Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Kommentar: Tycker nog att översättningen skulle kunna vara De Giriga istället. För det handlar ju om flera - åtminstone tre i den här versionen - som på grund av girighet helt enkelt kolar vippen till slut. Det är Mac som drar från guldgruvan för att söka lyckan som tandläkare. Det är beskyddaren Marcus som gentilt överlåter sin minst sagt sparsamma kusin Trina till just Mac. Det är kring dessa tre det kretsar, i den här dryga tvåtimmarsversionen. Från början var den längre, uppemot åtta timmar, sedan fyra. Nedklippt, stympad och ympad och berövad på sidohistorier. Det tycks inte vara första gången Erich von Stroheim fick se ett av sina verk slaktas. Även den lite tidigare Dåraktiga Kvinnor verkar ha gått samma öde till mötes. Och det märks i historien, och i tempot att det är lite rumphugget. Vissa saker är bara helt plötsligt som de är, i bästa fall förklarade med en snabb textskylt. Det känns ibland lite påskyndat, för att vara mild i uttrycket. Särskilt då mot slutet när det är separation, rånmord, ökenjakt och show down i Death Valley inom loppet av kanske 25 minuter. Men det är en ordentligt bra rulle tycker jag. Vi ser den utan musik, det är alltså helt stumt, och kanske gör det att det är lättare att fokusera, hänga med? Alltsom oftast en stilla kamera, bara nån panorering här och en liten åkning där, förutom de sista 25 då, när det blir ordentlig fart på kameran. Generöst användande av övergångseffekten iris in/iris out. Djupfokus på menyn, särskilt delikat i bröllopsscenen i lägenheten där ett upplyst begravningsfölje glider förbi nere på gatan. En hel del inklipp av djur - i synnerhet då kanariefåglarna i buren som attackeras av en katt i scenen där Marcus tar farväl av Trina och Mac och lämnar San Fransisco - men har bakomryggengått och myndighetsangivit Mac. Animalisk symbolism kan du kalla det. Förfallet mellan Mac och Trina är bra skildrat. Misstänksamheten, missunnsamheten, misstron, det frätande ismygsparandet. Kantstött porslin, disken står, obäddad säng, håglösa blickar. Trina besatt av sina hemliga guldmynt, sitter och putsar och Gollumbeundrar dem, medan Mac shottar på puben och finansierar sitt begynnande missbruk genom att hota Trina att bita fingrarna av henne om han inte får pengar. Det handlar om femtusen dollars som hon vunnit tidigare, långt tidigare, i början av filmen. Hon ruvar på dem, vägrar dela med sig. Till slut går Mac för att inte komma tillbaka, förrän på självaste julafton då han bryter sig in på det daghem där Trina nu bor och jobbar som skurtant. Ge mig pengarna för fan. Hon vägrar igen. Han slår ihjäl henne, tar stålarna och drar. Flyr ut i öknen, ut i Death Valley, och detta är väl en av ett par saker jag inte riktigt fattar. Varför ska han ut i det värsta av värsta? Det får man ingen riktig förklaring till, annat än att han är en ”wanted” man. Kanske förklaras bättre i de längre versionerna, vad vet jag. Marcus får nys om att Mac är där ute och vimsar, tar upp jakten. Hinner ikapp, slagsmål om guldet, Mac slår ihjäl Marcus. Och här kommer frågetecken nummer två. Mac och Marcus sitter ihop med hjälp av handbojor (ping Kedjan). Varför tar inte bara Mac pistolen som finns till hands och skjuter av fängslen? Visst, han har slut på vatten och ork, och solen gassar i zenit, men ett försök? Istället tar han farväl av kanariefågeln, och lägger sig och dör. Märkligt beslut. Det tredje jag fnular på är varför Trina går med på att bli ihop med Mac överhuvudtaget, från första början? Det framgår inte heller. Mac är oerhört tydlig med sitt: han har för första gången känt något för en kvinna, doften av hennes hår och hennes andedräkt där hon ligger eternedsövd i tandläkarstolen. Och visst, Marcus ”ger bort” henne till Mac, men hon verkar ju inte vilja vara intresserad av Mac för fem öre. Precis tvärtom, hon distanserar sig och verkar känna avsmak. Och det verkar inte föreligga några hot eller liknande. Inga pengar inblandade i det läget, och lotterivinsten står ju Trina för lite senare. Jag finner det lite märkligt helt enkelt, lite oförklarligt.
Bästa, eller i alla fall en av de mer minnesvärda scenerna, måste vara krogbråket mellan Mac och Marcus, när kniven liksom låghastighetssvävar förbi Mac och sätter sig i väggen bakom. Visual effects kan du kalla det.
Om jag fick välja en enda ”lost film” att få se, så skulle det bli originalversionen av den här. Åtta timmar, kanske ännu mer, i en bekväm biofåtölj, kanske på Draken i Göteborg även om det är lite snålt med benutrymmet där. Kanske röka en cigarr, bara låta det rulla förbi. Alla subplotter på plats, allt utrymme tillbakataget. Gärna med musik, gärna live, men det kanske är att begära för mycket.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Boken säger att detta var en av de första filmer som spelades in på plats och inte i studio. Det samt den ofattbara längden på 8 åtta timmar gör filmen fullkomligt extraordinär. Scenerierna är faktiskt smått fantastiska och ger en större känsla av autenticitet. Skådespeleriet är inte heller fy skam även om stumfilmen som konstform har sina begränsningar och oftast kräver en helt annan dramatik. Att vi ser filmen helt utan musik känns också spännande. Filmen klipptes till slut ned till dryga två timmar, eller "MGM-direktörernas stympning" som regissören Erich von Stroheim kallade det. Tydligen släpptes en fyratimmars version 1999 och den hade varit intressant att se. Åttatimmarsversionen tror jag dock att jag struntar i. Så girig är jag inte.
No comments:
Post a Comment