Nr 771: Långt Farväl

Originaltitel: The Long Goodbye (1973) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Där vaknar han, Elliot Gould, i en säng i öppningsscenen, pappa Geller från Vänner, ung och lite sunkig, kedjerökande och med en kräsen katt som sambo. Han är privatdeckaren Philip ”It´s ok with me” Marlowe, och han får snart besök av sin polare som vill ha skjuts till Mexiko med en pengaväska. No questions asked, inga djuplodande i alla fall, och rätt vad det är sitter Marlowe i finkan, insyltad upp över oförstående öron i ett mordmysterium. Polarens fru är död, sägs det. Sen är polaren död, sägs det. Marlowe släpps fri och tänder sina stickor på allt som kommer i hans väg för att hålla sin konstanta mungipecig vid liv. Vad är det som har hänt? Efterforskningar leder till ett strandhus med en alkoholiserad författare och hans fru. Och en skum läkare, som verkar veta mer än han borde. Och så ägaren till pengarna som skulle levererats till Mexiko, vill såklart ha tillbaka dem, men var är de? För att försöka skrämma information ur Marlowe angående detta så slår denne ägare en colaflaska i ansiktet på sin nån form av flickvän, varpå han vänder sig till Marlowe och säger: ”That´s someone I love, you I don´t even like.” Filmens hårdaste scen, replik. I ytterligare ett försök till att hota fram information klär - bland flera andra - en väldigt ung, tyst och mustaschprydd Arnold Schwarzenegger av sig till kalsongerna. Filmens kanske underligaste scen, men väldigt underhållande. Relationerna nystas upp, det är alla mot alla i princip, och på slutet en väldig frontalkrock, karaktärmässigt sett, i Mexiko när Marlowe helt sonika skjuter ihjäl sin gamle visar det sig inte alls döde polare från början av filmen. Den kom väldigt oväntat måste jag säga. En försoningsdrink hade inte överraskat. 
Grymt krypskyttefoto av Vilmos Zsigmond, många fina scener genom eller reflekterat i glasrutor. Härligt slafsig film, dekadent noir. 

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Den dekadente privatdetektiven Philip Marlowe lever ett, vad det verkar, stilla men ändå rätt självdestruktivt liv tillsammans med sin katt och granne med ett kvinnokollektiv som roar sig med att ta droger och dansa topless på balkongen. Dialogen med katten i början sätter direkt tonen. Courys Cat Food ska det vara, inget jävla billigt skit. Citatmaskinen Marlowe röker ständigt och unnar sig en stadig Canadian Club Whisky med ginger ale emellanåt. Just denna natt när katten vägra äta nåt annat än svindyrt käk så dras Marlowe in i en härva som innefattar hans bästa vän, en alkoholiserad författare och dennes fru samt en riktig gangster som inte drar sig för att krossa flaskor i ansiktet på folk han älskar. Dessutom kryddas detta med mord, pengar och en gnutta otrohet. Den mest överraskande scenen måste ändå vara när Schwarznegger dyker upp med mustasch och byxorna neddragna till knäna. Den kvalar direkt in på listan Scener man aldrig trodde man skulle få se. John Williams filmmusik är smakfullt arrangerad med oändliga varianter av titelmelodin beroende på situation. Regissören Robert Altman har vi tidigare stiftat bekantskap med genom bland annat McCabe Och Mrs Miller, M*A*S*H och den fantastiska Short Cuts som i likhet med Långt Farväl är förlagd till Los Angeles.