lewis) tar collageexamen, ser sin tilltänkta hångla med en annan och upplever livet som förstört. Redan efter några inledande scener och minspel är det oundvikligt att inte tänka på både (vare sig?) Will Ferell och Jim Carrey. Herbert hamnar på nåt slags gigantisk mjukbordell i dockhustappning, med coola hyperöversiktliga scener. Tydligen en av de första gångerna det användes en "video assist" (jag tänker typ senare monitor) för att bättre kunna se bildsnittet under inspelningens gång.
Herbert får under sin vistelse bland alla dessa kvinnor hjälp med sin kvinnofobi genom att han får känna sig behövd och bli ompysslad child style. Det kommer andra gäster. En man presenterar sig som "Willard C. Gainsborough" och fortsätter: "The C is för killer". Fantastiskt roligt faktiskt. Och så lite fummel och en manlig tango? Och major dominatrix housemother kommer och berättar att hela huset är en kompensation för hennes uteblivna storfamilj, och det ska göras nån realityshow med namnet "Up your street". Och Baby - det som tidigare lite tokroligt visat sig vara en minihund med enorma röstresurser och muskler - det visar sig på slutet ändå vara ett stort lejon? Som knatar genom matsalen? Fattar fan ingenting. Hela filmen känns som en stor ballong som blåses upp och man sitter liksom och väntar på den stora smällen, men allting bara pyser ut i fucking nada. Ändå gillar jag den lite grann. Som med Jim Carrey. Fullt pådrag liksom.
Jimmys betyg: 2+
Kommentar: Jerry Lewis komik är på samma gång daterad och tidlös. Tidlös i den meningen att den har influerat sena 1900-talskomiker som till exempel Jim Carrey. (Det är helt enkelt omöjligt att inte tänka på Carrey när jag ser Lewis mimik och kroppsspråk.) Daterad då jag tror att det är svårt att få acceptans för den här typen av skådespeleri idag. Det finns liksom en omöjlig löjlighet över hela spektaklet och en överdriven snedvridenhet så typisk för Lewis. Blickar in i kameran, en farsartad gummimimik, en under-bältet-chauvinism. Men ändå finns det i filmen en stilistik och jazzigt kolorerad och koreograferad atmosfär som framför allt kommer till uttryck i början av filmen. Morgonbestyren i pensionatet för unga kvinnor är som en musikvideo i ett dockskåp. Snyggt kameraarbete som fångar en kvinnokavalkad fantastiskt integrerat i scenerierna. Det är filmens största behållning. Handling, skådespeleri och narrativ ger jag inte mycket för.
No comments:
Post a Comment