Originaltitel: Lone Star (1996) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: En film om gränser.
Exempelvis landgränser. Den mellan USA och Mexiko och historiken kring den; hur människor har tagit sig över den åt båda håll av olika anledningar. Ett streck i sanden. Slaget vid Alamo. Kom ihåg det.
Exempelvis kulturella gränser, de mellan indianer, mexikaner, afroamerikaner och "vita". Och gränser inom dessa grupper. Den överallt närvarande rasismen. Hur det efter en skjutning på Big O´s - ett ställe för afroamerikaner - blir skolmöte där det debatteras vilken historiebeskrivning som egentligen stämmer. Hökar och duvor, konfliktsökare och medlare ("det är kulturer som möts, på ont och gott").
Exempelvis lagliga gränser. Sherifferna som använder sin makt och sitt inflytande för att utvidga sitt mandat och börjar mörda, muta och förskingra.
Exempelvis interpersonella gränser. Det minerade ingenmansland som uppstår mellan svikande fäder och svikna söner. Sherifflegenden Buddy och hans son Sam. Barägaren Otis och hans son Delmore och vidare till dennes son Chet.
Exempelvis intrapersonella gränser. Bunny som, för att kunna hålla sig på "rätt" sida mentala gränsen (prata om amerikansk fotboll), behöver ett eget litet apotek med mediciner.
Exempelvis kärleksgränser. Älskarinnor och älskare vid sidan om äktenskapen. Eller Sam och Pilar som efter 23 år isär går över gränsen igen (han nu skild, hon nu änka) och känner igen sig, gillar vad de känner igen.
Exempelvis tabugränser. Det grekiska tragedislutet där Sam och Pilar upptäcker att de är halvsyskon, men kör på ändå. Slaget vid Alamo. Glöm det.
Vid flera tillfällen i filmen några fantastiska övergångar mellan då och nu, som man ju också skulle kunna kalla gränser - som gås över. Hur kameran vilar på en person, sakta börjar svepa åt ena eller andra hållet, för att utan klipp landa i en scen som utspelar sig 35 år tidigare. Den har liksom legat där och vilat lite bredvid, den nya scenen, och rest sig i startblocken i exakt rätt ögonblick för att långsamt rulla igång. Och sen tillbaka till nutid. Sömlöst och väldigt snyggt arrangerat. Det är definitivt en av höjdpunkterna i filmen, dessa övergångar. Och Kris Kristofferson som ärkesvinet tillika sheriffen Charlie Wade. Man behöver liksom aldrig ens börja undra vem som är grisen i stian. En naturbegåvning.
Dock punktvis ganska taffligt skådespeleri/regi. Jag tänker på mötet i skolan där det ska forceras in väldigt mycket olika åsikter och synpunkter, och där det verkligen "levereras" repliker. Jag tänker på de där sakletarna som ska ropa åt varandra hela tiden, de ropar flera gånger för många. Jag tänker också på absoluta slutscenen som känns som ett plockepinn av märkliga repliker, exempelvis där Sam tar Pilars hand och säger nåt i stil med "Om detta vore första gången jag träffade dig, så skulle jag ändå vilja vara med dig". Vad fan menas med det?
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Personliga minnen. Gemensamma erfarenheter. Det privata och det politiska. Synliga och osynliga gränser. Historiska tolkningar. Vem äger rätten till dåtiden och framtiden? Det låter kanske lite djupt och även om filmen innehåller dessa svåra och ibland obekväma perspektiv så vävs de snyggt in i formatet av en modern västern, en deckare i sydstatsmiljö, skickligt och spännande berättad. Det är en historia om ett samhälle i förändring och det som skaver när gränserna behöver utmanas. De sömlösa övergångarna i tillbakablickarna är ljuvliga att se. Och Kris Kristofferson som ett jävla arsel är väldigt övertygande. Lone Star känns som en viktig film och även om den har sina kvalitetsbrister så är den sammantagna bedömningen starkt positiv.
Originaltitel: Ossessione (1943) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SF Anytime av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Neorealism. Så, nu var det sagt. Försökte mig på att förstå begreppet (givetvis nästan helt utan framgång, känns det som) eftersom denna film av somliga anses vara en av de första neorealistiska. Av somliga andra stämmer det inte. Så brukar det ju vara. Jag blir faktiskt mest nyfiken på vad just neo innebär i sammanhanget. Nyrealism? Först realism, sen nåt annat, kanske mer fantasi och experimenterande(?), och sen: nä, nu börjar andra världskriget gå mot sitt slut, nu kör vi lite realism igen. Jag tänker att det första tåget som kommer åkande där i början av filmhistorien ju borde kunna anses vara realism? Även om det uppfattades som ofattbart, rent upplevelsemässigt (kommer det där tåget att åka rakt igenom duken ut dit vi sitter och köra över oss?). Men väldigt i början finns ju även scififantasi, exempelvis Resan Till Månen. Är det de tidiga filmerna som kan betraktas som realism i det här fallet? Och sen nån våg av annat, och så tillbaka till realism, ny realism. Egentligen är det väl skit samma. Det ska handla om enkla, kanske fattiga livsförhållanden, inspelade på och i autentiska miljöer (jag tänker: inte i studio), gärna med oetablerade skådisar. Progression, eller kanske lika gärna avsaknaden av sådan? Den enkla människans vardagskamp. Diskbänksrealism, socialrealism, nyrealism, social realism. Realistisk realism.
Lite westernfeeling i början när luffarfrämlingen Gino kommer till byn, sovande och tjuvåkande bak på lastbilsflaket. Hans ansikte döljs hela vägen, från flaket över gårdsplanen, genom nästan saloonsdörrarna in i baren med sjaskiga disken och restaurangen med pianot vidare in i köket där hans kropp först döljer husfrun Giovanna, man bara skymtar och anar henne, och sen konfronteras de båda med varandra och tittaren med de bådas ansikten i varsin närbild. Kärlek vid första ögonkastet får man väl säga. Köttets lust är väckt, och har inga planer på att gå och lägga sig. Giovanna har ett trasigt förflutet och verkar även ganska enormt missnöjd i äktenskapet med sin korpulente (men hyfsat välbemedlade, that´s why) man vars feta fingrar hon skyr som pesten. Maken ger Gino i uppdrag att försöka fixa viktiga saker; bilen och pumpen - pumpen, denna symbol för det trasiga hjärtat, den liv- och vattengivande, livsnödvändiga konstruktionen. Gino lyckas lura iväg maken på reservdelsjakt för att kunna hamna ensam med Giovanna. Passionen mellan Gino och Giovanna är omedelbar och de lovar ganska omgående att de ska leva ihop resten av livet. Gino klamrar sig kvar i huset, men trekammardrama finns inte på hans bucket list. Maken helt ovetande om vad som försiggår, rultar runt lite neonaivt. Följ med mig, säger Gino till Giovanna. Vi rymmer, vi drar ut på vägarna, till nästa ställe. Giovanna tvekar, hon vill inte lämna tryggheten, hon har levt ett liv på marginalen tidigare, kanske även under gränsen. Det kommer bara sluta med att hon får be om mat, om hjälp, om plats.
Här första gången av åtminstone tre, där det klipps till en scen där man inte får någon överdriven uppbyggnad innan. Jag tycker mycket om de scenerna. Gino och Giovanna kommer gående på en landsväg. Det visar sig i dialogen dem emellan att de faktiskt har gett sig av, medan maken fortfarande är borta. Men när de sätter sig för att vila börjar Giovanna tveka igen, och det slutar med att hon återvänder hem, medan Gino fortsätter luffa. Denna gång tjuvåker han på tåg, och när han inte kan visa giltigt färdbevis eller har pengar till biljett är det nära att han åker av på nästa station (något som i och för sig inte verkar bekomma honom särskilt). Då kommer artisten "Spanjoren" till räddning, han sitter där mittemot med en La Gazetta dello Sport i händerna, och betalar både Ginos biljett och böter. De båda slår sig ihop, även om Gino längtar bort och iväg. Här nånstans kommer den andra av tre favoritscener, när Gino plötsligt sitter på väskan på en kaj, och av dialogen med en förbipasserande visar det sig att Gino har valt att inte mönstra på båten som nyligen lagt ut. Istället återvänder han till Spanjoren.
På ett myllrande torg träffar Gino på Giovanna med make. De hamnar på restaurang där den kalasande maken ställer upp i sångtävling. Medan han står på scen fördjupar sig Gino och Giovanna i varandra. Gnistorna slår och klockan har slagit åtgärdstimmen. Maken måste bort. De åker iväg alla tre och när överförfriskade maken måste stanna för luft föreslås förarbyte. Sedan klipp till den tredje av tre favoritscener, när det är dagen efter och vid olycksplatsen, där ett uppbåd av poliser och nyfikna har samlats, och man får återigen via dialog veta vad som har inträffat. Gino ljugberättar att maken tappat kontrollen över bilen och kraschat genom räcket, ner för slänten och dött olycksdöden. Gino själv och Giovanna har mer eller mindre mirakulöst klarat sig utan skador. Underligt, tycker de flesta, men vad ska man göra. Slut på del 1.
I andra delen är Gino och Giovanna tillbaka på restaurangen, öppnar upp och försöker få ruljans. Det går sådär. "Visst var det det här vi ville?" undrar de. Gino är missnöjd, bitter, uttråkad. Han dricker och dricker och luffarpulsen börjar slå, han vill sälja och dra iväg. Han upplever att döde maken spökar i alla rum. "Det är inget yrke att vakta en död mans hem". Giovanna vill stanna och bygga nåt stadigt, tryggt. Prästen kommer på besök och shotar örtlikör, säger att det de har är ohållbart. Giovanna får dock styr på affärerna, med musik, folk och rörelse. Spanjoren kommer på besök, vill locka med sig Gino, men de skiljs åt, tar olika vägar. Giovanna får 50tusen lire från en livförsäkring efter maken. Det gillar inte Gino alls, han känner sig utnyttjad och lurad, tar sin tillflykt till ballerinan Anita. Giovanna ser dem tillsammans, konfronterar Gino som ger henne en offentlig örfilning. Från närbildsslagen till fågelperspektiv där "samhället" liksom stannar upp och uppmärksammar vad som sker, reagerar nyfiket och dras till händelsen, men skingras ganska direkt och kvar i mitten står Giovanna i ensamhet. Känns ju lite neorealistiskt, eller socialrealistiskt, på samma sätt som scenen där Giovanna sitter utsjasad vid ett bord och äter och börjar läsa tidningen men somnar ifrån allt, sittande vid sitt liv så som det blev.
Samtidigt börjar sanningen om den tidigare bil"olyckan" sippra fram, nya vittnesmål, pusslet läggs på utredningsbordet. Passar bra så här i Palmetider. Gino och Giovanna försöker igen. Kan det kanske bli något? Giovanna blir gravid och menar: "vi två som har tagit ett liv, kan göra ett nytt". Här en lite udda scen med ett barn som driver omkring i nattliga huset, ett barn som Gino liksom öppnar sig för och frågar: "Är jag en ond människa?". "Nej", tycker barnet, oklart på vilka grunder. Gino tar en enorm nattlig promenad och återförenas med Giovanna på en strand. Nu är han en helt ny människa enligt egen utsago. Allt står klart. De måste ge sig av. Dessutom är de jagade av polisen som vet allt. De drar iväg i bilen, hamnar bakom en riktig miljöbov till lastbil (med nån form av text på bakluckan som det står något med LA STRADA på, men denna filmen kom ju 11 år innan La Strada, så jag antar att det inte finns nån koppling överhuvudtaget, kanske är det nån form av skylt som är eller var vanlig på tunga fordon som åkte på landsvägar). Gino försöker köra om i avgasmolnet, vilket slutar i katastrof. Genom räcket, ner i vattnet. Denna gång får man se kraschen. Gino som en havsgud ur vattnet med nästan halshuggna Giovanna i famnen. Polisen kommer. Spelet är över.
Andra filmen vi ser som är baserad på romanen Postmannen ringer alltid två gånger, av James M. Cain. Den första var Vilse.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Fullmatade dryga två timmar måste jag säga. Inget lågtempo och stillasittande här inte. Giovanni lever i ett olyckligt äktenskap med sin man, restaurangägaren Bragana, som är gammal, falsk och respektlös. In kommer den snygge luffaren Gino och det slår snabbt gnistor mellan honom och Giovanni. De börjar snabbt prata om att rymma. Giovanna, som är trött, uppgiven och rädd att förlora sitt (om än marginella men ändå) välbestånd, är ytterst tveksam. Hon får kalla fötter och Gino lämnar gården på egen hand. Så småningom korsas återigen deras vägar då han möter Giovanna på en marknad. Gnistorna finns kvar, så även maken. Nu måste något hända. Gino följer med dem i bilen. Sen blir det svart. Dagen efter undersöks platsen där bilen har kört av vägen och Bragana ligger död bredvid. Därefter börjar filmens andra del och prövningarnas tid när Gino och Giovanni ska försöka leva i skuggan av Braganas spöke.
Regissören Visconti bygger filmen på James M. Cains roman Postmannen Ringer Alltid Två Gånger. Jag har inte läst boken men tydligen så återger Visconti boken på ett troget sätt och dessutom skildrar de djuriska och köttsliga lustar med samma intensitet som Cain. Antagligen såg Cain aldrig filmen då Visconti gjorde den helt utan tillåtelse och såg till att hålla den borta från amerikanska biografer ända fram till 1976 då Cain nyligen hade dött. Det är hursomhelst en klart bättre filmatisering än den amerikanska Vilse som gjordes tre år senare.
